roberts blog

Reinfeldt tänker högt om pensionsåldern men börjar i fel ända

2012-02-08T06:04:00.002-08:00

(Publicerad i bl a Dala-Demokraten 10/2, Piteå-tidningen 14/2, Länstidningen i Östersund, Arbetarbladet m fl)

Sverige har nästan Europas högsta ungdomsarbetslöshet. I det läget väljer statsminister Fredrik Reinfeldt (M) att ge en intervju, i Dagens Nyheter, där det främsta budskapet är att vi borde jobba tio år längre än nu innan vi får pension, till 75 år.

Från den mjuka intervjusoffan på planeten Rosenbad lät statsminister Reinfeldt tisdagen den 7 februari meddela att medborgarna i landet – med en snittålder för män på 78 år – i stället för att ta hand om barnbarn, läsa böcker, fiska eller gå ut med hunden borde överväga att gå i pension vid 75 års ålder istället för, som i dag, vid 65 år. Flertalet kroppsarbetande män och kvinnor i normala jobb – i vården, på byggen och i verkstadsindustrin – pallar inte med fysiskt att ens gå kvar så länge utan för dessa grupper är snarare den faktiska pensionsåldern runt 62 år och några månader. Så inte undra på att budskapet i den här statsministerintervjun om att arbeta till 75 år ses som tämligen verklighetsfrämmande.

Kanske inte för den som likt Reinfeldt varit verksam i politiken – och med bara totalt 4 månader i ett vanligt bankjobb utanför politikens värld – så är väl detta med att arbeta längre fullt möjligt. Med den bakgrunden brukar ett “efter politiken”-liv – Reinfeldt är 49 år om han förlorar valet 2014 och måste avgå – betyda styrelseposter i näringslivet, välbetalda konsultjobb i någon PR-firma eller en landshövdingepost. Vad det betyder för ett vårdbiträde eller en byggnadsarbetare med slitna knän, axlar och rygg är däremot minst sagt oklart. Statsministern har om detta senare bara lite svepande suddigt sagt att “när jobbet blir för tungt får väl han eller hon jobba med något annat”. Men vad detta annat innebär för den utslitne är högst oklart och hur den “karriärväxlingen” i praktiken ska gå till förblir högst oklart.

Visst, ligger det kanske någonting sympatiskt i tanken på att den som vill –och kan – får fortsätta göra en insats i arbetslivet även efter 65-årsdagen. Men i praktiken är detta ju bara möjligt för vissa grupper – och förutsätter dessutom arbetsgivare som är villiga att behålla eller anställda sådana lite äldre. Lättast så för den som har en tillsvidareanställning (“fast anställning”), där rätten finns att frivilligt jobba kvar på sin arbetsplats till 67 år.

Men som verkligheten ser ut för många så är det här i dagsläget önskedrömmar i det blå och att börja diskussionen i helt fel ände. Bättre och viktigare är att förbättra arbetsmiljön och förhållandena i stort så att fler faktiskt kan arbeta ens fram till 65 år innan de går i pension. En annan viktig sak är att satsa mer på kompetensutveckling och livslångt lärande – vilket statsministern knappast alls berör i sin intervju om pensionsålderns höjning – så att det ens blir teoretiskt möjligt för fler att byta arbetsuppgifter och söka andra anställningar. Lägg därtill att det nya pensionssystemet så utformat att det kraftigt missgynnar de sämst ställda ekonomiskt och ger dem livslångt en längre månadspension än de som redan idag orkar arbeta lite längre upp i åren.

Så när dessa grupper hör statsministern fundera på höjd pensionsålder till 75 år ser – nio av tio svenskar är starkt negativa i olika tidningsenkäter den 7 febr. – de hans funderingar som ett uttryck för att statsministern lever i och kommen från en annan värld, bortom den som är normala svenskars vardag.

Så vill han och regeringen ha någon som helst trovärdighet i dessa pensionsfunderingar så borde de snarare göra mer för att återupprätta arbetet för ett bättre arbetsliv, en ambition som sedan många år är nästan helt försvunnen från den politiska dagordningen.

Arbetsförhållandena måste blir bättre så att normala löntagarna inte ska behöva slitas ut på jobbet utan kunna förvärvsarbeta till åtminstone 65 år. Därutöver behövs större möjligheter till omskolning och utbildning genom hela livet; satsningar på vuxenutbildning och livslångt lärande.

Det kräver att regeringen åter bygger upp den kommunala vuxenutbildning som den har raserat och formar ett studiemedelssystem som gör det möjligt att studera också i högre ålder. Dessutom borde politikerna överväga att återinföra en ny modell av den gamla delpensionen (avskaffat i mitten av 90-talet).

Istället för att nödgas gå helt i pension vid 62-63 år, kanske fler löntagare frivilligt kan jobba kvar på deltid till kanske 66-67 års ålder eller. Men detta måste då vara möjligt att göra utan att förlora så mycket ekonomiskt som om man gör denna arbetstidsförkortning inom ramen för det nuvarande pensionssystemet.

Sannolikt krävs därtill också en mindre höjning av nuvarande pensionsavgift på så där en dryg procentenhet av lönesumman för att göra vårt nuvarande svenska pensionssystem lite mera robust och rättvist.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

PS. Som framgår av jämförbar statistik är den faktiska pensionsåldern lägre i Finland, Danmark och Tyskland m fl länder än den är i Sverige. Bara Island och Sydkorea arbetar längre och Japan och något land till ungefär lika länge som Sverige.

Apropå pensionsålder undrar jag om Reinfeldt har en aning om att det totalt t ex bara är 350 metallarbetare i hela Sverige som jobbar efter 65 år och än färre undersköterskor? Vet han att var femte man dör mellan 65 och 75 års ålder..? Vore kul om nån påläst reporter någon gång frågade t ex Reinfeldt om sånt när han göra sina utspel...

Romney - inte högerkristnas favorit men lär ändå blir Obamas motståndare

2012-02-02T06:34:00.000-08:00

(Publicerad i bl a Piteå-tidningen 7 febr. 2012 m fl)

Efter Mitt Romneys färska seger i republikanernas primärval i Florida är det mest sannolika att det är han som får utmana Barack Obama i höstens presidentval. Visst är det troligen, nästan säkert så. Men precis som prof. Erik Åsard, Nordamerikan-expert vid Uppsala universitet tror jag hans utmanare Newt Gingrich – trots en skral kampanjkassa och organisation – ingalunda har gett upp ännu. Han hänger nog kvar kanske våren ut och hoppas på framgångar i kommande primärval i sydstaterna, däremot inte i mellanvästern. Tea Party-isterna, kristna evangelikaner och lågutbildade vita män och kvinnor som gillar vapen och ogillar republikanska partiets etablissemang och deras stöd till mormonen, den stenrike ex-guvernören Mitt Romney. Deras paroll om “vem som helst men bara inte Mitt Romney” ihop med revanschlusta hos högerpopulisten och ex-talmannen Newt Gingrich kommer att ge energi nog att Gingrich nog håller ut ytterligare några månader.

Dessa två – Romney och Gingrich – är också de skickligaste debattörerna i det republikanska utmanarfältet. Det har tydligt framgått av de TV-dueller som dessa två och de mera oskickliga Rick Santorum, Rick Perry och andra på högersidan utkämpat inför hittills genomförda primärval. Nu är det i praktiken bara Romney och Gingrich kvar i racet. Några av de andra har redan kastat in handduken (Herman Cain m fl) och ytterligare någon/några lär göra det rätt snart. Men sannolikt är den kristna högern och Tea Party-isterna ihop alltför svaga för att till slut genom Newt Gingrich kunna vinna över den av dessa så ogillade Mitt Romney. Lägg till detta att Gingrich inte har råd att matcha Romney i TV-annonsering.

Enbart i Florida-valet nu spenderade Romney hisnande 16 milj. dollar (ca 112 milj. sv. kr) mot Gingrich mera blygsamma 4 milj. dollar (28 milj. sv kr) på i huvudsak mot motståndaren riktade negativa kampanjbudskap. Romney har bästa kontaktnätet jämfört med Gingrich när bland förmögna företagare och andra villiga donatorer som stadigt fortsätter att fylla på kampanjkistan. Så resursmässigt och organisatoriskt ligger Gingrich klart i underläge inför kommande primärval i Nevada och efter det i olika sydstater.

Före primärvalet i Florida lyckades Romney inte riktigt komma till sin rätt även i debatterna. Men i Florida gick det bättre. Det som gör Gingrich till en omöjlig kandidat är att han tenderar att kasta fram idéer som inte är särskilt genomtänkta. Det blir på det sättet alltför lätt för Romney att förlöjliga den före detta talmannen.

Rymdindustrin är en viktig arbetsgivare i Florida och Gingrichs plan på att bosätta månen men ingen annan tror på realismen i detta. I ekonomiskt tuffa tider kunde Romney däremot övertyga även många konservativa väljare om att han har fötterna stadigare på jorden då han bryskt avfärdade tanken på en månkoloni som i framtiden kunde bli USA:s 51:a delstat. Även om Romneys seger var övertygande, kom den kanske lite för lätt. Motståndarnas åsikter är så extrema att få seriösa republikaner tror att någon enda, utöver Romney, på allvar förmår utmana Obama i valet i november.

Sett med republikanska ögon är Romneys styrka – också jämfört med den mera grovhugget populistiske Gingrich - som republikanernas banerförare att han tror på partiets ideologi. Han inte bara talar om marknadsekonomin utan har själv spekulerat till sig riktigt stora pengar som riskkapitalist. För dessa kapitalinkomster betalar han bara 14 procent i skatt, mindre än sin egen sekreterare på sin inkomst. Så de som – i likhet med Obama och andra – höjer sin kritiska röst mot börsmäklarna på Wall Street har nog mycket lättare att få gehör hos demokraterna än hos republikanerna, detta oavsett hur missnöjda amerikanska väljarna annars är med ekonomin och arbetslösheten i stort i USA.

I USAs fjärde största delstat Florida fick Mitt Romney latinorösterna – exilkubaner och andra - genom att hålla relativt tyst i invandringsfrågan. För fyra år sedan var det uppenbart att John McCain var en mera invandrarvänlig kandidat och Romney satsade då främst på de invandrarfientliga väljarna och förlorade då republikanska racet mot McCain. Nu har han insett att det inte går att vinna presidentvalet utan latinoröster, och därför är invandringsfrågan inte lika aktuell för honom den här gången. Särskilt inte som latinoväljarna misstrodde Newt Gingrichs försök att utmåla sig om deras uppriktiga vän.

Visst, Mitt Romney får fortsätta slåss ett tag till mot Gingrich. Men trots att Romney inte är de kristna högerväljarnas förstahandsalternativ så lär de till slut nödgas nöja sig med en mormon som republikanska utmanare till Obama och möjligen sedan kanske i en del fall vara så omotiverade att stannar hemma i november.

Någon stor entusiasm känner republikanerna ändå inte speciellt med tanke på att de inte heller riktigt tror att Romney - som själv som guvernör på sin tid införde en sjukvårdsreform i Massachusetts - är den som på det effektivaste sättet kan ifrågasätta Obamas sjukvårdsreform (av republikanerna i hattermer betecknad som “Obama-care”). En av flera valfrågor som republikanerna använder för att försöka klara av sin målsättning att göra Obama till en “en-perioders-president”.

Kommer de då att lyckas? Troligen inte. Men det kommer nog att ändå bli ett mera jämnt race nu i november än fallet var för fyra år sedan när John McCain stod för motståndet.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Om karriärsossar och vad deras vandringar mellan politik och näringsliv betyder

2012-02-02T02:22:00.000-08:00

Observerat om karriärsossar och vad deras karriärvandringar betyder:

Stefan Stern, den tidigare stabschefen, statssekreteraren, och biträdande partisekreteraren för Socialdemokraterna – han som var Mona Sahlins närmaste man – har nu fått nytt jobb. Stern ska nu lansera privata alternativ inom vård, skola och äldreomsorg för Kreabs moderföretag Magnora.

Magnora – familjen Emilssons ägarbolag - är majoritetsägare i PR-firman Kreab Gavin Anderson, Demoskop, friskolekoncernen Kunskapsskolan och Silver life som ska driva äldreomsorg i privat regi. Kreab har som bekant uppmärksammats för att flera ledande personer har kopplingar till Moderaterna.

Inom Magnora kommer Stefan Stern att få arbeta tillsammans med till exempel den tidigare MUF-ordföranden Thomas Idegard som jobbar deltid som rådgivare för verksamheter inom skola och andra välfärdstjänster.

I en DN-debattartikel för ett par veckor sedan tog Stern tydligt ställning för privata alternativ inom välfärden och menade att den Juholtska-linjen var ”ett uppbrott från tjugo års pragmatisk S-politik”. Men nu har Stefan Stern tydligt bekänt färg med sin nya anställning. Han har “hittat hem”. Desto bättre då att Stefan Stern inte längre har inflytande över den socialdemokratiska politiken. Det tycker nog många är befriande.

Det här med Stern aktualiserar frågan om vad dessa “vandringar” mellan S och näringslivet betyder och i grunden är ett uttryck för. Sannolikt är denna tendens också långt viktigare än man kan tro för arbetarrörelsens – partiets och fackets – förvandling och kräftgång.

Förr i tiden – fram till skiftet 1989/90 kanske - gick parti- och regeringstjänstemän till HSB, Riksbyggen, Metall, Byggnads, Statsanställda, LO, Folksam etc när de gick vidare eller för att övervintra när S tappat makten. De nyrekryterades som gjordes till partiets rådgivarstaber skedde också i hög grad därifrån.

Numera är situationen förändrad. Nu har dessa uppdrag/lön hos och går till Carema, Pysslingen, Attendo Care och andra privata “skattesnyltare” (= verksamheten och vinsterna betalas av skattebetalarna). Eller hamnar i rena lobbyorganisationer och PR-byråer med intressen och lejonparten av uppdragen i privata näringslivet. Vilka informationer “bär” de med sig dit – utan karenstid - vid sådana direktövergångar? Och med vilka värderingar återvänder de – när så sker – därifrån tillbaka till s-rådgivarstaberna? Är sådana “återrekryteringar” verkligen problemfria? Och hur ska en rörelse med sådana svängdörrar kunna hålla ihop, tänker nog rätt många?

Det här “nya mönstret” borde beskrivas och analyseras systematiskt: vad som hänt och vilka konsekvenser det fått och får för politikutformningen inom socialdemokraterna. Men vem gör det jobbet? Viktigt också med tanke på att somliga av dessa “karriärvandrare” inte sällan tycker att de själva är överlägset smartast och inte sällan med misstro och mer eller mindre dold udd uttalar sig om folkvalda i riksdagen och ännu tydligare negativt så om vanliga kongressombud på en parti- eller facklig kongress.

Ändå är det just dessa som ofta sitter i TVs morgonsoffor och radion och slentrianmässigt som påstådda “kännare av socialdemokraterna” städslas för att förnumstigt analysera “det politiska läget” för dagen. Och på Sveriges viktigaste åsiktsanslagstavla – DN debatt – har de alltid en öppen tribun.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Kraftfullt State of the Uniontal av Obama - plattform inför höstens val

2012-01-25T16:28:00.000-08:00

Observerat och värderat om Obama och USA-valet:

Samtidigt med att krisande svenska socialdemokrater – efter partiledaren Håkan Juholts plötsliga avgång 21 januari – brottas med frågan om vem som ska bli tillfällig, ny partiledare (sannolikt IF Metall-ordf. Stefan Löfvén blir den som utses som tillfällig ledare) sitter jag och lyssnar på president Barack Hussein Obamas offensiva, kampanjartade State of the Uniontal. Ett tal som kanske såg uppåt femtio miljoner amerikaner på TV. Retoriskt lysande. Och sannolikt var det timslånga anförandet startskottet även för Obamas omvalskampanj inför stundande kraftmätning mot republikanernas Mitt Romney, eller om det nu blir sluggern Newt Gingrich som blir Obamas motståndare i presidentvalet i november i USA.

I detta timslånga anförande på bästa sändningstid hade Obama sin chans att väcka liv i de egna kärnväljare som han är beroende av för en lyckosam kampanj, och han vet att dessa kärnväljare är hårt prövade av stor arbetslöshet och kärva ekonomiska tider, och därför inte sällan rätt frustrerade.

Mycket litet av den förändringsanda – change - som han vann presidentposten på finns nu kvar. Mycket beroende på att Obama – efter att han knappt fem i tolv lyckades backa igenom sin kompromissade sjukvårdsreform (= ger 35 milj. fler amerikaner en sjukvårdsförsäkring) – sedan senhösten 2011 nödgats anpassa sig till en dagordning satt av såväl den högerradikala Tea Partyrörelsen som vann många nya mandat i 2011 års kongressval. Ovan på detta har så Obama haft stora bekymmer med växande arbetslöshet och kraftigt uppbromsad ekonomisk tillväxt som följt i spåren av bank- och finanskrisen, och som näran nog omöjliggjort det mesta av Obamas ambitioner på den ekonomiska politikens och skattepolitikens område.

Men därmed inte sagt att det skulle vara kört för demokraten Obamas chanser att bli omvald i november. Den senaste tiden har en ny opinion vuxit fram i amerikansk politik och samhällsdebatt. Den har burits fram av en ilsken och ungdomligt frimodig Occupy Wall Streetrörelse, som verkligen fått genomslag.

Social rättvisa, protester mot finanskapitalet och mot de rika (som republikanen Romney, god för 1,2 miljarder kr) som betalar mindre i skatt än deras egna sekreterare i näringslivet. Det här har – fått även miljardärer som Buffet, Sorovs och andra att kräva att de ska betala mer i skatt och – därtill har slagit an en gammal folklig ton av rättvisa och folkligt bred arbetarpopulism som alltid funnits – ibland under ytan, ibland öppet och tydligt - i det amerikanska samhället.

President Obama knöt an till just detta i sitt State of the Uniontal. Han talade med kraft och passion om behovet av att beskatta de rikaste miljonärerna och miljardärerna mer. Han illustrerade detta med tydliga exempel som att miljardären Warren Buffett betalar mindre i skatt än sin egen sekreterare.

Obamas tal var i praktiken också ett rakt och hårt slag i magen på den republikanska valrörelsen, där ex-riskkapitalisten och ex-guvernören Mitt Romney nu kritiseras just för att han betalar så litet skatt (futtiga 14 proc. - och som till helt nyligen också vägrat redovisa sina inkomstdeklarationer).

Givetvis fanns sedan också sådant som för skandinaviska öron, men inte amerikanska, känns mera främmande – såsom de patriotiska och militära “framgångarna”, t ex apostroferandet av den SEAL-grupp av commandosoldater som avrättade Al Qaida-ledaren bin Ladin i våras i Pakistan. Den amerikanska president finns inte som låter bli att också lyfta fram sådant i sina tal till nationen. Så är det i USA – oavsett om presidenten är en reforminriktad demokrat eller en mera högerradikal republikan.

Också det här är “normal rekvisita” i den amerikanska politiska kulturen. Men ändå: för världen i stort och för medelamerikanen som kämpar med sina bolån, en skakig arbetsmarknad och låg ekonomisk tillväxt lägger nog ändå sitt hopp till en ny seger i november för Obama. Får han chansen att vrida politiken bara ett snäpp åt det mer progressiva håller så påverkar det också hela världspolitiken. Världen blir då lite mindre otrygg och hoppet ökar något om att den globala ekonomin trots allt ska utvecklas i lite mera gynnsam riktning de kommande åren.

En annan sak är sedan att med tanke på Kinas växande, starkare ställning blir det allt svårare att argumentera för det amerikanska, ekonomiska ledarskapet som så många amerikaner ännu tror. Tror på USA:s unika förmåga och ödesbestämda plats i ledningen, även om omvärlden länge har sett en trend att USA gradvis försvagas medan Kina, Indien och Brasilien kommer allt starkare. Något som Obama dock har långt lättare att erkänna än retoriskt mera högstämda republikaner som Romney och Gingrich, som båda fortsätter att förespråka fortsatta avregleringar och mera av renare kapitalism utan statlig (federal) inblandning (trots att en alltför oreglerad finansmarknad redan flera gånger visat sig bli sin egen värsta fiende).

Vem av dessa två republikaner – Romney eller Gingrich – som till slut får möta Obama i en avgörande kraftmätning återstår att se. Närmast stundar republikanska primärval i viktiga Florida och sedan kommer det att rulla på sannolikt till senvåren eller försommaren innan det blir helt klart vem av de två som till slut kommer att utmana Obama om Vita huset i november.

Robert Björkenwall ;robert.bjorken@telia.com

Juholt fick aldrig en ärlig chans men gjorde också själv vissa misstag

2012-01-22T14:20:00.000-08:00

Det var i mångt och mycket medierna som som starkt bidrog till att Håkan Juholt tvingades avgå som S-partiledare den 21 januari. Men det var inte bara medierna som fällde honom, men det är när allt kommer omkring en avgörande förklaring. Visst gjorde han också - p g a orutin och en del småslarv - sina misstag, absolut så. Men de blåstes upp till orimliga proportioner i medierna. Särskilt så när det fanns ett inte obetydligt antal ränksmidare och i medierna anonyma informatörer som löpande "matade" olika journalist med rykten och olika underlag som grund för nya löpsedlar.

Sammantaget gjorde det här att Juholts uppgift att leda partiet blev en hart när omöjlig uppgift. Gradvis växande svårigheter att leda ett parti som i växande grad inför öppen ridå visa upp personträtor och ideologiska sprickor längs höger-vänsterskalan är så starka. Och lördagen den 21 januari 2012 - efter tio månader - tog hans ledarskap slut på en kort pressträff i hans hemkommun Oskarshamn. Därmed hade krypskyttarna i allians med media vunnit - och sextontaggaren var fälld.

Möjligen kommer - men vem vet säkert - Håkan Juholt att bli den siste utpräglade folkrörelsepolitikern i ledningen för det socialdemokratiska partiet. Vem som nu följer efter honom i detta svårt sargade parti - den värsta krisen i s-partiet sedan 1917 - som ny partiledare återstår att se.

Men ska den nya - vem det nu än blir - ha ens skuggan av en chans att överleva i ledarrollen krävs en person med förmåga att samla och ena en just nu svårt krisande organisation. Vem denne någon blir vet ingen i nuläget. Dock borde de som som genom sitt interna krypskytte starkt bidrog till Juholts fall inte tillhöra den kategori som nu kan komma ifråga som ny
S-ledare.

Många kommer dock att sakna Juholts person och retoriska styrka i partiledardebatterna och duellerna med den allt mera självgode och i nu till allt högre tal av arbetslöshet och växande klassklyftor passive och tillbakalutade statsministern Fredrik Reinfeldt.

Juholt fick tyvärr egentligen aldrig någon ärlig chans att visa vad han gick för som S-partiledare. Mediedrevet i kombination med det ihållande krypskyttet internt samt några egna misstag satte stopp för detta. Onekligen lite trist.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Om "reinfeldtare", "juholtare" och svensk socialdemokratis kris

2012-01-17T07:36:00.000-08:00

Observerat om “reinfeldtare”, “juholtare” och socialdemokratins krisläge:

Jul- och nyårsledigheten är över i svensk inrikespolitik. Nu i mitten av januari går Sveriges riksdag åter igång med sin vårtermin och den politiska diskussionen börjar så smått att varva upp. Med nya “juholtare” - alltså att först säga en sak och sedan backa – och med nya “reinfeldtare", alltså att säga en sak och sedan i praktiken göra tvärtom när utfallet av regeringens politik mot “utanförskap”, skatter och annat i efterhand analyseras mot hårda fakta.

Knappt hemkommen från en “solbrännaresa” till Mexico över årsskiftet så hamnar S-ledaren Håkan Juholt direkt i hetluften. Har han ljugit om hur partiets budgetmotion blev till i höstas? Var det han eller någon annan som i en preliminär version tog bort A-kassestödets höjning?

Varför är han emot svenskt deltagande i europluspakten när förre S-ledaren Göran Persson är för en medverkan? Stämmer Juholts påståenden på Folk och försvar-konferensen i Säen att regeringen Reinfeldt utformat den nya försvarspolitiken med stöd av Sverigedemokraterna?

Om nu svenska försvaret är underfinansierat med sex till åtta miljarder kronor, vad vill S då göra åt det? Och vad har Juholt att säga om nya låga opinionssiffror för S på 23,6 procent som Aftonbladet publicerade häromdagen?

Frågorna hopar sig för S-ledaren. Flera är befogade och en politiker på högsta nivån, som Juholt, ska kunna presentera vad man vill på olika områden och ska kunna vad som är fakta och gäller på området i fråga. Därvidlag har han slirat ibland

Att kräva att Juholt har rätt fakta om försvaret, som var hans huvudområde innan han blev partiledare, är rimligt. Kanske har Juholt varit för snabb, formulerat sig för tillspetsat eller för hårdraget då han säger att nya försvaret är framtaget med stöd av Sverigedemokraterna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt har den senaste tiden – utöver att han hållit en mycket låg profil – fått påskrivet (“reinfeldtare”) för att tidigare först själv ha kritiserat andra – också sin egen företrädare Bo Lundgren som m-ledare – för att ge de rikaste de största skattesänkningarna

och sedan själv i regeringsställning göra tvärtom och sänka den ännu mer för de rikaste, som SCB och Riksdagens utredningstjänst visat i sina studier. Samma sak med det av honom visavi Göran Persson kritiserade det “utanförskapet” (= icke arbetande) som nu visat sig vuxit mer under hans regeringsår.

Detta att först kritisera andra och sedan själv göra tvärtom mot vad man tidigare sagt är att göra en “reinfeldtare”. Ett begrepp som framför allt fått betydande spridning i olika sociala medier.

Negativ spiral för S-ledaren Juholt – klarar han att bryta mönstret?

S-ledaren Juholt har dock fått sin tveksamma beteckning “att göra en Juholtare” (= backa från det man tidigare sagt) än mera “etablerad” än Reinfeldts variant. Och det har också satt sina avtryck i opinionsmätningarna. Man kan och ska alltid diskutera trovärdigheten – kvaliteten på dem är högst skiftande - i de olika mätningar som nästan dagligdags publiceras. Men att de har en central betydelse för den offentliga debatten och de stora mediernas nyhetsvärdering behöver nog ingen tveka om.

Det är inte ovanligt att enstaka förändringar för ett parti – även dem som ligger inom felmarginalen - innebär att vissa så kallade analytiker, statsvetare och politiska journalister drar väl förkastade slutsatser och går fullständigt i spinn. Trots att de ibland har klent på fötterna.

Vad gäller Socialdemokraterna i Sverige råder det dock ingen tvekan om att partiet opinionsmässigt just nu befinner sig tydligt under katastrofvalresultatet från år 2010. Partiet kan ha tappat så mycket som sju-åtta, kanske tio procentenheter på ett halvår.

Partiledaren Håkan Juholt har sedan “affären med hans bostadsersättning” (riksdagsersättningen för dubbelt boende) hösten 2010 hamnat i en ond cirkel i olika medier.

Lite förenklat kan det beskrivas så här: Efter en publicerad opinionsmätning med dåliga siffror blir det krisrubriker i medierna. Särskilt markant så i kvällspressen (Aftonbladet och Expressen).

Efter en första krisrubrik passar någon “översmart” socialdemokrat på att anonymt att läcka något ofördelaktigt om partiledaren. Kanske att han skulle ha ljugit (om budgetmotionens innehåll) eller varit föremål för någon slags intern revision (riksdagens boersättning).

Sant i sak eller inte (troligen inte). Men efter att den anonyma läckan har åstadkommit en andra krigsrubrik i kvällspressen kliver det så fram någon ny socialdemokrat, ofta från den tidigare S-ledningen runt Mona Sahlin. Varför kan man fundera mycket över.

Men när så nästa person - mer eller mindre öppet - förkunnar att alla problem egentligen är Juholts fel, ibland i kombination med kritik av den beredningsprocess som fick Juholt vald som S-ledare.

Detta i sin tur genererar en ny krigsrubrik i kvällspressen – och fram hoppar då några kommenterande politiska “förstå-sig-på-are”. Tvärsäkert menar de att det nu råder fullt inbördeskrig i det stora oppositionspartiet samt att “Juholts dagar är räknade” (i Aftonbladet, TV-Akutellt m fl).

Med vilka källor då? Jo, de har nyss talat med just den försmådde/ratade som tidigare har läckt uppgiften anonymt. Och så har det rullat på i stort sett ända fram till jul och nyår. Allt medan alla viktiga sakpolitiska frågor hamnat i bakvatten och just ingen medierapportör bryr sig om när vittring finns om att snart kunna fälla en “sextontaggare” (Juholt; har dock visat sig segare än vissa trott). Och så rullar det på.

Precis som tidigare S-ledaren Mona Sahlin har nu även Håkan Juholt fått lära sig hur svårt det är att bryta onda cirklar och tvätta av sig inpräntade förlorarstämplar. Sahlin lyckades aldrig göra det. Blir det så också för Juholt? Återstår att se.

Välkänt är hur Sahlin klev in i sin negativa spiral utan slut i samband med bildandet av det förtida rödgröna samarbetet på senhösten år 2008. Efter att ett och ett halvt år gått hade samarbetet inneburit ett ras på 10- 15 procentenheter för Socialdemokraterna. Och då var hoppet om maktskifte 2010 kört.

Hade inte sjukförsäkringen blivit en stor fråga i valrörelsens slutskede och gett Socialdemokraterna god draghjälp, hade väl S riskerat att få ett valresultat på samma nivå som dagens opinionsmätningar i stället för de 30 procent man fick i september 2010.

S-ledaren Sahlin lyckades aldrig bryta sin onda cirkel och fick lämna partiordförandeskapet våren 2011, då Juholt trädde till på S-kongressen. Men hur länge sitter han kvar? Politik är främst en förtroendebransch, där verkligt förtroende byggs upp stegvis under lång tid men däremot snabbt kan raseras.

En ond cirkel bryts inte av sig själv. Tvärtom kräver det någonting utöver det vanliga. Kräver något som överraskar och väcker intresse för annat, något som förändrar den politiska agendan.

Så ska Juholt alls ha en chans att vända sin trend och bryta sig loss ur sin onda cirkel, så krävs nu sannolikt inte bara ett utan flera rejäla initiativ. Det kräver att han och partiet i konkreta åtgärder visar hur de stora orden och höga ambitionerna i hans ofta så goda tal omsätts i handfast politik.

Exempelvis ett bra program mot arbetslösheten (växer nu och är snart 8 proc.), i skarpa åtgärder mot växande utanförskap och ökande barnfattigdom men troligen också en viss ommöblering i den laguppställning Juholt har i s-riksdagsgruppen där alldeles för få hittills satt några djupare avtryck. Alternativet till det är att det negativa rullar på som nu och Juholts dagar som S-ledare i Sverige kan vara över när vi går in i sommaren 2012. Den risken är inte helt obetydlig.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. för övrigt skulle det inte direkt överraska om Finland snart har sin första icke-socialdemokrat på ett bra tag som landets nästa president. Just nu är det lite för mycket som talar för att SDP lyckas sämre nu än i tidigare presidentval.

Fortsatt missnöjesvåg, eurozonskris och växande osäkerhet om kommande politiska val

2012-01-01T06:06:00.000-08:00

Observerat om fortsatt missnöjesvåg och växande osäkerhet i världen om utfallen i kommande politiska val under de närmaste åren:

Två händelser sticker ut år 2012. Det amerikanska presidentvalet i november och de olympiska sommarspelen i London 27 juli till 12 augusti. Men därutöver vet vi just ingenting om vad som verkligen blir 2012 års största och viktigaste händelser, när vi summerar det om ett år.

År 2011 kommer för oss i Norden under sannolikt många år framöver att förknippas med terrormorden på Utöya och i Oslo. Det var händelser som ingen kunde förutse. Istället var det skid-VM i Oslo som skulle bli det stora i grannlandet under 2011. Och mästerskapen blev en succé, för arrangörerna och de norska åkarna. Men framgångarna hamnar i skymundan för det oerhörda som hände i juli 2011. Och i detta ligger en reservation: när man precis vid årsskiftet 2011/2012 skriver om det år som komma skall vet man inte så mycket. Det är på gott och ont men en del av själva livet, dvs oförutsägbart och delvis slumpstyrt.

Ytterligare en observation om alla stora händelser under 2011: från revolutionen i Egypten till Tea party-rörelsen eller ockupanterna på Wall Street (protesten mot börsgirighetskulturen), byggde samtliga på löst sammanhållna nätverk i princip utan ledare. Världens politiker stod lite vid sidan av. Förvånade över det som skedde, konstaterar magasinet Foreign Policy som betraktar detta som det verkligt märkliga under året. Politikerna var nära nog helt frånvarande – och i den mån de alls fanns på arenan så agerade de reaktivt, inte proaktivt. Kommer detta att fortsätta också under 2012? Ingen vet. Vi kan bara gissa, möjligen ana.

President Barack Obama (född 1961) försöker bli omvald för en andra period. Det republikanska partiet arbetar med att vaska fram en utmanare till den demokratiske presidenten men det finns ingen given favorit. Mitt Romney, tidigare guvernör i Massachusetts, är den som flest spelar på. Om han vinner över Obama blir det en pensionär i Vita huset. Romney är född 1947. Jag jag tror inte det kommer att ske. Men man ska aldrig underskatta amerikanarnas förmåga att ibland välja fel. Dock tror jag att Barack Obama trots alla problem ändå tar hem segern i november.

Texasguvernören Rick Perry (född 1950) kan räkna med stöd från den radikalkonservativa teapartyrörelsen. Och från anhängare till dödsstraff. Under Perrys tid som guvernör har rekordmånga avrättats i Texas. Perry gjorde en slät figur i en del debatter under slutet av 2011 och det anses ha försämrat hans chanser att vinna. Michele Bachmann (f 1956) med rötterna i svenskbygderna i Minnesota räknas också till teapartyrörelsens kärnfigurer men anses av ännu fler som alltför extrem för att vinna en nominering.

Även representanthusets förre talman Newt Gingrich (f 1943) har seglat upp som en stark kandidat. Han ställde till mycket elände för president Bill Clinton och vill nu sätta punkt för Obamas tid i Vita huset. Nog är det något av ett fattigdomsbevis att den gamle myglaren Gingrich blivit en av huvudfavoriterna.

Då det gäller val av kandidat gäller det att lansera någon som kan locka över tidigare demokrater och oberoende väljare. Kort sagt: att välja den som har störst chans att besegra Obama. De som vill se Obama återvald har nog störst anledning att frukta Romney. Men grundtipset är att den sittande presidenten sitter kvar.Främst därför att republikanerna ändå inte heller denna gång – lika lite som när Obama blev vald första gången – lär lyckas få fram ett riktigt trovärdigt alternativ nog att i ett man mot man-race lyckas göra Obama till en “en-perioders-president”, som republikanerna så hett önskar.

Även Ryssland har presidentval men vänta er inte en spännande valvaka. Det står redan klart att premiärminister Vladimir Putin, tidigare president i två perioder, kommer att vinna. Trots att han som maktspelare har passerat sitt zenit och gradvis är på väg att bli allt mera impopulär vinner han ändå. Ryssland framstår som en bedrövlig halvdemokrati, med starka band till den sovjetiska tiden.

Ett annat viktigt avgörande under 2012 är eurozonens framtid och vad som händer med krislandet framför andra i den valutazonen – Grekland. Blir landet kvar i eurozonen? Ingen vet med säkerhet.Kanske 50-50 hur det går här. Logiskt och strikt ekonomiskt sett borde man kanske lämna men mot talar att eurozonens länder har ställt upp med stora lån till Grekland och vill nog inte ytterligare svärta ner sin egen valuta och göra eurons svagheter i konstruktionen ännu tydligare.Därför så kanske ändå Grekland blir kvar i eurozonen, trots allt. Möjligen blir det så.

Men precis som år 2011 så kommer även 2012 att bli svettigt för många av Europas politiska ledare. Många – Irlands Cowen, Finlands Kiviniemi, Danmarks Rasmussen, Italiens Berlusconi, Greklands Papandreou, Spaniens Zapatero m fl – föll som käglor under missnöjesåret 2011. Och i år lär troligen samma missnöjesvåg – i andra valområgen den 22 april - sopa mot även Frankrikes president Sarkozy. Därmed spricker ena halvan av EU-kärnan Merkozy upp (Tysklands Merkel kvarstår men ersätts då på den franska halvan av kanske franska socialisten Hollande eller möjligen någon annan på den sidan). Frågan är sedan om ens Tysklands förbundskanslier överlever förbundsdagsvalet året därpå, år 2013. Säkert är inte heller det. Till den inte obetydlig del beror det på hur de tyska väljarna värderas Angela Merkels och andra ledande eurozonspolitikers förmåga att hantera den kris som nu löper in i 2012 och den eftervård av denna euro-, arbetslöshets- och ekonomiska kris som lär dominera många kommande EU- och eurozons-toppmöten den närmast överblickbara tiden. Och kanske under ytterligare något eller några år därefter.

Vissa ekonomer, också tongivande och pålitliga sådana, spår att nuvarande kris – för euron, finansmarknaden och ekonomin i stort – kommer att kräva olika insatser under många, många år fram över innan Europa och världen är tillbaka i ett lite bättre läge. Och hur kommer i så fall otåliga och missnöjda väljare att reagera i kommande parlaments- och presidentval inom och utanför eurozonens olika länder? Ingen vet – utom att överraskningarnas tid inte är över.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;

PS. Hur det går för Håkan Juholt som svensk S-ledare? Visst, Håkan Juholt, har gjort en och annan tabbe och har slarvat, men jag ser honom som en man av god vilja. Ja,jag tror han lär sitta kvar också under 2012 och troligen också minst fram till nästa S-kongress våren 2013. Riksdagsvalet hösten 2014 lär åter bli synnerligen jämnt - än en gång.

Socialdemokratin i kris - och slutsatserna av detta inför 2012 och framåt?

2011-12-29T05:26:00.000-08:00

Observerat om Socialdemokratins kris och vilka slutsatser vi drar:

Så här inför nya året med förhoppningar om nya tag är det bara att konstatera faktum: Det är haveri i den socialdemokratiska rörelsen. Väljarstödet för partiledaren Håkan Juholt landar på 16 procent i den senaste sifoundersökningen. Det är katastrofala siffror.

Året kunde inte sluta sämre för socialdemokraterna. 44 procent av väljarna har, enligt Aftonbladet och Sifos mätning, inget förtroende för Håkan Juholt. Även förtroendet inom partiet sviktar. Det är negativt för hela arbetarrörelsen.

Visserligen ställer medierna den socialdemokratiska politiken i skuggan av Håkan Juholt, men problemet är större än så: under de här åren av moderatlett styre har inte socialdemokraterna lyckats återskapa det förtroende som partiet en gång förlorat.

"Juholt är en bra talare som delvis står för en annan linje och inte bara anpassar sig till moderaternas politik. Han är kritisk mot de privatiseringar som gjorts inom skola och vård och som inte varit lyckosamma. Tidigare har den socialdemokratiska ledningen haft svårt att hitta ett alternativ till den politiken", säger professor Walter Korpi. Men som han med rätta också konstaterar i en intervju i NSD 29 december:
"Socialdemokraterna borde inte vara rädda att säga att vi måste öka personalen och personaltätheten och att det måste få kosta. Forskningen visar att folk är beredda att betala för bättre välfärd om de ser vad pengarna går till. Det finns en beredskap att acceptera höjda skatter om de går till ändamål som är angelägna för de flesta".

Tyvärr har Socialdemokraterna dock inte förmått utnyttja ens uppenbara “straffsparkslägen” som Carema-skandalen, utbrett folkligt missnöje med avregleringarna av järnvägs-, el- och apotektsverksamheterna, skolan etc samt den växande och allt mera permanenta massarbetslösheten utan istället i alltför hög grad varit tysta som en mussla, samtidigt som välfärden i Sverige raseras och samtidigt som riskkapitalister tjänar storkovan på att äldrevården läggs ut på privata företag som ger undersköterskorna dåliga villkor och de äldre dålig vård.

Ungdomsarbetslösheten är hög och gymnasieskolan har förvandlats till en sorteringsapparat. Socialdemokraterna måste – för att kunna återvinna det folkliga förtroende som nu raserats gradvis – våga sticka ut hakan, men istället tiger eller mumlar partiet lågmält i skägget. Uppträder allmänt ängsligt och med dåligt självförtroende. Det här är inte något som enbart eller ens främst Håkan Juholt ska belastas för, utan hela partiet, både före och efter att Håkan Juholt valdes till ledare.

Under den värsta finanskrisen och lågkonjunkturen för några år – 2008-2009 -sedan hördes inte, trots detta uppenbara “straffsparksläge” många knyst mot den tygellösa finansmarknadens olika excesser och girighetskultur från Socialdemokraternas dåvarande ledning. Förtroenderaset börjar redan där.

Ett av socialdemokraternas stora problem är den växande fegheten och överförsiktiga sneglande gjort partiet allt otydligare och att det – under dess senaste tid vid makten – dragit till sig lie för många människor som mest bara velat göra karriär och som klivit in i politiken för egen vinnings skull. Och nu drar de vidare till annat – PR-branschen etc - när makten inte längre finns inom räckhåll

Det har tyvärr under rätt många år nu funnits ett kraftigt överskott på socialdemokrater som gått från skolbänk till skolbänk, – och från SSU (därtill illa anfrätt under femtontalet år av maktstrider), studentförbund och direkt in i partiet. De lever mest i sin egen lilla bubbla, där alla andas samma syre och oftast inte vet hur det är att gå till ett vanligt jobb med normala inkomster. Sannolikt agerar de också därför lite för ofta så att människor – som av tradition och övertygelse haft S som “sitt parti” - inte känner igen sig i partiets politik.Sådana personer som mest bara tänker på att stå i rampljuset och den egna karriären borde bort från de centrala positionerna och rådgivarstaberna. Makt och position får aldrig tillåtas bli viktigare än viljan och lusten att gemensamt arbeta för ett mera rättvist och jämlikt samhälle med full sysselsättning som mål.

Lyft i stället fram med människor som tror på något, människor som växlar mellan vanliga jobb och politiken och människor som är villiga att strida för ett rättvist samhälle. Socialdemokratin måste återigen bli en folkrörelse. Det är mer nödvändigt nu än kanske någonsin tidigare.

Att däremot tro att “öppna processer” och medietävlingar mellan olika presumtiva partiledarpersoner i detta allvarliga läge – och med de förskräckande erfarenheterna från SSUs femtonåriga maktstrider – också vore rätt väg att gå för krisande Socialdemokrater tror jag vore ett allvarligt misstag. Också erfarenheterna från EU- och EMU-kampanjerna med flera stridande linjer förskräcker och lämnar bara svårartade sår efter sig. Hårda strider om både politik och personer har gjort ungdomsförbundet mycket mindre och svagare än det hade behövt vara. Och som vissa nu tycks vilja föra in i också S-partiet.

För egen del tror jag inte heller en sådan så kallat skenbart “öppen” process – däremot säkert älskas av media! – med någon större säkerhet skulle ge den partiledare som sedan utses ett starkare mandat, och då uttolkat som ett mandat att få bestämma mer själv och partiet mindre. Mandatet som partiledare är alls inget som en partiledare får, utan någonting som hon eller han förtjänar gradvis under sin gärning, steg för steg. Och först när ledaren i förtroende samlat ihop den stora koalition som S-partiet de facto är - och fått den att gå åt samma håll och att agera med kraft och tyngd. Det lyckades aldrig riktigt Mona Sahlin med.

Och frågan är om hon ens blivit vald till s-ledare om hon i förväg deklarerat att hon ville gå i koalition med miljöpartiet och innan sitt val sagt det hon sade i sitt sista tal på partiets förtroenderåd i november 2010 innan hon avgick. Det är, tillåter jag mig säga, högst tveksamt

Men som sagt: media skulle nog älska sådana öppna personstrider och olika öppet redovisade linjeval men ett brett parti som S skulle däremot däremot komma ännu mera sargat och försvagat ur en sådan process. Och hamna än mera i händerna på valrörelsenissar och PR-folk. Hårt strömlinjeformat för valrörelser och däremellan vara ett tyst och “dött” parti med folkrörelsemått mätt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Bildt, Schibbye och Persson i Etiopien och journalister som hindras att göra sitt jobb

2011-12-22T07:30:00.000-08:00

Observerat om Carl Bildt, fallet Schibbye och Persson och journalister som hotas när de försöker göra sitt jobb:

Antalet journalister som gripits har fördubblats mot föregående år. Enligt människorättsorganisationen Reportrar utan gränser har 66 journalister dödats och över tusen frihetsberövats under år 2011. Rapporten beskriver 2011 som mycket oroligt.

Enligt organisationen var de farligaste platserna under 2011 att arbeta Kairo i Egypten, Misrata i Libyen och Khuztardistriktet i den pakistanska provinsen Baluchistan, där Al Quida anses ha ett av sina starkare basfästen.

Det finns skäl att påminna om detta nu när domen i Etiopien mot de svenska frilansjournalisterna Martin Schibbye och Johan Persson med rätta debatteras flitigt i medierna. Domen är en tragedi för den gränslöst granskande journalistiken, men rimligen så också för den dryge, och tidigare som styrelseledamot i Lundin (verksam i bl a Ogadenprovinsen) för Carl Bildt. Utrikesminister Bildt, m, kan nog inte komma ifrån att den här domen i diktatoriskt styrda Etiopien mot Schibbye och Perssons försök att närmare granska bl a just Lundins/African Oils aktiviteter där i regionen är en katastrof för hans del.

Svenska utrikesdepartementets och Bildts flitigt brukade ”tysta diplomati” har visat sig vara tandlöst oduglig i det passivt agerande försvaret av den svenska pressfriheten. Två journalister sitter följaktligen nu fängslade för att de försökt granska en svensk bolagsgrupp vars affärsmetod är brott mot mänskligheten, en råvarukoncern som Bildt själv varit med och rådgivit och burit styrelseansvar i bara kort innan han blev utnämnd till utrikesminister av Fredrik Reinfeldt.

Vi vet att Carl Bildt fortfarande satt i styrelsen när Lundingruppen påbörjade sin etablering i Ogaden. Vi vet att Carl Bildt ljuger när han hävdar sig varande icke vetande om dess aktiviteter där, via Lundin-anknutna Africa Oil.

Oavsett hur man värderar det moraliskt problematiska med att Sveriges utrikesminister heter Carl Bildt, borde blotta misstanken om att han har ett personligt ansvar för det som nu hänt vara en skamligt stor belastning för Fredrik Reinfeldt. Och än mera så om det nu därtill visar sig att Schibbye och Persson riskerar att hamna i långvarigt fängsligt förvar i Addis Abeba i Etiopien innan de möjligen blir benådade och fria i förtid.

Robert Björkenwall

Den amerikanska drömmen förverkligas bäst i Skandinavien

2011-12-12T03:01:00.000-08:00

Observerat om den amerikanska drömmen möjliga förverkligande:

Igår var jag hela dagen ute med en amerikansk sociologiprof. David Ashley – faktiskt född i London så han kan även Storbritannien bra – och snackade med honom när vi var runt i stan och på Vaxholmsbåten ut på en tur i en vinterkulen skärgård.

Vi jämförde förhållanden i USA och Sverige för normala inkomsttagare resp. extremt rika (de snuskigt rika sista procenten). Slutsatsen var dock klar: den amerikanska drömmen förverkligar medelklassen och vanliga löntagare bäst i Skandinavien.

I USA har den drömmen sedan länge varit en illusion. Och perspektivet är ännu dystrare, ansåg han (liksom ekon. prof. Paul Krugman och andra). När man lägger ihop vad medelklassen – utöver skatt – även måste betala för sina försäkringar,sina barns collegeutbildningar (kostar aldrig under 35 tusen per termin) etc så är vårt gemensamma skattefinansierade välfärdssystem bättre och samtidigt effektivare (som andel av BNP). Det är, sa han, direkt korkat, om när här i Sverige börjar skicka ut sånt på marknad. “Transaktionskostnaderna” blir högre och slöseriet större, fler ska tjäna på det i flera olika led - och många fler hamnar mellan stolarna och får ingen vård och omsorg alls för att de inte har råd. Och drabbas du av en svårare sjukdom så är din ekonomi körd och du tvingas sälja det hus du köpt och står på bar backe.

Jag minns hur Don Vial på Public Utility Commission i Kalifornien redan vid mitten av 90-talet sa till mig när jag var där: bygg gemensam infrastruktur för bredband, mobiltelefoni, inte en massa parallella nät – och bygg i stället det gemensamma med
full täckning i hela landet. Konkurrens ska ni i stället ha på tjänsterna (trafiken på det gemensamma nätet) – högre upp i värdekedjan. Det blir både billigare och samtidigt effektivare. Men i media – allt mera ytligt fungerande – och olika lobbyister kan däremot få folk att tro nåt annat. Gå inte på sånt, var Don Vials råd då och var ungefär vad prof. Ashley sa till mig igår när vi pratade om olika ting en hel dag i Stockholm och i skärgården. Vem som egentligen pratar i nattmössan kan verkligen diskuteras.

Att lägga ut pensioner och så helt på aktiemarknaden är rena hasarden, sa Askley också igår och drog en rad konkreta exempel på hur folk trott sig få en fin pension på ålderns höst men sedan står där nästan utan tillgångar alls och nödgas sälja sitt hus till underpriser för att klara sig.
Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Prof. Askley är i samma ålder som jag, gift med en i kinesiska och har rest mycket i världen, bl a Kina och andra delar av Asien och så. Hade just nu ett samarbetsprojekt (internationellt bokprojekt) med bl a en britt och en forskare vid Åbo univ. i Finland (han kom från Åbo till Sthlm när jag mötte honom här för en dag i går söndag). Sociologiprof. Ashley hade svårt att förstå att svenskarna skulle vilja rösta bort sitt nuvarande goda system och ersätta det med marknadslösningar – också på välfärdsområdet. Kan man verkligen “lura” dem till sånt genom olika PR-trix och propaganda???, undrade han när vi skiljdes igår.

Intressant läsning, den där mejlkonversationen mellan författaren Jerker Virdborg och Håkan Juholt som gick över flera sidor på DN kultur igår söndag. Tankeväckande, intressant. Roligt med politiker som hämtar kraft och inspiration från kulturen!

I 2011 års julölsprovning – har vi haft i 17 återkommande år nu – så enades vi 10 som var med i fredags att Jämtlands julöl var bäst i år och Oppigården från Hedemora kom tvåa och Ayinger Winter-Bock från Tyskland kom trea av de tio-talet vi provade!

Det S måste erkänna och inte "snöa in sig på fel saker"

2011-12-08T06:30:00.000-08:00

Vad S måste förstå och erkänna:

Det som hände för Socialdemokratern perioden 2008 till hösten 2010, då partiet föll från 44,7 % (maj 2008) till 29,0 % i nov. 2010 är viktig att förstå orsakerna till. Den realiteten lever S med här och nu. Alltså bortspelad trovärdighet och genom eget misstag bortspelad särställningsroll i politiken (läs misstaget att i förtid bilda en rödgrön allians). Det här fallet för S kom inte med Juholt – och SCB-siffran på 27,7 % i stöd nu för S i december 2011.

Först när man förstår och erkänner det, så kan man på allvar börja analysera hur S ska bära sig åt för att återvinna den trovärdigheten igen. Det är med det här som med den i många stycken rätt naiva avregleringspolitiken, att erkänner man inte egna misstag så blir vägen tillbaka också långt svårare. Och med detta också chansen att återfå trovärdigheten igen hos medborgarna i stort! Liksom att det sedan kommer att ta tid att bygga upp raserat förtroende igen.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Observerat om Carema och fokusskifte i diskussionen

2011-12-07T05:42:00.000-08:00

Kort apropå Carema, nyttiga "idioter" och fokusskifte i debatten:

Äldreomsorgen har, med all rätt, seglat upp till att bli en av de viktigaste politiska frågorna för väljarna. Nu diskuteras Carema-skandalen med vanvård av de äldre och ledningens girighet. SVT rapporterar att år ‎2010 tjänade tre av toppcheferna i skandalbolaget Carema tillsammans drygt 125 miljoner. Samtidigt vanvårdades boende (eller som Carema säger “kunder”) på en lång rad av Carema inrättningar.

Några reflektioner:
Nu skiftas fokus i dessa frågor och Demensförbundet ställer, tyvärr, upp. Nu är det i stället kommunernas fel alltihop. Dåliga avtal. Jag är tämligen säker på att diskussionen i medierna den närmaste tiden kommer att handla om kommunernas bristande kompetens.

Ett antal "nyttiga idioter" kommer – när PR-nissarna mot dyra fakturor fokusskiftat dagordningen - att ställa upp för att få bort diskussionen från principfrågan. Är syftet att minst 50 procent av vården ska privatiseras som länge varit målet för somliga?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Eurokrisen - kanske tio år av krisbekämpning innan resultat

2011-11-28T16:10:00.000-08:00

Euron krisar och europeisk socialdemokrati ha problem att formulera ett program för möjliga lösningar av krisen

EU är just nu inne i en svår kris och mycket talar för att den krisen kan bli både långvarig och synnerligen påfrestande för redan hårt prövade medborgare i flera EU-länder. I detta svåra krisläge står tyvärr socialdemokraterna i Europa tämligen nakna och vet inte riktigt vad de vill och borde göra.

Det finns uppenbara ledarskapsproblemet inom de mera socialdemokratiskt inriktade partierna och andra progressiva i Europa kring hur man ska tackla nuvarande eurokris i Europa. Det är tämligen kristallklart att Europas S-partier knappast så här långt har lyckats bli eniga om någon gemensam linje och än mindre ett gemensamt program för hur eurokrisen och dess konsekvenser för ländernas ekonomier, arbetsmarknad och sociala situation de närmaste åren borde hanteras på ett rimligt balanserat sätt. Och ingen verkar heller veta om vi ens kan förvänta oss något sådant innan först franska presidentvalet våren 2012 och sedan det tyska förbundsdagsvalet år 2013 är genomförda. Och det krisande EU-kärnlandet Italien med sin expertregering kan väl även den hamna i ett parlamentsval när som helst nästa år eller så.

Också mot den här lite problematiska bakgrunden var det intressant att ta del av de “felkonstruktionsproblem” och “dåliga utförare”-analyser som gavs på ett informativt Global utmaning-seminarium den 24 november om eurokrisen med bl a ekonomiprofessor Lars Calmfors, och den i bl a finansmarknadsfrågor pålästa och intresseväckande s-riksdagsledamoten Leif Pagrotsky, f d mångårigt statsråd på olika poster. Ingen av dessa två – och andra som ingick i seminariepanelen – tror på någon lätt väg tillbaka för just nu krisande euroländer. Kanske tar det uppåt tio år innan krisen är löst. Euron såldes in i för lättsinnigt, bilden var inte körklar när den såldes ut till allmänheten av “bilhandlaren” (= eurons förespråkare). Tyvärr gjorde man det, som bl a Leif Pagrotsky påpekade, innan säkerhetsfrågorna var lösta (= regelverket kring euron var inte konstruerat för att klara olika möjliga problem), såsom asymmetriska störningar som överhettningar och bubblor i bank- och bostadssektorn (krisens orsaker i Spanien och Irland) och än mindre för att ha mekanismer att klara olika inbyggda statsfinansiella problem med rekordhög statsskuld, misskötsel av offentliga finanser etc som i Grekland och Italien (länder som sannolikt inte ens borde ha fått ingå i eurosystemet).

Men nu sitter man där, och inga lösningar är enkla. Alla möjliga sådana är lika obekväma och smärtsamma och kommer därtill att ta lång tid innan de når resultat. Och expertregeringar är tyvärr inga lösningar på problemet heller – och folk är heller inte med på noterna och kommer i olika val och på annat sätt visa sitt missnöje med åtgärderna (chockterapi eller annat) och sannolikt rösta bort regeringar, så fort tillfälle ges. Särskilt som vi – i krisbekämpningens och nedskärningarnas spår – kan förvänta oss att en redan hög arbetslöshet kommer
att växa ytterligare rätt mycket. Så uppåt tio år av åtgärder lär det ta innan Europa är på någorlunda fötter igen. Det verkar vara en rimlig hypotes, ansåg flera av panelisterna på Global utmaning-seminariet i Stockholm den 24 november.

En intressant observation som då nämndes var att Sverige – när Göran Persson tog över efter Bildtåren - hösten 1994 då hade en större statsskuld än Grekland, nu vid krisens utbrott. En annan sak är sedan att den svenska reala ekonomin i industri och så var klart bättre än Greklands, och förmågan att på sikt återvinna sin styrka när finans- och fastighetskrisen mest akuta fas var övervunnen. Men ändå tog det, som Pagrotsky påpekade, tio år av Göran Persson-ledda saneringar och hårda tag innan Sverige var på god och stabil nivå igen och sedan kunde lämna över med finanserna i god ordning, överskott i vår statsbudget på 40 miljarder och en statsskuld som låg på så där några och fyrtio procent av BNP i statsskuld hösten 2006. Alltså klart under de 60 procent av BNP i önskvärd, högsta statsskuld som europrojektets regelverk ansåg nödvändiga. Denna solida och goda krockkudde har sedan den sittande regering Reinfeldt och hans finansminister bekväm kunnat luta sig emot när de åkt ut i Europa och “läxat upp” andra EU-länder för sina mindre välskötta offentliga ekonomier.

Gott så. Men såväl prof. Lars Calmfors som Leif Pagrotsky var rätt inse i panelen häromdagen att på många sätt är euron ett projekt med klara inbyggda problem och felkonstruktioner – och utan klara mekanismer för ingripande vid kriser av det slag man nu befinner sig i. Lätt så till detta bristande eller rent av i en del fall usla förare som aldrig borde suttit och “rattat” projektet som de tillåtits göra. Men nu sitter man där i “eländet” och har inget annat alternativ än att både var och en för sig och tillsammans försöka lösa de problem som som vi nu sett och ser effekterna av. Men tyvärr är ingen lösning – bland några möjliga (antingen hårda budgetsaneringar och begränsade EU-gemensamma stödåtgärder eller så mera massiva stödåtgärder – är enkel och inga quick fix-ar finns det heller. Oddsen, menade t ex prof. Lars Calmfors är väl så där 50-50 att det kan lyckas men det kan också bli en mer eller mindre svår recession och ekonomisk depression, risk för politiska revolter (populiströrelser) och en rätt dyrbar nota för bl a de tyska och andra skattebetalare.

Ett vet vi dock säkert. Det stundar många, många år – kanske uppåt tio år – av uppoffringar och rätt hårda krisåtgärder i Europa innan det är “över“ . Och en så lång period av chocker och svåra omställningar – och överlever euron utan att delas upp i två grupper? – kommer att skapa stora problem för olika regeringar och i relationerna mellan folket/väljarna och de olika politiska partierna, med många och svårbedömda konsekvenser som följd. Risken för växande populistpartier – som Sannfin. och liknande – kan komma att vinna ökat stöd i spåren av eurokrisen och chockterapiernas följder för medborgarna i olika krisländer.Exempelvis rörelser som i Tyskland vill slåss för D-Marken och inte vägra vilja vara med om att betala för eurokrisens nota.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

-------------------------------------------------------------------------------------Fakgrundsmaterial

Lars Calmfors – om Eurokrisländerna (bilder han visade på seminariet)

Orsaker till krisen i euroländerna
Irland/Spanien
• Asymmetriska störningar:
överhettningar/bubblor
• Inbyggt problem
• Slapp finansiell reglering
• Inga EU-instrument för att ingripa

Grekland/Portugal/Italien
• Långvarig misskötsel av de offentliga finanserna
• Brister i stabilitetspakten
– för lite betoning skuldnivå
- för sena sanktioner
- för svårt fatta beslut

Strategier – lösningsvägar
Muddling through
• Begränsade stöd
• Budgetsanering och tillväxtreformer
• 50 procents chans att lyckas
• 50 procents chans att det blir akut finanskris
• Recession/depression
• Men euron kan överleva

Massiva stöd
• Akut finanskris undviks
• Kan fungera på sikt med finanspolitisk union
• Men kan också medföra stora kostnader för skattebetalarna i
Tyskland och andra länder
• Politisk revolt
• Euron spricker
• Nordeuro och Sydeuro

Klyftoran växer i Reinfeldts Sverige visar SCB-statistik

2011-11-25T01:59:00.000-08:00

Observerat: Färsk SCB-statistik visar att klyftorna växer

Klyftorna i Sverige ökar på nytt. Förvånande? Knappast. Det illustreras tydligt av ny statistik från SCB (Statistiska Centralbyrån). Efter krisen i början på 1990-talet minskade de fattigastes inkomster, men ökade sedan fram till 2007 då deras inkomster återigen minskade. Nu är de fattigaste tillbaka på samma inkomstnivå som de hade 1991. De fattigaste 10 procenten i Sverige har alltså inte fått det bättre, utan sämre. Och precis tvärtom för den rikaste tiondelen.

Det är allvarligt, illavarslande och borde i sig vara skäl att rösta bort den moderatledda regeringen som i ny PR-smartare språkdräkt försökt – och delvis också lyckats - att dölja sin “straffa-de-fattiga-sjuka-och-arbetslösa-politik”. Men det mest upprörande är att sedan 1991 har de rikaste 10 procenten i Sverige ökat sin inkomst med 63 procent. Ingen liten ökning för dem som redan har det bäst ställt i vårt samhälle.

Sedan 2006 då den borgerliga regeringen tog över Sverige har de fattigaste blivit 8,6procent fattigare (567 kronor mindre inkomst per månad) och de rikaste blivit 13,2 procent rikare. De har fått 4 483 kronor mer i inkomst per månad. Så ser effekterna ut av den borgerliga alliansens politik. Den fattigaste tiondelen av befolkningen blir fattigare och den rikaste tiondelen av befolkningen blir allt rikare. Klyftorna ökar i vårt tidigare så hyggligt jämlika land.

Efter 2008 (finanskrisen globalt) gick efterfrågan i ekonomin ned och kan förklara en del av de minskade inkomsterna för den fattigaste tiondelen, men framförallt är minskade ersättningar och det ökade utanförskapet som gör att de fattiga i Sverige fått det sämre. Istället för att få del av den ökade tillväxten och den ekonomiska utvecklingen har de fattigaste fått betala för de rikas skattesänkningar. På bara några års regeringsinnehav lyckades Moderaterna radera ut den lilla inkomstökning som de fattigaste fått sedan svallvågorna från 90-talskrisen ebbat ut. Hur mycket kommer ojämlikheten att ha ökat och hur många kommer att ha slagits ut när man summerar Fredrik Reinfeldts tid som statsminister i valet 2014? SCB-statistik som löpande bekräftar att moderaterna visserligen är nya i sitt tilltal och språkbruk men i praktisk politik blir konsekvenserna den gamla vanliga klasspolitiken, bara lite snyggare draperad i ord som arbetslinjen och annat liknande. Det är ju lättare att sälja in som budskap än att råare men ärligare säga “mest till dem som redan har mest”. Eller när så kallad valfrihet inom omsorg och välfärd leder till vanvård i riskkapitalägda Caremas regi, när vinstintressena släpps in också bland de mest sköra och sårbara och som har synnerligen svårt eller omöjligt att hävda sin rätt.

Sverige behöver dock inte – klassamhällesvägen - backa in i framtiden. Den svenska modellen fungerar, visar samhällsforskningen. Och visst kommer den att fungera även i framtiden, men den behöver justeras i takt med samhällets utveckling. Moderaterna i regeringsställning gradvisa nedmontering av välfärdsstaten och skattesänkarpolitik – väldokumenterat i t ex utredaren Christer Perssons färska rapport “den produktiva rättvisan” - som gynnar de redan välbärgade mest måste få ett slut innan det går för långt. De som vill att Sverige inte fortsätter att öka klassklyftorna som nu växer utan i stället vill att vi går mot mer jämlikhet behöver nu börja samla ihop sig till en tydlig, alternativ politik. En politik som förhindrar att Sverige gradvis utvecklas till ett hårt klassamhälle där man måste stå med mössan i hand, bocka och niga för att få några smulor från de rikas bord (det som prof. J.K Galbraith brukade beteckna som hästskitsteoremet inom nationalekonomin).

Däremot är det tveklöst så att den nuvarande politiken ger alla dem som lever på livets “solsida” med goda inkomster, standard och god hälsa alla fördelar – sett till det snäva egenintresset - om den här politiska linjen får fortsätta också efter år 2014 års val. Men sett till allmänintresset kan det här komma i ett lite annat läge – också för dem, på lite sikt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tyvärr förmår inte heller S "ta hem" Carema-debatten

2011-11-17T05:28:00.000-08:00

Några observationer apropå äldreomsorgen och Carema-debatten:

Få saker gör folk så upprörda som vanvård av våra mest sköra i samhället, de äldre och sjuka. Tråkigt då att de ansvariga så här långt verkar kunna komma undan också denna vanvårdsskandal som det riskkapitalägda och i skatteparadis nollskattande Carema blivit symbol för.

En en god början för S – och andra – för att rätta till det som gått fel är att inse hur verkligheten ser ut. Inom äldreomsorgen har vi i Sverige – genom naivitet kring hur "marknaden riggats" - redan den mest i privat ägande koncentrerade marknadssituationen i västvärlden, långt större än t ex USA. “Och i äldreomsorgen är koncentrationen...(i privat ägande) allra störst”, konstaterar Marta Szebehely, professor i socialt arbete och med stor överblick och kunskap om även det internationella forskningsläget på det här området.

De två stora riskkapitalägda – och till utlandet vinstslussande – bolagen Carema och Attendo är ju helt dominerande på den privata delen av vår växande äldreomsorgsmarknad. De kontrollerar mer än hälften av den privata delen av den här marknaden. Och de har avkastning på sitt kapital på uppåt 30-33 % – samtidigt som de vanvårdar gamlingarna med så där 10 proc. snålare personalandel, färre blöjbyten etc. Färre händer i vården betyder sämre kvalitet. Kristallklart, säger forskningen. Att skicka in riskkapitalbolag – vad tar de för risker i en sådan bransch, inga alls! – är som att skicka in räven i hönshuset, göra den till ansvarig för hela hönshusets skötsel och när kontraktet skrivs med räven så sägs det att räven numera har blivit vegetarian. Jo tjenare. Hur naiv får man vara när man "riggande" den här marknaden med upphandling för vården av de mest "sköra i samhället"?

Men ungefär så har det gått med äldreomsorgsmarknaden och skandalen med Carema är således ingen överraskning när jag läser eller lyssnat på bl a föreläsningar av prof. i socialt arbete, Marta Szebehely, verksam vid Stockholms universitet och Institutet för framtidsstudier (med stor kunskapsbas om demografi och välfärdsforskning). Ingenstans i forskningen, säger Marta S., finns belägg för att sådana privata intressen i äldreomsorgen skulle ge oss en bättre kvalitet i omsorgen.

Därtill har upphandlingarna gjort att också andra aktörer – kommunerna själva, mindre privata och personalkooperativ (där nu sådana ännu finns) etc – pressats hårdare av dessa riskkapitaldrivna två jättar i branschen att de också på sina håll tvingas köra personalsnålt (färre händer, sämre vård; kristallklart, säger forskningen) spara på blöjor etc för att inte tappa en kommande upphandling. Så de här riskkapitalstyrda jättarna förstör – precis som en räv i hönshuset – för alla genom sin lägst prispressen som bara tar begränsad eller just ingen hänsyn till den kvalitet som erbjuds.

Men eftersom moderaterna som parti får stora hemliga donationer (via Rosenbadfonden m fl) – man skrev om det häromdagen i några medier, främst AB – från bl a Attendo och Carema, som därtill har flera ledande eller f d ledande moderater som “etiska rådgivare” etc etc så lär nog inte moderaterna precis agera kraftfullt mot att dessa riskkapitalbolag skor sig så hämningslöst som de gör på skattebetalarnas pengar och låter gamlingarna fara illa i vanvård. Hur naiv får man vara i sammanhang som dessa? Hört talas om begreppet (egen)intresset som aldrig ljuger?

Nä, få saker tror jag gör folk så upprörda som vanvård av gamla som inte kan/orkar/förmår protestera. Eller “rösta med fötterna” och söka sig ett annat boende. Få låter sig övertygas av käcka påstående om att sköra människor själva kan väl protestera när de vanvårdas, och långt ifrån alla anhöriga pallar heller för den delen – utom de mest resursstarka - med att lägga ner för mycket tid och kraft för att bryta med eländet och möjligen (där det går!) flytta dem till ett bättre boende. När man sedan tänker på det faktum att det redan är 100 000 svenskar (mest kvinnor) som tvingats gå ner i arbetstid för att se till att deras gamla mamma eller pappa inte ska vanvårdas alltför svårt!

Knappast förenligt med den så omtalade arbetslinjen, eller hur?

Det trista är bara att inte heller socialdemokraterna – upptagna av personstrider och internt käbbel som de är - förmår ta hem en debatt som denna mot den moderatledda regeringen och uppvisa en alternativ och bättre lösning på detta sorgliga förfall i en viktig del av allas vår gemensamma och skattefinansierade välfärd. Janne Nygrens retoriskt goda men innehållsmässigt mera “skakiga” genomgång på Onsdagsklubbens välbesökta möte den 16 november i Stockholm var tyvärr heller inte tillräckligt klargörande för att ge sorgsna socialdemokrater särskilt mycket till vägledning. Lite bättre “kravspecifikationer” och kvalitetsuppföljningar är tyvärr – utöver att täta inspektioner heller inte är precis gratis – en alltför mager lösning på detta väsentliga och djupt upprörande samhällsproblem.

Men sannolikt är det så illa, som professor Marta Szebehely sade i radions luncheko den 17 november att skillnaderna i Sverige – men inte i Norge och Danmark, där är S lite klarare - mellan S och de borgerliga inte är särskilt stor – ens i synen om hur äldreomsorgen ska skötas med en anständig och rimligt god kvalitet på den omsorg som erbjuds.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Allt svårare att göra klassresor i USA

2011-11-16T01:46:00.000-08:00

Läs om detta växande samhällsproblem:
Middle-Class Areas Shrink as Income Gap Grows, New Report Finds:
http://www.nytimes.com/2011/11/16/us/middle-class-areas-shrink-as-income-gap-grows-report-finds.html?_r=1&emc=eta1

Allt svårare att göra klassresor i USA i takt med att inkomstklyftorna växer i landet. Läs den 3-sidiga artikeln, se länken.

Men tyvärr är det fler länder som går samma dystra utveckling till mötes. Också Borgs och Reinfeldts Sverige.

ROBERT Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

New York Times-----------------------------------------------------------------------
U.S. | November 16, 2011
Middle-Class Areas Shrink as Income Gap Grows, New Report Finds
By SABRINA TAVERNISE
Over the past four decades, rising income inequality has left larger patches of affluence and poverty.

Vårdmarknadsgeschäftet och de gamlas vanvård

2011-11-14T05:05:00.000-08:00

I borgerlighetens nya tuffa Sverige är det många som fått det sämre, de gamla, de sjuka och de arbetslösa. De som i praktiken fått stå för det mesta av notan för alla skattesänkningar till andra grupper i samhället.

De senaste veckorna har vi alla via medierna fått ett antal hårresande exempel, det ena värre än det andra på vad privata aktörer som Carema och andra presterat inom den upphandlade äldreomsorgen.

På det privata, riskkapitalägda vårdbolaget Carema motiverar man sitt blöjvägande med följande, oempatiska språk om att de vägs för att säkerställa att de ”nått sin fulla kapacitet”. Patienter får alltså sitta nedpinkade i sina halvfulla blöjor för att spara pengar och göra överskott till företagets ägare. Noterar också att Carema under perioden 2007-2009 ökade avkastningen på eget kapital från 17,7 procent till 33,4 procent! Det är siffror - ytterst skattepengar - som andra börsbolagsdirektörer bara kan drömma om. Kan ett samhälle blir råare än så här?

Att dessutom riskkapitalägda vårdbolaget Carema efter fiffig planering hävdas betala noll procent i skatt i Sverige förvånar inte – det heller. Men ansvarigt statsråd, Maria Larsson, säger bara att det är bra med olika alternativ i vården och att diskussioner i värdegrundsfrågor är viktiga i alla verksamheter.

Det här sker samtidigt som fackförbundet Kommunal avslöjar att samhällets kostnader för äldrevården har skurits ner kraftigt, trots att allt fler blir allt äldre. Minskningen gäller både i faktiska tal och som andel av BNP. Om man till det lägger att privata vårdföretag plockar ut ohemult höga vinster inser man snart att det inte blir mycket mer än smulorna kvar till de gamla. Och återigen blir det då de medelålders, oftast kvinnorna, som på nytt får ta ett ökat ansvar för sina gamla föräldrar. Inte sällan genom att kombinera det med att de själva samtidigt tvingas gå ner i sin egen arbetstid.

1980 fick 62 procent av de över 80 år någon form av omsorg, i dag är den siffran nere på rekordlåga 37 procent.
1980 fick 40 procent av de gamla hjälp av någon anhörig som de inte bodde ihop med. I dag får 67 procent förlita sig på släkten.

60 000 och snart kanske uppåt 100 000 personer (främst kvinnor) tvingas i dag gå ner i arbetstid eller sluta jobba för att ta hand om sina gamla föräldrar. Det är Fredrik Reinfeldts arbetslinje det.

I Reinfeldts nya, tuffa Sverige är det många som far illa. Det är inte acceptabelt.
Priset för att få lite lägre inkomstskatt (jobbskatteavdrag) för flertalet yrkesverksamma på pensionärers, sjuka, unga, arbetslösa och olika grupper av vårdbehövande har blivit för stort. Gradvis blir detta allt tydligare för allt fler.

Det cyniska, vinstjagande vårdgeschäftet (och med vinsterna borttrollade till skatteparadisen) måste bort från äldreomsorgen och sådan verksamhet framgent i huvudsak bedrivas i egen, kommunal regi. Vinsttänkande hör inte hemma inom välfärdstjänster.

Personal anställd inom skattefinansierad, upphandlad äldreomsorg och vård - så länge vi har sådan i privat regi i nuvarande stora omfattning - ska ha samma starka meddelarskydd som de offentliganställda. Detta måste garanteras i lagstiftning. Inspektionerna av den upphandlade vården och omsorgen måste bli föremål för återkommande, oanmälda inspektioner för att garantera att den fullt ut håller vad som utlovats vid upphandlingen.

Enbart införande av en stopplag mot “räntedribblande” internt i dessa privata, riskkapitalägda vårdkoncerner för att undkomma beskattning är inte en tillräcklig åtgärd för att sätta stopp på vårdskandalerna.

Ett ansvarig statsråd som Maria Larsson, KD, ska heller inte tillåtas komma undan med lite allmänt prat om att det är bra med olika alternativ och lite flummig värdegrundsretorik - som hon gjorde i SVTs Agenda söndagen den 13 november.

Bort med månglarna ur vården och omsorgen. Vinsttänkandet hör inte hemma på det här området. Finns den kvar, så fortsätter nya Carema och andra att väga åldringarnas kiss- och bajsblöjor för att se om de är tillräckligt fulla och ”nått sin fulla kapacitet”. Vanvård blir priset för att avkastningen och nettovinsten ska bli så hög som möjligt.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Inte mycket till självkritik på PK om Juholtdrevet i media

2011-11-08T08:56:00.000-08:00

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 10 nov. 2011 m fl)

Publicistklubben-debatten måndagen den 7 november 2011 om Juholt-drevet gav väl en del intressanta inblickar i en bitvis rätt solkig journalistik. Dock var PK-debatten ingalunda så självkritisk som nog åtminstone somliga kanske förväntat sig. I panelen ingående Aftonbladets Lena Mellin - varför tordes inte ansvarig utgivare Jan Helin ställa upp? - och Dagens nyheters politikansvarige Maria Crofts var inte särskilt självkritiska. Båda - och särskilt Aftonbladet (drog igång Juholt-drevet 7 okt) - har uppenbarligen svårt att medge några större fel alls i sin drevrapportering om Juholt. Däremot höll Ulf Kristoffersson på TV4 och Fredrik Furtenbach från radio-ekot en klart bättre och mera självkritiskt prövande ton. De båda tyckte tveklöst att mediedrevet visserligen hade en publicerbar grundstory men att det som hehlhet blev för onyanserat och gick för långt. Daniel Suhonen, från Tiden, gjorde i stort också väl ifrån sig på sin kant och drev på den kritiska och självkritiska sidan av drevdebatten.

Bra inlägg också av ex-Pressombudsmannen Yrsa Stenius "ute från PK-golvet". Hon hade rätt mycket kritiskt att säga om Aftonbladets alldeles för vidlyftiga och proportionslösa publicitet i Juholt-drevet. Riksdagsförvaltningens oklara regelverk och deras något motsägelsefulla tolkningar av boersättningarna för riksdagsledamöter när journalisterna frågade var också uppe i PK-diskussionen,liksom de ibland rätt magra, skvallriga och inte sällan fåtaliga källor journalisterna hade för sin publicitet om Juholt-drevet kom också upp. Och hur vissa medier valde att publicera, trots att källorna var få (som t ex Kristersson och Furtenbach självkritiskt konstaterade). Källor som dessa två sansade reportrar ansåg ibland inte ens var möjliga att verifiera och få bekräftade av andra källor. Och då borde de rimligen inte heller publiceras. Åtminstone innan de kunde bekräftas av ytterligare andra källor.

Uppenbart var inte så få av dessa källor som såg och tog chansen att - av lika olika skäl - göra vad de kunde för att elda på drevet och om möjligt få Juholt avsatt. En viss besvikelse fanns – konstaterades även i PK-panelen - uppenbarligen på sina håll över att vissa medier inte lyckades fälla denna “artontaggare” när drevjournalistikveckan var över. Däremot lyckades drevet i den meningen att socialdemokraternas och Håkan Juholts förtroendesiffror nu ligger på rekordlåga nivåer. Om det sedan också fortsätter att vara så det närmaste halvåret återstår däremot att se.

Sammanfattningsvis ändå en välbesökt,intressant men tyvärr alltför lite självkritisk debatt bland några tongivande politiska reportrar och kommentatorer kring en oktobervecka som nästan bara handlade om S-ledaren Håkan Juholt. Skulle dock inte förvåna om det här i framtiden blir föremål för rätt många analyser och diskussioner i journalistutbildningen på Journalisthögskolan och andra utbildningsinstitutioner. Ty av det så kallade Juholt-drevet finns onekligen många lärdomar att dra och förhoppningsvis även att lära av för morgondagens journalister.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Läs också Kjell Rautios blogg: http://212.247.9.120/loblog/?author=17

Jobbkrisens fem förlorade år

2011-11-03T10:42:00.000-07:00

(Publicered i Gotlands tidningar 3 nov. 2011 m fl)

När man lusläser SCB- och arbetsmarknadsstatistik och andra rapporter över hur svensk arbetsmarknad utvecklats mellan september 2006 och september 2011, inser man att det är fem förlorade år för unga och andra arbetslösa.

1. Oförändrat arbetskraftsdeltagande (sysselsättningsgrad som andel vuxna i arbetskraften), trots en mycket positiv befolkningsutveckling.

2. Andelen sysselsatta som är i arbete är oförändrad, om man räknar deras andel av den arbetsföra befolkningen (65,8 procent i september 2006 mot 65,7 procent i september 2011). Det står på denna avgörande punkt och stampar precis på samma fläck fem år senare!

Massarbetslösheten fortsätter
3. Antalet öppet arbetslösa har ökat (plus 50 000 personer). Detsamma gäller för andelen av arbetskraften som är öppet arbetslösa.

Massarbetslösheten fortsätter att hålla ett fast grepp om arbetsmarknaden. Och inte heller prognosen framåt ser så mycket ljusare ut, tyvärr.

4. Utvecklingen av ungdomsarbetslösheten (15-24 år) går i samma negativa riktning som för de öppet arbetslösa. Idag är ungdomsarbetslösheten drygt 21 procent av den berörda arbetskraften (15-24 år).

Mer än var femte ungdom är alltså arbetslös. Det är nästan tre procentenheter högre än under september 2006; från 102 000 till 132 600 unga arbetslösa i september 2011.

5. Antalet långtidsarbetslösa har också ökat kraftigt (plus 27 700), liksom deras andel av det totala antalet öppet arbetslösa. Även den genomsnittliga arbetslöshetsperioden har förlängts, vilket innebär att de arbetslösa måste gå utan jobb under en längre period än för fem år sedan.

6. Även det outnyttjade arbetskraftsutbudet har ökat påtagligt (arbetslösa, undersysselsatta och latent arbetssökande); 463 000 heltidsarbeten i september 2011, motsvarande plus 52 000 heltidsjobb fler i outnyttjad arbetskraft jämfört med i september 2006.

7. Antalet personer utanför arbetskraften har också ökat (plus 75 000 personer), men som andel av den arbetsföra befolkningen är storleken på denna grupp praktiskt taget oförändrad. Ingen framgång heller här när det gäller att motverka “utanförskapet". Den har ju tvärtom ökat lite till senaste fem åren.

Europas sämsta a-kassa
Verkligheten är långt tuffare och mera trist för den som av olika skäl “hamnat utanför" och nu därtill är hänvisad till en långt sämre a-kassa (faktiskt idag en av Europas allra sämsta). Dessutom finns många fler idag som har ingen a-kassa alls (en halv miljon fler) De är hänvisade till kommunernas socialbyrå för att klara sin försörjning. Med ökade, kommunala socialbidragskostnader som följd.

De som har haft och har trygga jobb har fått sina inkomster i börsen förbättrade, olika mycket för olika yrkesgrupper, genom jobbskatteavdragen.

Inga jobbinvesteringar
Otillräckliga satsningar på arbetsmarknadsutbildningar, bristyrkesutbildningar, komvux, otillräckliga investeringar i bostadsbyggande, väg- och järnvägsunderhåll och nysatsningar där, snabbare utbyggnad av vår IT-infrastruktur och plusjobb för långtidsarbetslösa i kommunala sektorn har gjort, att läget på svensk arbetsmarknad nu är sämre, än den var vid motsvarande tidpunkt för fem år sedan.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Precis hemkommen 3 nov. från ett seminarium i Stockholm med Friedrich Ebert Stiftung om “Decent Capitalism", eurokrisen och den nordiska modellen. Hyfsade talare där från Harvard, London School of Economics, en dansk professor (Andersen) från Århus, en ungersk USA-skolad ekonom om utvecklingen i de nio östliga EU-länderna och ytterligare några andra. Gav en del matnyttigt i analysväg men långt färre riktigt goda och operativt användbara lösningar. Men den nordiska arbetsmarknads- och välfärdskapitalistiska modellen har framtiden för sig. Still kickning, var de rätt ense om.

Så varför har nordisk socialdemokrati – och särskilt svensk sådan – så taskigt självförtroende när det t ex gäller att driva kravet på fyll sysselsättning, anständigt väl fungerande sociala trygghetssystem, investeringar i kunskap och infrastruktur etc etc.???

Apropå Greklands- och eurokrisen nu: enligt prof. Jonung - med många år i Bryssel-byråkratin - så satt de på kafferasterna där bland "experterna" och skrattande konstataterade att Grekland fuskade grovt med sina siffror inför eurointrädet. Men officiellt sa de däremot inget sådant utan godtog deras redovisning. Detta berättade Jonung häromveckan på en eurokrishearing i finansutskottets regi i riksdagens andrakammarsal.
/Robert Bj

Gustavs pojke - en polisprofessors utmärkta memoarbok

2011-10-22T02:29:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Vasabladet 26/10, Arbetarbladet 24/10 m fl)

Observerat om en mångsidig polisprofessors utmärkta memoarbok:

Leif GW Persson är en snart pensionerad professor vid Polishögskolan i Solna, framgångsrik författare och en därtill uppskattad tevepersonlighet. Trots att han uppträder både buttert, okammad i håret och verkar ha snusprillan under läppen, går hans kommentarer om goda och mindre goda polisinsatser rakt genom tv-rutan. Så folkkär har han blivit i Sverige, Gustavs pojke. Hans pappa – om han levat; dog 88 år gammal – hade nog varit stolt över sin pojke “Lejfen”; hans som skulle “kostas på” och få utbildning som pappan ofta sa i Leif GW:s ungdom.

I sin memoarboken "Gustavs grabb" (Bonniers) berättar han om sitt liv, om den långa klassresan. Gustav är alltså pappan, byggnads- och tunnelbanearbetare i det expansiva Stockholm och den som står Leif allra närmast. Boken är en lång kärleksförklaring till pappan. I en kedja runt halsen har Leif pappans klackring; den är för stor för Leifs fingrar. Men klacka in den så att den passar sonens mindre fingrar än pappans vill han inte göra. Så då får den hänga i en kedja runt halsen i stället.

Leif har lätt för att lära, har lärt sig läsa själv redan i 5-årsåldern och blir för det mobbad även av sin lärarinna när han börjar i en skola, där i stort sett alla utom han kommer från bättre situerade hem. Och hans klasskompisar mobbar också honom och kallar honom för wingmuttern, med anspelning på hans mellannamn Willy och hans utstående öron. Men Leifs begåvning kan ingen ta ifrån honom, så han avverkar raskt och med toppbetyg olika utbildningsinstitutioner. Han börjar arbeta vid Rikspolisstyrelsen. I samband med den så kallade Geijeraffären – då det visade sig att justitieministern Lennart Geijer var återkommande besökare hos prostituerade –, blev Leif G W Persson “skandaliserad” och uthängd för att vara journalisternas källa i den affären. Av det blev han så deprimerad att han hade han gjort förberedelser för att skjuta sig men i sista stund kom han på andra tankar och skriver sedan den bestsäljande romanen “Grisfesten”.

Efter Socialdemokraternas återkomst – efter de borgerliga regeringsåren 1976 - 1982 –till makten hösten 1982 blev Leif GW Persson sakkunnig i justitiedepartementet i regeringskansliet. Allt sedan dess – och även innan dess - är Leif GW en skoningslöst avslöjande kritiker av taffligt skött svenskt polisarbete men också en uppslagsrik analytiker av svårlösta mordbrott.

Boken är rappt skriven och synnerligen intressant. GW är en god stilist och det är intressant att följa dels hans klassresa, dels hans skildring av samhällsutvecklingen. Av memoarboken framgår också vilken sällsynt mångsidig begåvning Leif G W Persson är.

Och feg är han heller inte. Vågar berätta som han känner och upplevt olika händelser. Som när Persson skriver att den mycket välkända journalisten (som han namnger i boken): Journalisten, skriver han frankt, är en dålig människa. En av de sämsta som brottsforskaren mött under sin långa karriär. Och det vill inte säga lite eftersom han mött många sådana i sitt innehållsrika yrkes- och författarliv. Så sett i det ljuset är det en rejäl salva han avlossar här!

Livet igenom har Leif GW Persson haft ångest och missbrukat alkohol (varit nykter ett halvår och sedan nära nog supit skallen av sig periodvis under andra halvåret). I boken drar han sig inte för att berätta om det mest privata, om sina många äktenskap och annat.

Leif GW har – trots sin ångest och sina problem - till det yttre varit synnerligen framgångsrik. Möjligen kan det någon gång vara lite tröttsamt med alla dessa redovisningar av succéer, liksom de återkommande avsnitten av hans aktieaffärer (pengar från boksuccéerna) och hans utmärkta finansiella situationen. Där finns ett drag av revanschism från klassresenären Leif G W Perssons sida, helt klart.

"Hans professorstitel verkade ingen i den akademiska världen ta på allvar och i rättsväsendet framstod han mera som en kul kille", skriver den möjligen lite avundsjuke advokaten och ex-justitieministern Thomas Bodström om Leif GW i sin senaste bok. Okej, kan man måhända förstå när man läser igenom Leif GW:s minst sagt digra meritlista.

Men en fråga hänger lite i luften efter läsningen. Hur kunde arbetargrabben från Stockholm, idémässigt nära kopplad till socialdemokratin, stödja den värdekonservativa KD-ledaren Alf Svensson i det senaste valet till Europaparlamentet? Hans som alltid annars varit socialdemokrat, betalat miljoner i skatt utan knot på sina synnerligen goda inkomster, försvarat välfärdssamhället, uppskattat att också arbetarklassens pojkar och flickor ska ges samma chans som alla andra från bättre situerade hem att kunna utbilda sig och kunna förverkliga sina drömmar. På det ges inget svar i boken men sannolikt beror det på en viss besvikelse över svensk socialdemokratis utveckling under de senaste fem – tio åren. Och trots att han i olika sammanhang visat sig uppskatta den tidigare finans- och statsministern Göran Persson, numera boende också han på en lantgård bara någon mil ifrån Leif GWs i Stockholmsnära sörmländsk glesbygd.

Skulle däremot inte alls bli förvånad över om Leif GW gillar en s-politiker som Håkan Juholt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Känslokyla - Reinfeldts och moderaternas stora svaghet

2011-10-21T05:22:00.000-07:00

Publicerad i bl a Gotlands tidningar 25 oktober 2011 m fl)

Noterar hur Reinfeldt inför hans nu fem år som statsminister blivit föremål för jubileumsintervjuer i DN och Svenskan. Den i Svenska dagbladet igår var särskilt devot och underdånig.

Det är typiskt att Reinfeldt i den väl underdåniga intervjun i Svenskan inte med ett ord nämner arbetslösheten vid namn. Detta trots att den samlade förvärvsfrekvensen - andelen vuxna i arbetskraften - är oförändrade 67 procent samt långtids- och ungdomsarbetslösheten nu är högre än när han trädde till hösten 2006.

Sverige är inget gott samhälle när man förpassa en ungdomsgeneration till så hög sysslolöshet. Det är inget gott samhälle när man tvingar cancersjuka ut att söka jobb på hela arbetsmarknaden. Det är inget gott samhälle som på ett år kastar ut hela 54 000 långtidssjuka från Försäkringskassan och utförsäkrar dem.

Det är heller inget gott samhälle när bara fyra procent av de som tvingas gå till a-kassan för sin försörjning får 80 procent av inkomstbortfallet i ersättning. Vad säger Reinfeldt då? Jo, det kallar en känslokall Reinfeldt för att ”strama upp systemet”.

”Människor får hitta andra grunder för sin försörjning om det inte blir genom a-kassan”, förklarar statsministern i SvD-intervjun och säger rått: ”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”. Läs det en gång till!

Inför statsministerns svar tar man sig för pannan och undrar: vilken känslokall och cynisk människosyn. I sitt sinne undrar man om han ens vet hur Sverige ser ut och fungerar. Detta trots att han reser som en skottspole för att möta människor, men träffar han annat än välartade medborgare som redan har sitt på det torra?

Vet han vad det innebär att tvingas gå till kommunens socialbyrå och vända ut och in på hela sitt liv för att få ett magert försörjningsstöd, men först sedan man tvingats att göra sig av med allt man äger?

Det är det som är Reinfeldts ”trygghetssystem” som finns att tillgå när socialförsäkringarna nu allt mera krackelerar och blir ett i bästa fall magert grundtrygghetsnät, inte mer.

Reinfeldts Sverige håller på allt mer att utvecklas till ett rätt naket, egoistiskt samhälle som inte längre har så många inslag av solidaritet och gemenskap med de gamla och sköra - och som i sina konsekvenser misslyckats med det som M-retoriken säger sig ha haft som syfte med alla sina förändringar av välfärds- och arbetsmarknadspolitiken.

Ändå står Reinfeldt på M-stämman i Örebro den 20 oktober och tar ord som solidaritet och rättvisa som moderata mål i sin mun. När ska den mannen och hans retorik på allvar börja prövas mot den allt mera råbrutala och egoistiska verklighet han som statsminister är på väg att omstöpa Sverige till med alla sina jobbskatteavdrag och valfrihetsmotiverade privatiseringar av välfärdstjänsterna och våra socialförsäkringar!? När ska det gå upp för folk att just känslokylan är Reinfelds och moderaternas avgörande stora svaghet i sin omstöpning till det "nya arbetarpartiet"?

Och när förmår S på allvar att bjuda rejält motstånd och ett tydligt alternativ till det känslokalla som Reinfeldt i den här intervjun i Svenskan rätt naket visade upp!?
Förmår bjuda Reinfeldt och Borg stången så att fler i svenska väljarkåren på allvar ser och förstår vad som är på väg att ske med det en gång så goda välfärdssamhället Sverige – med dess utveckling mot ett allt kallare, mera cyniskt och råbrutalt samhälle och där bara lite ytlig solidaritetsfernissa kvarstår när retorikens Potemkin-kulisser har plockats bort.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Nyhetsfattig och visionslös M-stämma i Örebro men en självsäker Reinfeldt

2011-10-20T06:27:00.000-07:00

Observerat: Fredrik Reinfeldt gav moderatstämma i Örebro en nertonad och visionslös start – men valet 2014 vill han vinna

Torsdagen den 20 oktober inledde Sverige helt dominerande regeringsparti – moderaterna - sin partistämma i Örebro. Men särskilt stor uppmärksamhet har det dock inte fått i förhandspubliciteten. Inte alls på samma sätt som när det stora oppositionspartiet socialdemokraterna har kongress. Det brukar uppmärksammas stort veckor i förväg i svenska medier.

Moderaterna under ledning av en allt mera självsäker Fredrik Reinfeldt dominerar en borgerlig fyrklöverregering mer än något annat borgerligt parti någonsin gjort i Sverige. Visserligen saknar regeringen två mandat för att nå majoritet. Men av de 173den förfogar över har stämmohållande Moderata Samlingspartiet 107, eller hela 62 procent av mandaten för regeringens underlag i Sveriges riksdag. Går vi så till statsråden så är 13 av 24 M-märkta, 54 procent. Men ännu viktigare är att M-ministrar sitter på nästan alla tunga poster, som stats-, finans-, utrikes-, justitie- och försvars-. Bara budgetmässigt stora socialdepartementet leds av ett statsråd som inte är M-märkt, nämligen den allt mera ifrågasatte KD-ledaren Göran Hägglund. M-ministrar leder således de departement som har hand om en majoritet av statsbudgeten. Den journalistiska granskningen – jämfört med t ex det omotiverat stora mediedrevet kring s-ledaren Juholt – av regeringens och de olika statsrådens maktutövning uppvisar dock en del övrigt att önska. Orsaken till detta kan man fundera över.

För egen del tror jag att en viktig förklaring nog är att de nya moderaterna agerar ideologi- och profilsvagt och helst framställer sig som anti- och opolitiska administratörer och experter (bäst i den grenen är finansminister Anders Borg!). Såväl Anders Borg som statsminister Reinfeldt tillåts eller har av media tilldelats – välj vilket som passar bäst – en roll som “kommentatorer” av skeendet i landet och inom EU etc. Detta ger dem en “sval”, lite expertmässig profil i väljarnas ögon och stärker dessa tvås helt dominerande roll i regeringen. Inte så underligt då att de också har höga förtroendesiffror i olika gallupmätningar.

Bara mera sällan visar de humör och lite passion. Som när finansminister Borg upprördes häromdagen i Sveriges Television av att privata riskkapitalbolag som nu rätt ofta äger och driver välfärdstjänster inom skola och vård med skattefinansiering kan plocka ut vinster i så kallade skatteparadis och då undgå att betala skatt. Denna vinstöverföring vill han nu sätta stopp för. Men vad tycker Borg i sakfrågan, nämligen att skattebekostad vård och skola allt mera blivit en kommersiell marknad är mera oklart. Om den utvecklingen är bra eller dålig framgår inte när han kommenterar den här marknadsutvecklingen.

Statsminister Reinfeldt kör ungefär samma “svala” still som Anders Borg när han t ex uttalar sig om finansmarknaden på EU-nivå. Talar aldrig i klartext vad han tycker om den i stort sett oreglerade finansmarknadens sätt att fungera i EU-Europa och vilket ansvar bank- och finanssektorn har för den kris som euroländerna nu befinner sig i. Däremot “läxar” han gärna – precis som Anders Borg – upp greker och andra för att de vanskött sin offentliga ekonomi och föreläser om hur Sverige löste sin kris i början av 90-talet.

I sitt inledande stämmotal i Örebro sade Reinfeldt självsäkert att moderaterna har för avsikt att vinna inte bara 2014 års val utan även valet 2018. Vidare så konstaterade han: “ Sedan 2002 års val har vi fått en miljon fler väljare. De är nyfikna på oss och ställer krav på oss. Vi ska vara ett modernt parti i rörelse som alltid har människan som utgångspunkt”. I ett på nyheter fattigt tal inför de 200 ombuden på stämman beskrev han moderaterna som ett samhällsbärande parti . Ett parti som måste ledas av fyra viktiga punkter:

Ett politiskt parti måste lyssna. Ett parti måste ha respekt för starka, oberoende institutioner och ett parti måste ha människan som utgångspunkt. Den fjärde punkten som Reinfeldt nämnde var sammanhållningen i ett samhälle. Knappast något som sticker ut eller som inte vem som helst skulle kunna hålla med om.

– Det finns de som säger att det behövs visioner. Jag vill varna för det. De menar ofta att vi ska göra det som var förr, när Domus var Domus. Eller andra som ropar på stora visioner, men egentligen säger att: Låt oss göra Sverige till något annat. Och, konstaterade han, det vill inte svenska folket ha.

- Våra värderingar kommer från människan. Friheten är vårt viktigaste mål. Frihet, ansvar, trygghet och att sätta människan först, mer retoriskt djärv och publikfångande än så här blev Reinfeldt inte i sitt öppningstal till M-stämman i Örebro.

Den här “svala”, kommentatorstonen och administrativt skötta politiska strategin med nertonat budskap om vad man på sikt egentligen avser att göra tror Reinfeldt och finansminister Borg räcker för att också ta hem nästa riksdagsval hösten 2014 och sedan också valet därpå hösten 2018.

Om övriga M-statsråd sedan på sina respektive områden kommer att försöka sticka ut är väl mer än oklart. I vart fall så länge moderaterna ligger kvar på sina 29-30 procent i opinionsstöd, så lär ingen på allvar bland dessa vilja utmana Reinfeldts och Borgs strategilinje. Inte Catharina Elmsäter-Svärd på infrastrukturen (där järnvägen nu i färska rapporter visar sig vara sämst underhållet i Europa), inte Hillevi Engström om arbetslösheten (där långtids- och ungdomsarbetslösheten nu är högre än när M fick makten till hösten 2006), inte Ulf Kristerson om sjukförsäkringen (vars försäkring av försäkringsskyddet får växande hård kritik från forskare och andra för att inte längre ge ett rimligt bra försäkringsskydd vid sjukdom eller arbetsskada;dessutom för tuff tillämpning av F-kassan mot allvarligt sjuka,visar förvaltningsdomstolen),inte Beatrice Ask om polisen, lagar och domstolar (och där färska rapporter visar att svensk polis blivit allt sämre på att klara upp vardagsbrott trots att antalet poliser är fler än någonsin), eller en allt hårdare trängd utrikesminister Carl Bildt för sin roll som ex-styrelseledamot i Lundin Oil-bolagets affärer i bl a inbördeskrigets Ogadenprovins i Etiopien och vad han gör för att få loss i Etiopien fängslade svenska journalister som velat granska det här på plats.

För en aktiv opposition som vill och har förmågan finns onekligen många områden där attacker mot den sittande Reinfeldt-ledda regeringen skulle kunna sättas in med sannolikt inte obetydlig framgång. Och därmed göra matchen mellan regering och opposition mera jämn – bara man vill och vågar.

I väntan på att detta möjligen kommer att ske i någorlunda närtid fortsätter svensk inrikespolitik att vara lite småtråkig, “stilla flyter Don”-tillstånd varvat möjligen med ett och annat mediedrev (välgrundat eller mer eller mindre kraftigt överskjutande den reella substansen, t ex Juholt-drevet). Och statsminister Fredrik Reinfeldt – som han avslutande sa i sitt öppningstal på M-stämman i Örebro – att fortsätta beskriva sitt Sverige som “ett föregångsland och bra grund”, och att moderaterna är ett parti med “fyra egenskaper och ett genuint samhällsbärande parti”.

Noterar avslutningsvis: Medelinkomsten i moderaternas föreslagna partistyrelse:
1 061 213 kronor/år eller 88 434 kr/mån (2010). Säger också det en del om att teori och politisk praktik ingalunda är samma sak.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Arbetarbladet 20/10 m fl)

Mediedrevet kring Juholt bortom alla rimliga proportioner

2011-10-14T03:10:00.000-07:00

Vi är nog rätt många nu som sedan en tid tillbaka börjat tycka att mediedrevet kring Håkan Juholt är bortom alla rimliga proportioner. Källkritiken i rapporteringen lämnar rätt mycket övrigt att önska och lite för ofta publiceras mer eller mindre ogrundade rykten som om de vore sanningar,när de inte sällan är ens halvsanna.

Jag skulle för egen del alls icke blir förvånad om åklagaren – när han nu snart kommer med sitt besked – kommer att säga att utredningen om Juholt läggs ner. Det går inte att styrka något uppsåt med Håkans för stora bobidrag från Riksdagsförvaltningen. Varför? Jo, faktum är att 1)det inte finns någon skriven regel alls om att bara “halva hyran betalas vid samboskap” för riksdagsledamots övernattningsboende i lägenhet. Först den 10 oktober – när “Juholt-drevet” i media pågått ett tag dök det upp på riksdagens hemsida om att praxis – men fortfarande ingen skriven regel – är att vid samboskap i bostad så ska bara halva hyran betalas ut. 2)På den blankett – media har felaktigt påstått motsatsen (men inte brytt sig om att kolla) – som riksdagsledamöterna fyller i finns ingen ruta eller fråga alls om ensamstående respektive sambo att fylla i! Bara att man ska fylla i “aktuella hyreskostnader”.

Juholt har fyllt i detta och därtill bifogat en kopia av hyresavin där båda namnen står på avin för bostadshyran. Vem har då gjort fel? Juholt eller Riksdagsförvaltningen? Mest den senare, givetvis.

Att också andra – borgerliga riksdagsledamöter – visat sig även de ha fått full hyra betald för bostäder där sambo också bor visar att R-förvaltningen knappast agerat proffsigt här!

Så juridiskt sett har inte Juholt gjort något åtalbart fel. Men en helt annan sak är att han moraliskt kan klandras, liksom många andra i liknande situationer, för att han (och andra) borde förstått och ansett det rimligt att i den här situationen med sambo bara få ut halva hyran. Rimligt, visst.

Men som sagt:den blankett som riksdagsförvaltningen hittills haft – och de hemsidesuppgifter som vunnits på nätet – har faktiskt inte varit så utformade att detta varit klart vad som gäller och hur man ska göra.

Allt mer verkar peka på att hade inte några inifrån Juholts egen riksdagsgrupp och kansli - sannolikt personer som aldrig gillade att Juholt blev vald som ny S-ledare -läckt här till media (och då påstått saker som inte precis alltid stämmer när det kollas mot t ex R-förvaltningens egna rutiner, hemsida och blanketter) så hade det här aldrig blivit ett mediedrev.

Att det sedan blir så att man – för att hitta annat – kollar "allt" en massa år bakåt i tiden och då alltid kan hitta nåt fel bland kanske tusentals reseräkningar är inte så helt förvånande. Men sådana fel – säger de som har många reseräkningar – brukar “slå åt båda hållen”. Någon gång kan man minnas fel, fyllt i fel, blandat ihop flera olika resor etc. Men ibland händer väl också att man inte fyller i någon sådan alls för att man glömt bort just den resan. För de allra flesta brukar det där jämna ut sig. Undantaget då nån som systematiskt ägnar sig åt fusk. Sånt ska beivras!

Jag tror inte Juholt är nån fuskare men slarvar ibland som väl de flesta gör som har mycket sånt här och har uppåt 200 resdagar om året.

Men summa summarum: motiverar det här detta jättelika mediedrev? Alls icke. Men Juholts inre fiender - få blir valda till ledare utan att ha några sådana - har tagit chansen att elda på här för att om möjligt få bort honom som partiledare. På den punkten har han varit aningslös och inte riktigt förstått att han också har fiender - och i några fall sannolikt har dem även i sin omedelbara närhet. Han skulle tidigare förstått att vissa gärna hugger honom i ryggen – och drar sig inte heller för att sprida felaktiga uppgifter till media – vid minsta chans. Men redan i Machiavellis "Fursten" lärde vi oss att "fursten är dödlig" och att ingen furste överlever i längden utan en bra stab där också "sanningsägare" tillåts ingå.

Samtidigt är det sorgligt att se hur detta en gång så fina och breda folkrörelseparti nu tillåtit att dess "infrastruktur" förfallit svårt och att oviljan/oförmågan att "hålla ihop rörelsen" tilltagit på ett oroande stort sätt. Partiets runt 100 000 medlemmar och 2 miljoner väljare förtjänar bättre än så här!

Självklart ska den som gör en tabbe, erkänna det – sedan också rätta till det. Och systematiskt fusk ska beivras. Men mediedrev som lite för mycket kokar soppa på en spik, bygger på usel faktakoll och källkritik borde heller inte få lyckas. Då missbrukar de sin egen roll som seriös granskare av makten.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Det skulle inte bli helt förvånad om S-partiets verkställande utskott-möte med Juholt den 14 oktober visar sig ta en helt annan vändning än vad utanför lokalerna häckande journalister tror. Detta förutsatt då att Juholt själv orkar stå emot mediernas "torktumlare".

Kommentar: Fredag eftermiddag (14/10): Juholt sitter kvar,har VUs fortsatta förtroende. Överåklagaren lägger ner sin utredning om Juholts boersättning. Blir inget åtal mot Juholt för brott bl a p g a att det faktiskt inte finns reglerat i Riksdagsförvaltningens riktlinjer om vad som gäller för sambos boende i en riksdagsledamots övernattningslägenhet och uppsåt därför heller inte går att styrka. Förvånad, någon? Nä, och mediedrevet fick fel och visade sig ha gjort dålig research och usel källkontroll.
/Robert Bj

Partiledardebatten den 12 oktober - Juholt gjorde en stark insats

2011-10-12T05:44:00.000-07:00

Observerat och värderat:

Men tanke på den press som Juholt är utsatt för så var han mycket bra i partiledardebatten i riksdagen den 12 oktober. Reinfeldt var ur balans, han blir uppenbarligen klart störd när han utmanas hårt!

Bra gjort av Juholt att han orkade vara så offensiv i detta läge. Särskilt med tanke på att han i detta sitt så utsatta läge nog inte haft så mycket stöd och hjälp av ett just nu rätt vilset fungerande kansli och sannolikt nödgats sköta sina förberedelser inför debatten praktiskt taget helt själv. Starkt gjort att då orka samla ihop sig som Håkan Juholt gjorde!

En starkt insats i debatten var därtill rimligen hans enda chans – ihop med ett för honom positivt besked rörande åklagarens utredning om hans boersättnings-tabbe – att överleva som s-partiledare. (Åklagarens utredning om det här är väl klar först om några veckor?)

Verkligheten där ute för vanligt folk inför den här partiledardebatten är ju att Reinfeldts politik varken gjort att arbetslöshet eller utanförskap har minskat. I stället har antalet unga som förtidspensioneras ökat med 37 procent och Fas 3 är i dag en större arbetsgivare än Volvo

Möjligen borde Juholt på den här punkten ha kunnat köra ännu lite hårdare med massarbetslösheten (8% öppen arbetslöshet). Kunnat jaga Reinfeldt mer för med siffrorna om den växande långtidsarbetslösheten, att sysselsättningsgraden faktiskt inte ökat alls mellan 2006och 2011. Alltså att andelen vuxna svenskar i arbetskraften - förvärvsfrekvensen - är fortsatt låga 67 procent, nu som år 2006. Lite av detta kom upp först i Juholts replikväxling med utbildningsministern och fp-ledaren Jan Björklund i den andra fiolroll han kom att spela i den här partiledardebatten.

Men som helhet en imponerande stark insats av den i media så hårt trängde Håkan Juholt.

Men för framtiden – oavsett om Juholt eller möjligen någon annan är S-ledare då – så måste en valvinnande s-opposition kunna ge ett trovärdigt svar på följande tre jobbfrågor inför valet 2014:

Varför ska det vara omöjligt att låta 50 000 långtidsarbetslösa få ett jobb inom kommuner, landsting och ideella organisationer (social arbetsmarknad) under villkor som fack och arbetsgivare kommer överens om?

Varför ska det vara omöjligt att garantera varje ung människa under 26 år rätt till ett jobb, en aktiv åtgärd eller en utbildning, inom en månad efter att ha anmält sig arbetslös?

Varför skulle det vara omöjligt att - på några års sikt - pressa tillbaka den öppna arbetslösheten ner under tre procent?

Saknade det här i partiledardebatten den 12 oktober. Klarar inte S att trovärdigt börja svara på de här tre frågorna, så förtjänar, menar jag, S inte att vinna nästa val hösten 2014! Men just nu måste - i ärlighetens namn - konstateras att socialdemokraterna som parti är för "svajigt" och brister i självförtroende och program för att kunna sägas vara helt regeringsfäigt. Det måste man se till att bli senast till våren 2013 (jfr partikongress i april 2013) för att en reell chans att vinna valet i september 2014. Annars blir det inte åtta utan tolv år med Reinfeldt!

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blog.spot.com

Kommentarer om Juholt och förundersökningen om bobidraget

2011-10-11T03:08:00.000-07:00

Hur märkligt det än kan synas tycker jag att Håkan Juholt har all anledning att välkomna den förundersökning som nu inleds mot honom om misstänkt bedrägeri. Lika bra att det klargörs av en åklagare i en utredning!

Jag tror faktiskt inte Juholt är en någon medveten fifflare. Vore han det, skulle han väl inte vara så dum att han öppet i media berättar om sitt samboförhållande med Åsa i Västertorp samtidigt som han medvetet fuskar med ersättningen för dubbelt boende. Jag tror bara han tagit ut det han tidigare kunde och hade rätt att ta ut för sitt dubbla boende via riksdagsförvaltningen men nu i det nya läget inte tänkt på att när han flyttar ihop med sin sambo inte längre har rätt till hel utan bara halv ersättning för sitt vardagsboende under riksdagssessionerna i Stockholm i lyan Västertorp.

Riksdagsförvaltningen har - vad jag förstått - själv medgett att det där inte är klart skrivet i regelverket utan bara är underförstått att det i sådana fall bara ska betalas ut halv, inte hel ersättning för dubbelt boende. Ok, jag tycker han borde förstått det ändå men nu är det som det är. Förundersökningen får klargöra läget en gång för alla.

Resultatet av förundersökningen – och Juholt är inte precis den första eller den sista politiker som blir föremål för en sådan - nu ställer saken på sin spets och lägger ett bra underlag för om schabblet med riksdagsersättningen för hans bostad i Stockholm är straffbart eller inte, vilket vore välgörande.

Lösa, ibland insinuanta och svårbemötta påståenden om att Juholt har gjort en medveten kriminell handling blir efter en grundlig undersökning och en möjlig nedlagd utredning då rimligen svårare att sprida. En annan sak är sedan att det alls icke är givet att rubrikerna vid en nedlagd undersökning skulle bli ens hälften så stora och så många färre som de nu varit de senaste dagarna.

Aftonbladet har t ex i flera dagar stött sig mot anonyma källor som hävdar att Juholt var utsatt för någon slags intern revision i det egna partiet och i samband med denna uppmärksammades på att det bostadsbidrag som kvitterats ut var felaktigt.
Men alla som, enligt tidningen, utpekats för att de skulle ha påpekat detta för Juholt har, liksom Juholt själv, förnekat saken. Kategoriskt, entydigt. Innan tidningen förmår presentera mer trovärdiga bevis för sina braskande rubriker får det i denna del betraktas som ett soppkokande på en spik.

Håkan Juholt är, som sagt, inte heller varken den förste eller siste politiker som blir föremål för en sådan här utredning.

Det här betyder inte alls, som jag ser det, att Juholt är fri från varken en felaktig handling eller ansvar. Den socialdemokratiske partiledaren har gjort en uppenbar tabbe och det finns många som är besvikna.

Det finns många som undrar hur det har kunnat gå så här snett. Men när det nu träder fram fler riksdagsledamöter (med sambos) som säger sig ha gjort samma fel som Juholt och fått för mycket ersättning, så kan nog tydligheten i de regler som ska följas och blanketter som ska fyllas i diskuteras.

Det kan möjligen vara en förklaring, men är ändå inte mycket till försvar. Blir Juholt föremål för åtal och fälld är han mycket illa ute. Då måste han avgå. Nu blöder han och det finns många – bland journalister och andra (hans motståndare inte minst!)- som nu känner vittringen av ännu mera blod.

Dock får vi nu avvakta förundersökningen och sansa oss lite innan vi alltför kategoriskt pratar om kriminalitet och så. Och kanske inse också att inte precis allt som skrivs i kvällspressen med nödvändighet är den enda källklara sanningen.

Däremot går det inte komma ifrån – hur det än går med frågan om eventuellt åtal eller nedlagt sådant – det nu skedda har skadat partiledarens och socialdemokraternas trovärdighet. Sett i vanliga medborgares ögon. Och det i sin tur kommer säkert att märkas i förtroendesiffrorna i olika mätningar den närmaste tiden.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

PS. De som känner Juholt säger att han inte är girig, utan är en person som brukar vilja göra rätt för sig. Därför tror de inte heller han heller nu med något uppsåt – uppsåt är den springande punkten här vid förundersökningen – skulle velat sko sig. Ändå: en tabbe har han gjort. Hur svår återstår att juridiskt värdera men moraliskt har han gjort fel. Oavsett sedan om nu regelverket kring det här varit suddigt och han slarvat med att ta reda på hur det “suddiga” ska tolkas så att man “gör rätt för sig”. Sannolikt har han inte heller haft rådgivare som hjälpt honom är medan tid var, och kanske inte brytt sig nog mycket heller att skaffa sig sådana. Glömt regeln att varje "furste" (Macchiavelli) behöver en eller flera slavar på triumfvagen som säger att "fursten är dödlig", Alla ledare behöver sina "kärleksfulla kritiker" som har modet att även säga de obehagliga sanningarna.

Juholt och läget för svensk socialdemokrati

2011-10-10T06:29:00.000-07:00

Observerat och värderat:

Man kan ha många funderingar om de senaste veckornas händelser – om den svaga budgetprocessen innan svenska socialdemokratiska partiet ändå fick fram en anständig men ingalunda någon lysande budgetmotion och om partiledaren Håkan Juholt “dribblande” med boersättningen från riksdagen för sitt dubbelboende och att S inte deltog i Agendas partiledardebatt söndagen den 9 oktober.

Den är inte utan att man kommer att tänka på ett klassiskt citat från 1600-talets gamle kanslern Axel Oxenstierna: "Min son om du visste med hur lite visdom världen styrs”. Allt oftare nödgas man tänka på detta faktum. Det gäller Håkan Juholt, skuggfinansminister Tommy Waidelich och många, många andra. I än högre grad – efter som de regerar landet - också om en regering Reinfeldt som administrerar en massarbetslöshet men invaggat folk i att tro – också på grund av en för svag opposition – att detta går det inte att göra så mycket åt. Och som nu, i spåren av den senaste veckans politiska händelser i Sverige, oförtjänt men ändå kan få chansen hösten 2014 att regera fyra år till. Inte för att regeringens prestationer bedöms som bra utan för att oppositionen inte inger tillräckligt förtroende för att väljarna ska tycka att nu borde socialdemokraterna få ta över.

I stället för att vara ett starkt oppositionsalternativ, i en tid som formligen skriker efter något mer än kvartalskapitalistisk förvaltning, lyckas socialdemokraterna – trots hård intern kritik - inte riktigt att åstadkomma en skuggbudget med särskilt mycket av andra färdriktningar än regeringen Reinfeldts. OK, lite bättre är oppositionens alternativ men alls icke så bra som man kunde ha förväntat sig – och som vore mera i linje med vad massarbetslöshetens svåra läge och trohet mot fattade s-kongressbeslut kräver.

Håkan Juholt har de senaste dagarna löpt gatlopp i särskilt kvällspressen och fått utstå hård kritik för att under flera år ha låtit medborgarna betala också hans ”kulbos” (sambos) hyra. Trots att regelverket är klart att bor en sambo i riksdagsledamotens Stockholms-bostad så betalas bara halva hyreskostnaden av riksdagen för den bostad som är knuten till uppdraget i Stockholm. Må sedan vara att det nu visar sig att även andra riksdagsledamöter i andra partier även tagit ut helt och inte halvt bostadsbidrag från riksdagen i liknanden fall. Fel är fel, lika fullt. Det här exploderade i kvällspressen bara dagarna efter att s-riksdagsgruppen efter många prövningar och en beredningsprocess som lämnade en hel del övrigt att önska kring den till slut möjligen nöjaktiga men ingalunda lysande god skuggbudgetmotion. Tyvärr blev det inte bättre av den ekonomisk-politiske talespersonen Tommy Waidelich valhänta och med bristande självförtroende genomförda framträdande i radio-ekots lördagsintervju den 8 oktober om socialdemokraternas skuggbudget till regeringen.

Av den framtidstro och optimism som strålade över socialdemokratiska partiet efter Juholts kongressval-tal och senare i vår och sommar från folktalaren Håkan Juholt är åtminstone för stunden nära nog helt bortspelat. Återstår att se om det förlorade förtroendet går att återvinna för hans och partiets del.

Inte blev det heller bättre när socialdemokraterna – ihop med vänsterpartiet – bestämde sig för att inte ställa upp i söndagen den 9 oktobers partiledardebatt i SVTs Agenda, med hänvisning till att man vägrar dela sida i studion med högerpopulistiska Sverigedemokraterna, SD och partiets ledare Jimmie Åkesson. Genom att utebli där, så lämnade man fältet fritt för regeringens fyra partier ihop med miljöpartiet och SD i stället för att ta debatten i studion. Ett taktiskt sett diskutabelt beslut. Milt uttryck.

Summerat innebär det här att en bild tonar fram av ett parti – fortfarande kanske störst i opinionen (?), osäkert – som lider av dåligt självförtroende och inte riktigt verkar veta hur man för en konsekvent och bland väljare och medborgare förtroendeskapande politisk linje. Den fristående kolumnisten och författaren – skriver ofta klokt - Lena Andersson krönika i Dagens Nyheter lördagen den 8 oktober hade sina klara poänger när hon beskrev socialdemokraterna som ett parti utan självförtroende som nu mest uppträder som ett släpankare som på sin höjd orkar bromsa regeringens politik men själv inte förmår, vill och orkar driva en klar, egen linje och tydligt alternativ till den borgerliga alliansregeringens politik.

En som agerar så, tenderar att aldrig vinna några matcher utan mest vara nöjd med att komma ut som god tvåa. Och det duger inte för den som vill vinna politiska val.

Okej för att Håkan Juholt nu till vissa delar är offer för det allt hårdare svenska personfixerade medieklimatet och socialdemokratiska partiet för medialiseringen av hela vårt politiska klimat. Men Håkan Juholt som tidigare mångårig journalist borde förstå detta – och vad som händer när media tycker sig ha fått korn på ett byte.

Nu mals Håkan Juholt ner inför våra ögon i media. OK, Juholt har visserligen chanser ännu att överleva. Men frågan är om han och partiet överlever i sina egna väljares ögon? Det är en nog lite mera öppen fråga! I nuläget.

Senast till kongressen i april 2013 måste rätt många frågetecken och tveksamheter om partiets ledning och politik ha retts ut och förtroendet ha återskapats. Om inte, så räcker en aldrig så lysande valspurt inte särskilt långt. Då blir det fyra år till med Reinfeldt, trots att många annars börjat bli hjärtligt trötta på en regering som mest bara administrerar och struntar i att massarbetslösheten nu biter sig fast och klassklyftorna växer i vårt en gång så fina folkhem. I normalfallet borde däremot chansen vara något mer än 50 procentig för ett maktskifte hösten 2014. Men vem vet nu?

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Nobelpriset till Tomas Tranströmer - äntligen!

2011-10-06T07:31:00.000-07:00

Synnerligen välförtjänt får svensken Tomas Tranströmer – en av världens bästa lyriker – nu nobelpriset i litteratur. Det var på tiden!

Jag har läst en hel del av honom och gillar honom skarpt som lyriker; har ett lysande språk och så. Han är känd bland litteraturkännare – också i USA och i andra delar av världen. Redan den tidigare ryske författaren Josef Brodsky hyllade – när han fick nobelpriset i litteratur – Tranströmer som en mästare och föredöme. Så det var på tiden att han fick det nu! Borde fått den före Brodsky, karibien-övärldens fina poet D. Walcott, Seamys Heaney och en del andra som hyllat Tranströmer.

Här ett par bra Tranströmare:
"Mitt i livet händer det att döden kommer och tar mått på människan.
Det besöket glöms och livet fortsätter. Men kostymen sys i det tysta.”

"Det finns mitt i skogen en oväntad glänta
som bara kan hittas av den som gått vilse."

Hur hans dikt Schubertiana hämtar jag följande strof:

"Människohjärnans ändlösa vidder är hopskynklade till en knytnäves storlek.
I april återvänder svalan till sitt fjolårsbo under takrännan på just
den laga i just den socknen.
Hon flyger från Transvaal, passerar ekvarton,flyger under sex veckor
över två kontinenter, styr mot denna försvinnande prick i landmassan.
Och han som fångar upp signalerna från ett helt liv i några ganska
vanliga ackord av fem stråkar
han som får en flod att strömma genom ett nålsöga
är en tjock yngre herre från Wien av vännerna kallad
"Svampen",som med glasögonen på
och ställde sig punktligt vid skrivpulpeten om morgonen.
Varvid notskriftens underbara tusenfotingar satte sig i rörelse."

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Till slut ett s-budgetalternativ men processen kunde skötts bättre

2011-10-04T03:01:00.000-07:00

(Publicerad i Dagbladet 6 oktober 2010 m fl)

Observerat och värderat:en till slut hygglig budgetmotion från S

Efter en något – milt uttryckt – klantig beredningsprocess i den socialdemokratiska riksdagsgruppen och dess kansli är nu så Juholts och Waidelichs första riktiga budgetmotion klar och har till slut vunnit även s-riksdagsgruppens och beslutande partiorgans godkännande.

Bra så. Men för partiledning och kansli finns nog en och annan lärdom att dra av en process som kunde skötts bättre. Framför allt när det gäller tydligheten om kongressbeslut är inga “rundningsmärken” utan ska respekteras. Ingen tvekan får i processandet tillåtas råda på den punkten. Så har tyvärr inte riktigt varit fallet exempelvis när det gäller a-kassan, en central del i partiets generella välfärdspolitik och när det gäller att bygga broar mellan olika jobbanställningar. Här har partiets högsta ledning uppträtt lite svajigt innan man till slut landade rätt efter stundtals rätt hårda diskussioner i riksdagsgruppen.

Men ett parti som under de senaste fyra – fem åren uppvisat ett sviktande självförtroende – som S gjort – har inte sällan en tendens att bli för ängsligt och våga för lite i avgörande, skarpa lägen. Till exempel när linjedragningarna ska göras i partiets alternativa ekonomiska motion till en sittande regerings. Velas det då för mycket också kring tidigare gjorda och fram till nästa kongress gällande kongressbeslut, så sprider sig snabbt en osäkerhet om “vad partiet vill” också i andra frågor. Då krävs en och annan “ordningsman” – partisekreterare och andra – som kliver in och klargör: Visst kan ni göra så här, tubba på ett och annat kongressbeslut. Men då ska ni vara medvetna om att då har ni inte partiet med er. Precis som S meste partisekreterare Sten Andersson kunde göra. Det är en nödvändighet för att värna och vårda den interna partidemokratin och respekten för fattade kongressbeslut.

Somliga tycker måhända att det inte är “modernt” och inte hör hemma i de snabba förändringarnas och PR-nissarnas värld. Men ett politiskt parti är inget företag, utan en folklig sammanslutning av likasinnade på samma idégrund och förutsätter respekt för interndemokratiska processer och beslut. Den som hyser förakt för sådant och inte förstår att bara extraordinärt goda argument någon enstaka gång kan tillåta avsteg från fattade kongressbeslut borde nog syssla med annat än politik. Det gäller såväl politiskt förtroendevalda som tjänstemän anställda i partiers riksdagskanslier etc. Politik är en förtroendebransch, och förtroende tar tid att bygga upp och går rasande fort att rasera.

Gott så kan då tyckas att socialdemokraterna nu till slut ändå klargör att kongressbeslutet om t ex a-kassan ligger fast och att steg nu tas mot a-kassans (nu bland de sämsta i Europa) restaurering (höjt tak till 910 kr i högsta dagpenning) i partiets budgetmotion. Samma sak med förverkligandet av löftet att straffbeskattningen på pensioner – är uppskjuten lön – nu ska börja plockas bort i ett första steg med någon hundralapp mer månad och till en totalkostnad på drygt 2 miljarder kr. Också på den punkten fanns i beredningsprocessen länge oklarheter och väl snåla testballonger.

Nu har detta dock rättats till. Bra – tillräckligt?, kan diskuteras – är också att det i budgetförslaget (s) finns en satsning på 8 700 fler platser på högskolorna, liksom på fler platser på komvux, folkhögskolor och gymnasiet; totalt totalt 57 400 sådana platser. Kommunerna ska också ska tvingas satsa mer på skolor i områden med sociala problem. Det är bra. Rejäla satsningar på utbildning och kompetenslyft ligger väl i linje med Juholts credo i hans tal om “värdeburen tillväxt”, precis samma sak gäller de mersatsningar som görs på byggande och underhåll av vår allt mera nedgångna transportinfrastruktur. Detsamma gäller IT-området där vi nu på senare börjat tappa lite av det försprång vi tidigare haft. Klimatinvesteringarna måste också bli större än regeringens alltför magra sådana.

Det är också fördelningspolitiskt och ekonomiskt rationellt att som S nu gör att vilja halvera det som man får dra av för rot (byggreparationer etc) och rut (hushållsnära tjänster). Detta till maximalt 25 000 kronor per person och år.
Samma tak för Rut-städavdraget och att det ska begränsas till att gälla bara barnfamiljer och pensionärer. Rutavdraget har visat sig användas av främst välbeställda personer med 75 procent av alla normala användare bara har högst 5 000 kr per person och år i avdrag. Så 25 000 kr som tak är väl högt satt. De välbeställda storanvändarna borde klara av att betala för sådana sysslor utan att staten subventionerar dem genom avdrag på skatten.

De sparade pengarna som även S lägger på rut, om än i mindre grad än borgarna, skulle göra bättre nytta inom vården och äldreomsorgen. Visserligen har rut gjort att en del äldre fått hjälp. Men många av dem skulle ha nytta av en mer omfattande och kvalitativt höjd kommunal hemtjänst.

Rotavdrag är i mångt och mycket en metod för att parera konjunkturer. Rot kan trappas ned när konjunkturen sedan blir bättre. Men också hyreshusbeståndet borde omfattas av rotavdraget och då även gälla för energi- och klimatförbättringar.

Så till slut hamnade s-budgetalternativet ändå hyggligt rätt, trots en del felgrepp på vägen dit. Men S och Håkan Juholt har inte råd att slarva bort sin profil som ett parti som vill bekämpa nuvarande massarbetslöshet och som socialt ansvarstagande genom bra trygghetssystem som är finansierade med skatter på minst dagens och på lite sikt något högre nivå.

S ska inte överdrivet ängsligt bara snegla på finansminister Anders Borg och för långt anamma deras politik. För gör man det för mycket, så framstår S – vid en jämförelse med Borg och Reinfeldt - då bara som en gradskillnad, inte en artskillnad. Och med en sådan ängslig linje blir man sannolikt bara tvåa också i nästa riksdagsval. Då ökar risken för att det kan bli fyra år till med Reinfeldt och Borg vid rodret.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. I en del avseenden är den här s-budgetmotionen sämre än partiets valårsbudget från 2010. Det gäller t ex det höjda a-kassetaket (kravet då var höjt tak till 950 kr, men är nu "bara" 910 kr i högsta dagpenning. Men även för förbättringen av sjukpenningen var höjningen större i valbudgeten 2010 än den är nu i budgetmotionen. Så i dessa avseenden är budgetmotionen nu sämre än den var 2010 inför valet.

Och med tanke på att förslaget nu om Rut är ett brott mot kongressbeslutet – och även är problematisk i förhållande till verkligheten – så blev begränsningen av Rut till 25 tusen per person och år väl högt satt. Hade räckt med kanske 10 000 kr/pers. eller max 25 000 per hushåll och år. Betänk att 75 procent av användarna bara drar max upp till 5 000 kr per person och år. Så varför göda storanvändarna så mycket då, utöver att det bryter mot kongressbeslutet? Respekten mot fattade kongressbeslut kräver att man har synnerligen goda argument om avsteg ska göras innan ett nytt kongressbeslut är taget.

Skatt efter bärkraft allt mera en illusion

2011-09-24T15:27:00.000-07:00

Exempel på den växande skatteorättvisan:

Den som har ålderspension på 144.000 kr per år betalar 3.360 kr mer i skatt än den som har arbete med samma inkomst. Är man arbetslös, sjuk eller har förtidspension är skatten 9.300 kr högre.

Om inkomsten är 228.000 (19.000 kr/mån) betalar ålderspensionären 5.508 kr mer per år än den som har motsvarande löneinkomst. För den som har a-kassa, sjukkassa eller förtidspension är skillnaden ännu större, nämligen 13.860 kr. Tala om att skatt efter bärkraft allt mera blir en illusion i Reinfeldts Sverige!

Robert Björkenwall
(läs också blogg: http://rbjorkenwall.blogspot.com)

Nya bekymmer för Merkel och en krisande juniorpartner i regeringen

2011-09-23T05:28:00.000-07:00

Observerat:Tyska delstatsval skapar nya bekymmer för Merkel och särskilt för liberaldemokraterna FDP

Kom häromdagen åter från en sväng till förbundskansler Angela Merkels just nu lite vankelmodigt styrda Tyskland. Ett Tyskland där hennes krist- och fridemokratiska (“svartgula”) koalitionsregering under 2011 åkt på den ena valsnytingen efter den andra. Rätt nyligen så i Östersjö-delstaten Mecklenburg-Vorpommern (= Merkels hemdelstat) och sedan i huvudstaden Berlin söndagen den 18 september. Särskilt skakigt och krisartat är det för den borgerliga regeringens juniorpartner, fridemokratiska FDP, som tappade alla sina mandat i Berlins delstatsparlament när de 2,5 miljoner valberättigade Berlinborna fällde sitt utslag.

För tredje gången i rad skördade folklige socialdemokraten Klaus “Wowi” Wowereit en valseger och fortsätter att styra som överborgmästare, nu sannolikt i koalition med De gröna. Visserligen led SPD lätta förluster, men slutade med 28,6 procent (-2,2%) ändå som den klart starkaste parlamentsgrupp. För den kommande mandatperioden har partiet därmed två regeringsmöjligheter.

Det mest troliga är den röd-gröna varianten. Die Grünen under Renate Künast ledning levde visserligen inte upp till de egna förhoppningar att komma fram som ledande parti, men även 17,4 procent (+4,3%)är ett rekordresultat som möjliggör en koalition med SPD under populäre “Wowis” ledning som överborgmästare i Berlin.

På andra plats hamnade CDU som fick 23,2 procent (+1,9,1%). En stor koalition – SDP och CDU - är alltid möjligt men i praktiken har Wowereit redan uteslutit det som SPD:s första prioritet. En mindre förlust på 1,8 och 11,6 procent av rösterna för vänsterpartiet Die Linke innebär att den röd-röda koalition inte kommer att fortsätta ytterligare en mandatperiod i Berlin.

Ett svårt valfiasko blev det däremot för Merkel-regerings “gula”, FDP-parti som bara fick rekordlåga 1,9 procent (-5,7%) av rösterna och nu hamnade helt utanför delstatsparlamentet i Berlin. I förlängningen – med så många svaga val på raken för FDP – finns nu en klar risk att Merkels svartgula-koalitionsregering kan falla samma rätt snart. Med så många nederlag har “luften blivit allt tunnare för den svartgula regeringen”, konstaterar t ex Die Welt. Den stora sensationen i Berlinvalet var det svenskinspirerade nya ungdoms- och protestpartiet, Piratpartiet. De fick höga 9,0 procent av rösterna och har inte tidigare varit representerade alls i Berlin-parlamentet.

Åter röd-grön majoritet i tyska väljarkåren
För det bara för två år sedan dalade SPD (soc.dem) ner mot historiskt låga 23 procent i förbundsdagsvalet är den senaste tidens delstatsvalframgångar att partiet nu åter har fått luft under vingarna. Optimismen tilltar i partiet inför framtida, nya val. För första gången på länge är partiet i färska opinionsmätningar åter

på 30 procentsnivån. Tillsammans med de växande och på riksplanet allt starkare De gröna med runt 19 procent i opinionsstöd innebär det att det nu åter är en röd-grön majoritet i tysk politik. För en möjlig, framtida regeringsbildning behövs inte ens vänsterkonkurrenten Die Linke som pendlar runt sju procent. Starkast är dock fortfarande CDU/CSU (= Merkels kristdemokratiska block) med 33 procent men däremot utan chans att på nytt leda en borgerlig regering. Det beror på att koalitionspartnern FDP numera på riksplanet med nöd och näppe når upp till fem procent som krävs för representation i förbundsdagen.

Bakom den svart-gula nedgången döljer sig liberalernas partiinterna konflikt med den omstridde utrikesministern Guido Westerwelle samt den senast allt häftigare koalitionsstriden kring räddningspaketet för Grekland och euron.

Medan förbundskansler Angela Merkel och hennes finansminister Wolfgang Schäuble försöker lugna läget genom att organisera en majoritet kring den planerade lagstiftningen om ESM (europeisk stabilitetsmekanism) ägnar sig främst FDP och även det bayerska CSU åt kritik av detta.

Inte minst den nye FDP-ledaren, vicekanslern och ekonomiministern Philipp Rösler försöker göra vad han kan för att utnyttja den grekiska tragedin för att bromsa partiets djupa fall bland väljarna.

I detta för Merkel bekymmersamma läge har – lite överraskande - SPD kommit till undsättning. I en intervju i Berlin-tidningen Tagesspiegel am Sonntag söndagen den 18 september krävde SDP-ledaren Sigmar Gabriel ett slut på den aktuella regeringskoalitionen. Om Angela Merkel och Wolfgang Schäuble, finansministern, vill leva upp till sitt stora ansvar för Tyskland och Europa bör de avstå från att samregera med bråkande och krisande FDP.

SPD-ordförandens lösningsförslag är en CDU/CSU minoritetsregering som under en övergångstid fram till ett nyval skulle få parlamentariskt stöd från SPD. Med hjälp av de tyska socialdemokraterna i förbundsdagen kunde de nödvändiga stabilitetslagarna för euron och stabilitetsmekanismen ESM tryggas. Något som Sigmar Gabriel däremot utesluter är en förnyad stor koalition med CDU/CSU – i detta läge. Inte minst SDPs Peer Steinbrück –landets just nu populäraste politiker - har som f d mångårig finansminister ett gott rykte för sin kompetens att även kunna leda landet genom den rådande euro-krisen.

Det som dock talar emot en sådan lösning för Merkel är nyvalshotet/risken och att CDU/CSU – och särskilt FDP – då frukar att man kommer att förlora regeringsmakten som en i väljarnas ögon misslyckade svartgul koalitionen. Så spännande tider stundar i tysk politik.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Observerat apropå Borgs prognoser

2011-09-22T05:26:00.000-07:00

"Varning: Akta er för Borgs förutsägelser" "Han är lika tillförlitlig som en tv-meteorolog", skrev tidigare SVT-reportern K-G Bergström i Expressen 21 september.
K.G Bergström visar med det ena exemplet efter det andra hur fel Anders E Borg (M) har haft. Apropå hans prognoser i den färska höstbudgeten om tillväxten, jobben m m.

Till detta kan läggas ytterligare exempel. Den 15 september 2008 gick Lehman Brothers i konkurs. Sju dagar senare (22.9) presenterade Borg budgeten för 2009.
Då sade han - den kommande internationella lågkonjunkturen blir av ganska mild karaktär. Som bekant blev det precis tvärtom.

Så KGBs varning om Borg som spåman är synnerligen befogad. Men han är skicklig för stunden att “sälja in” sitt budskap men brukar – med facit i hand – spå rätt illa.
Så hans prognoser ska tas med många nypor – skopor – salt. S gör därför klokt i att i sin ekonomiska motion bryta sig ur Borgs snålt uppkritade “hage” och mera stödja
sig på t ex KI m fl än på Borgs väderopålitliga prognoser!

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Reportaget 21 september i SVTs Uppdrag Granskning om hur cyniskt rått regeringskansliet “rundar LAS” och genom att skapa “turordningskretsar” med inte sällan bara en person i kretsen se till att sparka äldre, obekväma, fackligt aktiva och arbetsskadade från anställningar de haft i kanske 10-15 år eller mer var knappast någon god PR för de nya moderaterna som säger sig älska den svenska modellen och schysta partsrelationer på våra arbetsplatser. Lip service är en sak, agerande i verkligheten något annat.

Arbetsrättsexperten Kurt Junesjö var förödande kritisk mot detta agerande, ett agerande som bryter “mot andemeningen” i vårt arbetsrättsliga regelverk om när och hur uppsägningar ska gå till.

Paul Krugman är alltid läsvärd - som nu i NYT

2011-09-20T15:15:00.000-07:00

Paul Krugman håller stilen – läsvärd också nu/Robert Bj
-----------------

The Bleeding Cure
By PAUL KRUGMAN

Published: September 18, 2011, New York Times

"Doctors used to believe that by draining a patient’s blood they could purge the evil “humors” that were thought to cause disease. In reality, of course, all their bloodletting did was make the patient weaker, and more likely to succumb.

Fortunately, physicians no longer believe that bleeding the sick will make them healthy. Unfortunately, many of the makers of economic policy still do. And economic bloodletting isn’t just inflicting vast pain; it’s starting to undermine our long-run growth prospects.
Some background: For the past year and a half, policy discourse in both Europe and the United States has been dominated by calls for fiscal austerity. By slashing spending and reducing deficits, we were told, nations could restore confidence and drive economic revival.

And the austerity has been real. In Europe, troubled nations like Greece and Ireland have imposed savage cuts, even as stronger nations have imposed milder austerity programs of their own. In the United States, the modest federal stimulus of 2009 has faded out, while state and local governments have slashed their budgets, so that over all we’ve had a de facto move toward austerity not so different from Europe’s.

Strange to say, however, confidence hasn’t surged. Somehow, businesses and consumers seem much more concerned about the lack of customers and jobs, respectively, than they are reassured by the fiscal righteousness of their governments. And growth seems to be stalling, while unemployment remains disastrously high on both sides of the Atlantic."

Läs vidare på länken:

http://www.nytimes.com/2011/09/19/opinion/economic-bleeding-cure.html?_r=1&src=tp&smid=fb-share

---
Notera också IMFs nya rapport, se Affärsvärlden

IMF slår larm om världsekonomin
2011-09-20 | Publicerad 16:11 | Affärsvärlden

"Den globala ekonomin befinner sig i en "farlig ny fas". Aktiviteten försvagas, riskerna växer och förväntningarna sätts ned i en allt snabbare takt.

Den globala ekonomin befinner sig i en "farlig ny fas". Aktiviteten har försvagats och blivit mer ojämn, förtroendet har fallit kraftigt den senaste tiden och nedåtriskerna växer.

Det skriver Internationella valutafonden, IMF, i sin höstprognos som publicerades på tisdagen.

IMF konstaterar att en global ekonomi som ännu lider av strukturella bräckligheter i år har drabbats av en veritabel "spärreld" av chocker; Japan drabbades av en förödande jordbävning och tsunami och samtidigt växte oroligheterna i en rad oljeproducerande ekonomier. Därutöver stagnerade övergången från offentlig till privat efterfrågan i USA, euroområdet drabbades av omfattande finansiell turbulens, de globala marknaderna drabbades av omfattande utförsäljningar av risktillgångar, och det märks allt fler tecken på att detta spiller över på den reala ekonomin.

IMF skriver att de strukturella problem som möter de krisdrabbade utvecklade ekonomierna har visat sig vara mer svårlösliga än väntat och processen mot att ta fram och implementera reformer är ännu mer komplicerad.

"Utsikterna för dessa ekonomier pekar därmed mot en fortsatt, men svag och guppig, expansion", skriver IMF."

Länk: http://www.e24.se/makro/imf-slar-larm-om-varldsekonomin_3069106.e24

Anmärkning: Detta också apropå budgetdebatten i Sveriges riksdag den 20 september och skyddsvallbyggaren, finansminister Anders Borg.

Men inte är bortskänkta 5,4 miljarder kr - en tredjedel av Borgs "reformutrymme" - särskilt kraftfull, varken som skyddsvall eller jobbskapare i dessa massarbetslöshetstider (prognos 7,8 % snart i öppen arbetslöshet)

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com

Maktskifte i Danmark - med hårfin övervikt

2011-09-15T15:27:00.000-07:00

Observerat: Maktskifte i Danmark – men med skakig regeringsbas

Så blev det, som galluparna förutspått, ett maktskifte i Danmark efter folketingsvalet den 15 september. En trött borgerlig regering fick respass efter tre mandatperioder. Den statsminister, V-ledaren Fogh Rasmussen som förde den till makten för ett årtionde sedan var mer populär än hans efterträdare, Lökke Rasmussen (f d finansminister). Landets allt sämre ekonomi och stigande arbetslöshet blev den huvudfråga som fällde avgörandet. Oppositionens olika partier på den “röda sidan” gick samman i en allians och lyckades med viss möda få till stånd maktskifte.

Men det blir en skakig regeringsbas som Danmarks nya statsminister, S-ledaren Helle Thorning-Schmidt, får ta sig an uppgiften att leda Danmark de närmaste åren. Övervikten blir knappa tre mandat – 89 för och 86 mandat emot – i det nyvalda folketinget/riksdagen. Tack vare framgångarna för socialliberala Radikale (+ 8 mandat till nu 17 mandat; 12,5 % av rösterna) och vänsterytterpartiet Enhetslistan (också plus 8 mandat till nu totalt 12 mandat) så räcker det framgången för att den nya, röda alliansen ska kunna forma en ny S-ledd regering. Trots att Socialdemokraterna själva gjorde ett svagt val, tappade ett mandat och bara fick ihop knappa 25 procent av rösterna och även Socialistisk Folkeparti, SF, tappade 7 mandat och fick för dem svaga 9, 2 procent och 16 mandat i nya folketinget.

Så röd alliansövervikt blev det, men detta bara tack vare Radikale och Enhetslistan. Inte genom att det stora partiet – Socialdemokraterna - i den röda alliansen gjorde något gott val heller denna gång, utan verkar ha fastnat vid sitt nuvarande “glastak” på maximalt 25 procent i väljarstöd. Ändå firar nu Socialdemokraterna och räknar med att partiets ledare Helle Thorning-Schmidt nu blir Danmarks nya statsminister och formar en regering ihop med andra valförloraren SF och med De Radikale och Enhetslistan som stödpartier i folketinget.

Visst kan det här hålla men risken för ett nyval redan om något eller några år kan heller inte uteslutas.

Å andra sidan har den borgerliga Lökke Rasmussen-ledda regeringen med allmänborgerliga Venstre, V (behöll ställningen med runt 26,7 % av rösterna), mera högborgerliga Konservative, K (blev mer än halverat i detta folketingsval) som juniorpartner bara haft runt 40 procent av rösterna i de tre val där de tidigare “segrat”. Men med stöd av det främlingsfientliga Dansk Folkeparti (DF) har man kunnat styra Danmark i tre mandatperioder. Tack vara att Pia Kjaersgards DF-parti haft mellan 10 och 14 procent av rösterna – men tappade nu tre mandat och föll ner till 12,3 % i väljarstöd – och aktivt stöttat de V-ledda, tidigare regeringarna. Det har skett till priset av att Pia Kjaersgaards DF krävt är EUs tuffaste och mest restriktiva invandringspolitik. Det har lett till att det blivit nästan omöjligt att invandra till Danmark. Nu är den rollen som ett i folketinget starkt borgeligt maktparti över för Kjaersgards del.

Samtidigt innebär det danska valresultatet att tio år av politisk ökenvandring nu är över för Socialdemokratin i Danmark. Trots ett fortsatt lågt väljarstöd för S men ihop med två andra partier till vänster om S och ett socialliberalt parti (De Radikale) till höger om S kan nu S-ledaren Helle Thorning-Schmidt ändå få sin revansch och nu forma en ny, icke borgerlig regering i Danmark för första gången på tio år.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;

Om hur den amerikanska medelklassen får det allt sämre

2011-09-14T01:55:00.000-07:00

Läs om hur medianinkomsten inom USA-medelklassen nu fallit ner till samma nivå som år 1997 och om hur andelen amerikaner som lever under den officiella fattigdomslinjen är nu den högsta på 52 år.

Läsvärt och tänkvärt om ett USA som kommer allt längre ifrån “The American Dream” – i praktiken. Förvånad? Någon? Tror inte det. Se länken nedan till New York Times-artikeln.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

--Från New York Times-------------------
http://www.nytimes.com/2011/09/14/us/14census.html?pagewanted=1&_r=1&emc=eta1

U.S.| September 14, 2011
Soaring Poverty Casts Spotlight on 'Lost Decade'
By SABRINA TAVERNISE
Census numbers show new signs of distress among the middle class, as median incomes fell last year to levels last seen in 1997.

Nordisk och tysk socialdemokrati seglar i lite medvind nu

2011-09-06T06:20:00.000-07:00

Nordisk och tysk socialdemokrati seglar just nu i lite av en medvindsvåg

Nordisk och tysk socialdemokrati seglar just nu i lite medvind igen efter ett antal tunga år. I Norge och Danmark är det val i mitten av september månad. I Norge fick ledande regeringspartiet, Arbeiderpartiet (AP), ökat stöd efter den rasistiska extremisten Breiviks massaker på partiets ungdomsförbunds läger på Utöya.

Sannolikheten är stor för att APs ledare, statsminister Jens Stoltenberg – skötte sitt ledarskap förtroendeingivande bra efter Utöya – förstärker sin ställning ytterligare i kommun- och regionvalet om en styv vecka. Chansen att Socialdemokratiet i Danmark också kan ta över makten efter tio år av borgerligt styre efter nu instundande (riksdags-) folketingsval, om valresultatet bekräftar vad opinionssiffrorna just nu utlovar. I så fall blir S-ledaren Helle Thorning-Schmidt ny statsminister i Danmark efter den borgerlige Lars Lökke Rasmussen. Och då i så fall i koalition ihop med Danmarks motsvarighet till Vänsterpartiet, alltså SF.

I Finland ingår sedan vårens finska riksdagsval socialdemokratiska SDP i en bred regnbågskoalition som leds av moderaternas motsvarighet, Samlingspartiet, och med dess ledare Jyrki Katainen som statsminister och med SDP-ledaren Jutta Urpilainen som finansminister och SDP-veteranen Erkki Tuomioja som utrikesminister. Den tidigare finska LO-ordföranden (FFC) Lauri Ihalainen ingår också som arbetsmarknadsminister i regeringen.

Men samtidigt måste här noteras – i motsats till vad fallet är i Norge efter Utöya-massakern för främlingsfientliga Fremskrittspartiets sjunkande opinionsstöd och dito för Dansk Folkeparti i Danmark – att populistiska Sannfinländarna ökat sitt stöd och när nu Finlands största parti med 22 procent (mot 19 % i vårens val) i stöd i färska opinionssiffror.

Tyska supervalåret 2011

I det tyska så kallade supervalåret 2011 fortsätter att bli framgångsrikt för de tyska socialdemokraterna, SPD. Valet häromdagen i den östersjöska elstaten Mecklenburg-Vorpommern – med delstatsparlamentet i ex-svenska Schwerin - slutade med en uppgång med 5,5 till 35,7 procent. Men det valresultatet i ryggen kan den hittillsvarande SDP-ministerpresidenten Erwin Sellering nu fortsätta sitt regeringsarbete också under den kommande mandatperioden.

Trygga majoriteter innebär möjligt samarbete med antingen i valet förlorande kristdemokratiska CDU eller mera framgångsrika vänsterpartiet Die Linke. Med en förlust för CDU på 5,7 och det sämsta resultatet någonsin i Mecklenburg-Vorpommern fick Kristdemokraterna endast blygsamma 23,1 procent i väljarstöd i förbundskansler Angela Merkels egen hemdelstat. Resultatet kan dock ändå resultera i en fortsatt stor delstatskoalition mellan SPD och CDU i Schwerin. Alternativet är här att SPD erbjuder Die Linke till en röd-röd-regering. Med runt 18 procent stannade vänsterkonkurrenten på ungefär samma resultat som i förra delstatsvalet.

För det på riksplanet framgångsrika De gröna blev också delstatsvalet i Mecklenburg-Vorpommern nu en framgång. De gröna tog hem 8,4 procent (+ 5 %) av rösterna. Resultatet innebär att De gröna nu för första gången kom över spärren (5 %) och tågar nu in i delstatsparlamentet i Schwerin. I och med detta är partiet numera representerat i alla tyska delstatsparlament. Antalet gröna mandat räcker dock inte för att möjliggöra en för styrande SPD:s tredje alternativ, en röd-grön-koalition.

Däremot blev valet för CDU-koalitionspartnern FDP i Merkels förbundsdagsregering i detta delstatsval nu ett rejält bakslag. Med blott 2,7 procent i väljarstöd nu förlorade liberalerna inte bara över en tredjedel av sina väljare och förlorar därmed sin representation i delstatsparlamentet i Schwerin. Det är fjärde gången i årets olika delstatsval som FDP nu hamnar utanför ett delstatsparlament. Fortsätter samma trend i Berlin-delstatsvalet om tre veckor kan det även innebära politiska konsekvenser för den tidigare partibossen Guido Westerwelle och hans framtid som utrikesminister i Merkers förbundsdagsregering.

Men två saker är däremot trista med det senaste tyska delstatsvalet. Det ena är att också i Mecklenburg-Vorpommerns delstatsparlament kommer nynazistiska NPD att vara representerat med sina sex procent väljarstöd. Trots att partiet minskade med 1,2 procent i detta val.

En orsak till detta är sannolikt – det andra trista - det rekordlåga valdeltagandet. Av cirka 1,4 miljoner valberättigade valde bara 52 procent att använda sin rösträtt.

Det ska bli intressant att följa utvecklingen i Tyskland under kommande val och vilket utfallet blir i det danska riksdags- respektive norska kommun- och regionvalet.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Svår opinions- och väljarresa för Lööf i centerpartiet

2011-09-01T04:45:00.000-07:00

Annie Lööf föreslås av en enig valberedning till ny partiledare i Centerpartiet efter avgående Maud Olofsson. Partimedlemmarna har uppenbarligen nu – med så länge vikande opinionssiffror – nu valt att satsa på för hennes ungdom, tydlighet och mediala genomslagskraft. Det sker i full medvetenhet om att med det ledarvalet tar det tidigare folkrörelse- och landsbygdspartiet Centern nu ytterligare ett steg åt höger. För Annie Lööf ligger politiskt ännu mer till höger än vad Maud Olofsson och de andra c-partiledarkandidaterna gör. Väljs hon – och allt talar för det – på partistämman i Åre nu i september, så innebär det att C får en partiledare som är mer marknadsliberal än socialliberal.

- Annie Lööf blir den mest borgerliga partiledare Centern någonsin haft. Hon tar över ledarskapet trots sina åsikter - inte tack vare, skriver t ex f d Rapport/SVT-kommentatorn K G Bergström i en krönika i Expressen (1/9).

28-åriga Annie Lööfs riksdagsmotioner är – visar sammanställningar - rena beställningskatalogen från Timbrohögern. I riksdagen har hon bland annat krävt marknadshyror, Natomedlemskap, platt skatt, utförsäljning av Sveriges Television och SR samt avskaffande av lagen om anställningsskydd.

Med Lööf vid rodret blir det inte mittenpolitik eller utsträckta händer över blockgränsen. I stället känns det som att det gamla folkrörelse- och landsbygdspartiet nu tar ytterligare några kliv åt höger.

Att centerdistrikt efter centerdistrikt ratat avgående centerledaren Maud Olofssons kandidat, IT- och regionministern, Anna-Karin Hatt visar att Centerns pris för regeringssamarbetet (med hårda kompromisser som gett lite tillbaka) nu börjar bli för högt. Annie Lööfs mandat handlar om att profilera partiet, och om att ta plats. Inte att underordna sig statsminister Reinfeldt och finansminister Borgs ledarskap och dagordning för mycket i regeringsarbetet.

Möjligen får Centern med Annie Lööf – blir antingen ny miljö- eller näringsminister -som ny c-partiledare en smekmånad som kanske gör att partiet det första året kommer att ligga något ovanför gränsen för att vara kvar i riksdagen. Men hur går det när den tunga debatten drar igång och den nyliberala Annie Lööf kommer att få slåss om väljaropinionen till höger om Moderaterna? Medan risken samtidigt ökar för att alla Centerväljare till vänster lämnar för att i stället gå till Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Annie Lööf är skolad i tankesmedjan Timbros nyliberala värld och har hårt drivit nyliberala frågor som platt skatt (lika skatt för rik som för fattig), sämre anställningsskydd, alkoholförsäljning i livsmedelsbutiker och attacker på fackföreningarna. Hon har hittills varit en hängiven marknadsliberal som satt individens frihet framför samhällets solidariska och sociala ansvar för allas välmående. Med Annie Lööf som Centerledare finns risken att alla kärnkraftsmotståndare lämnar partiet. Centerpartiet kommer med Annie Lööf slåss med Moderaterna om väljare, samtidigt som hon kommer att få mycket svårt att locka några väljare från Socialdemokraterna eller Miljöpartiet. Taktiskt sett kommer därför inte Socialdemokraterna och Miljöpartiet beklaga nya c-ledarvalet, snarare tycka att för deras del är det bara bra med Annie Lööf som ny Centerledare.

Men det är synd att det gamla folkrörelsepartiet Centern lägger sig så nära Moderaterna och slåss med Moderaterna om högerväljarna. I ett rörigt parlamentariskt läge hade det varit bättre om Centern inte låst in sig i högerburen. Med en mer mitteninriktad och socialliberal partiledare hade det kunnat blir ett intressant och för flertalet svenska mer rättvist och givande regeringssamarbete med Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Centerpartiet.

Annie Lööf är ett politiskt underbarn, som får en kolossalt svår uppgift som partiledare för Centerpartiet. Väldigt mycket handlar det om att vinna eller försvinna som riksdagsparti. En tillfällig mediehype kan hon säkert få. Men det blir långt svårare för ett mera kontinuerligt locka medierna mer än vad dess storlek egentligen berättigar. Men ska jag gissa, så lär hon väl ändå försöka att ta på sig ledartröjan inom regeringen i miljöfrågan. Och då med Lööf som ny miljöminister i Reinfeldts i nuläget lite skakiga alliansregering.

För statsminister Fredrik Reinfeldt och hans främste vapendragare, finansminister Anders Borg kan kommande år till nästa riksdagsval (2014) bli bekymmersamma. Tillsammans ska de – i minoritetsställning i riksdagen och växande bekymmer med hög arbetslöshet och antågande lågkonjunkturhantera – försöka hantera tre små partier (C, Fp och KD) i allt mer desperat jakt på uppmärksamhet, bättre opinionssiffror och, helst, också lite fler väljare.

Men för de politiska journalisterna kan det däremot bli en spännande höst och vinter.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Stor risk att vi och andra fastnar i rekordhög arbetslöshet

2011-08-30T05:28:00.000-07:00

Sverige, liksom många eurokrisländer riskerar att fastna på rekordhöga arbetslöshetsnivåer:

Det är bara att instämma i vad Roland Spånt skriver på Folkbladets sida i GT 30/8. Samma politiker, ekonomer och andra så kallade experter, som nyligen i euroeuforin hävdade att många goda år skulle komma, ser nu inga gränser för sitt missmod.
Frågan är om inte begreppet ekonomisk expert har fått en lite annan betydelse. Snarare då ska tolkas som att här gäller det att sticka upp fingret och snabbt, blixtsnabbt, lämna sin tidigare bergsäkra uppfattning och snabbt skaffa sig en ny och mera gångbar. När verkligheten snabbt devalverat den gamla i spåren av den nu allt värre ekonomiska jobb- och ekonomiska krisen.

Precis som Spånt anser är det nog så att det som nu sker är resultatet av ett svagt och obalanserat EMU-system, där lite för olika länder tillåtits ingå i euron. Trots att de saknar en ekonomisk bas – produktivitetsmässigt inte minst – att klara detta i längden. Lite för många och fundamentalt olika ekonomier kunde bara inte giftas ihop inom euron – med samma räntenivå etc – utan problem av mer eller allvarligt slag förr eller senare skulle följa. Kanske att det kom mycket förr än förväntat – i spåren av de enorma bostadsbubblornas Irland, Spanien m fl.

Inte så underligt då heller att i spåren av ett alltför idylliskt konstruerat EMU-system som aldrig var konstruerat för att klara annat än vackert seglarväder men absolut för storm, nu lett till att t ex de svenska socialdemokraternas ekonomiska talesperson Tommy Waidelich – annars för euron – säger nu att Sverige, enligt hans mening, inte kommer att ingå i euron “under överskådlig tid” (uttalande för bl a TT och Europaportalen). Klokt.

Allt fler fastnar i rekordhög arbetslöshet

Runt om i vår omvärld ser vi – med kris i Europa och kris i USA - nu hur allt fler länder fastnar i rekordhöga arbetslöshetsnivåer och en ekonomisk lågkonjunktur som i värsta fall kan bli rätt långvarig.

Aktiviteten i världsekonomin viker nu på bred front – och i stort sett ingen undgår dess konsekvenser. Nyckeltal från en rad länder pekar nedåt. Olika konjunkturbedömare skriver därför överlag nu ned sina prognoser.

Svenska Konjunkturinstitutet, KI, tror t ex att tillväxten i Sverige år 2011 kommer att landa på runt 2 procent mot tidigare förväntade 3 procent i ekonomisk tillväxt. Och med lägre tillväxt följer en högre arbetslöshet. Sverige risker, helt klart, att fastna på en arbetslöshetsnivå på 7-8 procent under lång tid.

Så vilket är då den svenska högerledda regeringens ekonomisk-politiska svar på beskedet att arbetslösheten nästa år kommer att ligga nära 8 procent?

Jo, enligt finansminister Anders Borg (m) kommer svenska regeringen i sin höstbudget att strama åt ekonomin ytterligare genom att skjuta upp tidigare aviserade skattesänkningar (inkomstskattesänkning på 15 miljarder kr).

Statsminister Fredrik Reinfeldt motiverar moderaternas omsvängning med omsorg om statsfinanserna: "Det allt överordnade är ordning och reda i de offentliga finanserna",säger han.

Hans uttalande bekräftar med detta åter att budgetlinjen går främst och gäller före arbetslinjen. Trots att detta – i en vikande konjunktur med allt svagare inhemsk efterfrågan – och många varnande röster från regeringens egna ekonomiska råd och andra hotar att öka arbetslösheten. När man snarare borde stimulera investeringar i bostäder, infrastruktur, forskning, kompetensuppbyggnad hos arbetskraften och riktade stöd till grupper som pensionärer, barnfamiljer, arbetslösa etc som skulle kunna hålla aktivitetsnivån upp på en lite högre nivå än som nu lär bli fallet.

Den svenska – liksom andra länders regeringar, och samma sak ser vi i USA (med 9 % arbetslöshet) – bromsar den ekonomiska aktiviteten när man snarare borde stimulera den ekonomiska efterfrågan och att motverka att arbetslösheten inte stiger ytterligare, eller fastnar på nu redan rekordhög nivå.

Mot den här bakgrunden skulle det inte förvåna om den svenska minoritetsregeringen – liksom andra länders dito med svag parlamentarisk bas – riskerar att dra på sig ett folkligt missnöje och sjunkande opinionssiffror, i takt med att jobb- och den ekonomiska krisen hotar att gradvis förvärras.

Men ännu finns tid och utrymme att stimulera sysselsättningen. Men då krävs att den svenska – och andra länders - regeringen väljer att tona ner budgetlinjen och i stället fokusera lite starkare på arbetslinjen. Frågan är dock: kommer man verkligen att göra det? Tveksamt, knappast troligt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om regeringen Reinfeldt, S och om politiken i stort

2011-08-18T02:44:00.000-07:00

Observerat om regeringen Reinfeldt, om S och om politiken i stort just nu i Sverige:

Med regeringen Reinfeldts besked att det på grund av oron i världsekonomin inte blir några stora skattesänkningar eller utgiftsökningar, ställs denna S-märkta inställning inför sitt avgörande. Plötsligt försvinner nämligen ett på förhand bedömt reformutrymme för firma Juholt & Waidelich när regeringen väljer att inte lägga fram ett nytt jobbskatteavdrag. De 12-15 miljarder som detta skulle kosta kan alltså inte användas till andra, betydligt mer angelägna reformer. Det finns ju inte längre något att säga nej till.

Socialdemokraterna ställs med andra ord inför vägvalet att göra som regeringen, dvs hålla igen på egna reformer, uppvisa försiktighet och godta de ramar som Moderaterna ställt upp. Eller så försöker S på allvar nu att lägga fast en egen politik utifrån egna ideologiska och ekonomiska ramar.

Det vägvalet borde inte vara jättesvårt. Men men – vågar man. För min del råder ingen tvekan om att Socialdemokraterna bör våga gå sin egen väg. Det gäller särskilt i ett läge där arbetslösheten tycks bita sig fast, ungdomsarbetslösheten är rekordhög och stora investeringar för framtiden krävs.

En realitet är att Konjunkturinstitutet bedömt att det finns ett utrymme på cirka 30 miljarder kr att genomföra reformer för under nästa år utan att den offentliga sektorn behöver låna till utgifterna.

Därtill finns det ingen anledning att i ett läge där stora behov finns, fortsätta med stora överskott i de offentliga finanserna och betala av på en statsskuld (rekordlåg, internationellt sett) som redan sjunker snabbt.

För det tredje skulle både S och politiken må väl av om inte de två stora regeringsalternativen försökte följa i varandras fotspår av rädsla för att “trampa snett”. S-partiet äventyrar därför varken ekonomi eller förtroende om man nu vågar distanserar sig lite tydligare från regeringen.

En gång kallades förre statsministern Göran Persson för HSB, Han Som Bestämmer. Fredrik Reinfeldt kan också han kallas för HSB, men då i betydelsen Han Som Backar. Efter att Moderaterna nu å regeringens vägnar har fimpat jobbskatteavdraget vore det rimligt och lämpligt om också idén med en momssänkning på hotell och restauranger lades på is. När näringsministern och c-ledaren (än så länge) Maud Olofsson kallade till presskonferens två timmar efter Moderaternas pressmöte för att berätta om Centerpartiets prioriteringar inför regeringens budgetarbete, var intresset inte riktigt längre på topp – och då har man uttryckt sig tämligen försiktigt.

Det är för övrigt ett tidens tecken att Tysklands Angela Merkel och Frankrikes Nicolas Sarkozy kräver en internationell skatt på finanstransaktioner. Intressant är också att en av USA:s rikaste personer – Warren Buffet – i New York Times nyligen uppmanat USA:s politiker att låta de rikaste betala mer i skatt (“beskatta mig hårdare”, W. Buffett).

Visst vore det nu på flera sätt önskvärt om Håkan Juholt och den – så här långt - lite ängslige ekonomiske talesmannen Tommy Waidelich i höst orkar lägga fram ett S-budgetalternativ som är betydligt djärvare och mer kraftfullt än den minimalistiska produkt som levererades i våras.

Rejäla reformer för att pressa tillbaka arbetslösheten och kicka igång ett nytt, stort kunskapslyft bör stå på dagordningen. A-kassan och sjukförsäkringen måste börja repareras. Krafttag krävs också för att vinna trovärdighet åt ambitionen att avskaffa barnfattigdomen.

Stora resurser kommer vidare att behövas för att investera i sådant som vägar och järnvägar, forskning och miljöteknik, industriella branschprogram och högre utbildning, bostadsbyggande och välfärdens olika verksamheter.

Bara för att regeringen nu väljer att sitta still i båten, får inte oppositionen dra slutsatsen att det att också är dags att sluta ro och bara sitta still och vänta i båten. Vänta - på vaddå?

Dessutom skulle en sådan tövan och överförsiktig S-strategi knappast uppskattas av de väljare som partiet säger sig vilja vinna tillbaka. Nu gäller det att opposionen –främst S - slipar argumentationen och reder ut vad sunda statsfinanser innebär och vad reformutrymmet egentligen betyder.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Regeringen driver nu på för att sälja ut statens ägarandel i Bilprovningen. Med tanke på hur tidigare privatiseringar (Apoteken etc) av gemensam egendom har gått, finns goda skäl att ge icke godkänt på denna idé, kräva reparation och sedan se fram emot ombesiktning inom en månad.

Almedalsveckans bästa politikertal av Juholt

2011-07-09T01:01:00.001-07:00

Ett ideologiskt och retoriskt starkt tal av S-ledaren avslutade politikerveckan i gotländska Almedalen

Nu är politikerveckan i gotländska Almedalen i Visby över för år 2011. Det är dags att summera och – vilket även retorikexperter och politiska analytiker gjort – då kan man konstatera att s-ledaren Håkan Juholt höll politikerveckans bästa och retoriskt starkaste tal, helt in nivå med när han är som allra bäst.

Socialdemokraterna och dess nye ledare Håkan Juholt har fått fart under framgångshjulen, opinionssiffrorna ligger nu klart över den 30 procenten igen och det märks tydligt att partiet gjort hemläxan för att modernisera partiets politik.

Slående var det, att till och med den tidigare chefen för högerns tankesmedja Timbro, Maria Rankka och nu VD för Stockholms Handelskammare, berömde s-talespersonen i ekonomiska frågor Tommy Waidelichs lista över åtgärder för att få fart på tillväxt och utveckling i storstäderna, på Socialdemokraternas ekonomiska seminarium dagen före s-ledaren Juholts linjetal i Almedalen.

Håkan Juholts tal i Almedalen visade klart att nu är det han och Socialdemokraterna som styr politikens dagordning i det politiska Sverige just nu. Den moderatledda regeringen har kört slut och ger just nu ett tämligen handlingssvagt och idélöst intryck inför framtidens utmaningar.

Medan Håkan Juholt och Socialdemokraterna har en lång rad idéer och förslag om hur vi ska bygga en trygg välfärdsstat, som tar vara på människornas förmåga och inte sliter ut dem på jobbet.

Håkan Juholt talade i Almedalen till alla som går till ett jobb. Men han talade inte om sänkta skatter. Det utrymmet i statsbudgeten vill han istället använda till tillväxtfrämjande investeringar i framför allt utbildning, men också vägar, tåg, tunnelbana och en fungerande välfärd för medborgarna både i storstäderna och i glesbygden.

Det linjetal Håkan Juholt höll i Visby fredagen den 8 juli var ett starkt ideologiskt tal med ansiktet vänt mot framtiden. Något av ett andra linjetal, sedan han blev vald för drygt 100 dagar sedan. Juholt tonade i talet ned sin humoristiska sida men lyckades ändå leverera så några skrattsalvor ekade i Almedalen. Talet inleddes med en förklaring av idén med social demokrati. Social demokrati är en politik för löntagarnas bästa sa Juholt inför den rekordstora publiken, 4 200 personer enligt Polisen.

Han talade levande och intresseväckande om solidariteten i samhället och konstaterade att “vi har råd med varandra”. Juholt menade att Reinfeldts borgerliga allians vill föra tillbaka Sverige till de växande, inte minskande, klassklyftornas Sverige. Men socialdemokratin står för en helt annan samhällsmodell. Vi kan inte sitta på läktaren när marknaden kör över människor, dundrade han från talarstolen och applåderna ekade.

Talet var dock inte i främsta rummet till för att presentera några större nyheter utan snarare förtydliga den socialdemokratiska berättelsen. Han pratade naturligtvis om de fyra huvuduppgifter som han presenterade i avslutningstalet vid kongressen. Ett program mot barnfattigdomen, en översyn av pensionssystemet (ger nu inte en tillräckligt god pension), en genomlysning av de senaste årens marknadsavregleringar och en översyn av partiets skattepolitik.

S-ledaren pläderade stark för vikten av att bygga ut och bättre underhålla vägar, järnvägar och bostäder. Miljonprogramområden som behöver byggas om så att det blir socialt bra miljöer. Lägenheter med ny uppvärmningsteknik som kan hålla för flera årtionden framåt.

Det behövs investeringsprogram för att bygga Sverige starkt för framtiden. Det är bättre och mer offensivt än bara skattesänkningar och det skapar dessutom jobb, tillväxt och välfärd för morgondagen.

De borgerliga har sänkt restaurangmomsen. Den ger kanske lite billigare toast Skagen på krogen och i bästa fall 3 500 nya jobb. För samma skattesubvention får vi 10 000 fler lärare. Vilket utvecklar Sverige mest, undrade han retoriskt. Det mesta av Håkan Juholts tal handlade som tiden på arbetet. Om arbetsmiljön och den lönedumpning som tyvärr förekommer. Nu dominerar mjuka arbetsmiljöproblem, som utbrändhet och förslitningsskador på grund av stress.

För att motverka detta vill Håkan Juholt återuppliva Arbetsmiljöinstitutet, som Reinfeldts regering lade ner redan under sin första mandatperiod. Han vill också stärka de anställdas möjligheter att påverka arbetsmiljön vad gäller arbetstider, scheman och bemanning. Rätt till heltid blir en självklar reform.

Håkan Juholt och Socialdemokraterna brukar av en allt mer tydligt oroad borgerlig regering på nystartade hemsidor beskyllas för att lova en massa, utan att tala om hur det ska betalas. Nu kostar inte ordning och reda på arbetsmarknaden så mycket och dessutom kommer Socialdemokraterna inte säga ja till regeringens förslag om ett femte jobbskatteavdrag (kostar 12 miljarder i skattebortfall). De miljarderna ska användas till investeringar i utbildning, tåg och tunnelbana, anser s-ledaren Juholt.

S-ledaren utlovade också i sitt tal i Almedalen att socialdemokraterna vill starta ett medicinskt forskningsprogram för att säkerställa att Sverige återigen tar en tätposition inom forskningen och läkemedelsbranschen. Han och partiet vill också att Migrationsverket ska få i uppdrag att följa upp de avtal som träffas om arbetskraftsinvandring. Juholt refererar till en undersökning från Hotell- och Restaurangfacket som visar att inte ett av de 54 undersökta företagen levde upp till avtalen. Det handlar om systematisk lönedumping som vi måste motverkas.

Den här slentrianmässiga skattesänkarpolitiken som regeringen Reinfeldt och finansminister Anders Borg har som nästan enda punkt “är som Hollywoodfilmer. Hajen 1kommer alla ihåg och tyckte var ganska spännande men vem minns Hajen 5? Det var ett dåligt manus, fantasilöst som bara rullar på. Det är inte offensivt, dåliga författare. Man vill ha en annan film, man vill se något annat.” Konstaterade s-ledaren Juholt och drog ner applåder och skrattsalvor i kvällsolen i Almedalen.

Håkan Juholt är, som även t ex Aftonbladet retorikexpert och andra konstaterade efteråt, en strålande talare och politiker. Han har lyckats sätta dagordningen för det politiska samtalet. Nu tvingas alla tala om barnfattigdomen, att den dåligt fungerande tågtrafiken måste åtgärdas och att det måste ske en jättesatsning på ett kunskapslyft från förskolan till forskningssamarbete mellan samhälle och näringsliv. Nu växer självförtroendet i det tidigare så modstulna socialdemokraterna. Och partiets nye ledare både vill och vågar visa vägen, vågar säg att det är hans parti och inte regeringen som nu har idéerna, visionerna och handlingskraft att agera.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om myter, verklighet och politiska alternativ

2011-07-06T02:00:00.000-07:00

Det finns mycket mytbildningar av olika slag som inte sällan lite slarvigt torgförs av media och som sedan folk kanske tar till sig och tror är rena rama sanningen. Men silar man stoffet och sedan kollar vad som blir kvar så framträder inte sällan
en helt annan bild.

Bara ett exempel på detta:
Ibland låter det – i politiska sammanhang ex.vis - som att alla bor i storstäder. Men i själva verket handlar storstäderna som andel av svenska folket om en minoritet. 8,9 procent av svenskarna är stockholmare, 5,5 procent är göteborgare och tre procent är malmöiter. Totalt 17,4 procent. Resten är, ja svenskar de också. Och ännu många fler än de i storstäderna.

När Synovate/Temo undersökt värderingarna mellan storstadsbo och glesbygdsbo är det slående att det är så lite som skiljer. Man tycker lika. Det enda som skiljer är att folk i glesbygd tycker vargjakt och regionalpolitik är viktigare och storstadsborna gillar internationalism mer.

När det gäller välfärd, jobb, jämlikhet och centrala frågor är folk allt mer lika oavsett var de bor. De tycker, enligt Synovate, att Moderaterna är de förmögnas parti och Socialdemokraterna är bäst på rättvisa.

Det är ingen dålig utgångspunkt för ett parti som nu på nytt vill ta sats och bygga upp det som har rustats ner och gått förlorat under Reinfeldts år vid makten. Ta kamp mot arbetslösheten, att börja bygga bostäder, satsa på skolan, ge de unga lite fler utbildningschanser,rusta upp sjukvården och äldreomsorgen, stärka pensionssystemet och göra Sverige till lite mindre av ett klassamhälle än det kommit att utvecklats till under senare år med Reinfeldts moderater vid rodret.

Men precis som med ett hus, byggt på 1940-talet, som brinner ned bygger man inte upp på samma sätt. Man utrustar det med mikrovågsugn och andra moderniteter. Likadant är det med välfärdsstaten.

Allt ska inte återställas, utan välfärden ska moderniseras och utvecklas. Och vara attraktiv, smart, modern och, gärna, lite radikal också. Då blir den rimligen lika attraktiv och känns rätt för såväl de 17,4 procent som bor i storstäderna som för de 82,6 procent övriga svenskar i halvstora, mellanstora och småstäder och för glesbygdens folk också.

Alla dessa är folk de med - och tycker förvånansvärt för vissa rätt lika om vad som är viktigt i livet.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Hur långt vill arbetsgivarna egentligen gå med kravet på sänkta lägstlöner?

2011-07-05T04:49:00.000-07:00

Observerat om arbetsgivarna, kravet på sänkta lägstlöner och verkligheten där ute:

Arbetsgivarorganisationen Almega har föreslagit frysta lägstalöner under en tio-årsperiod. Genomfört i praktiken skulle det innebära en kraftig sänkning av lönenivån. I praktiken då främst för unga och företrädelsevis på kvinnodominerade arbetsplatser.

Stefan Carlén, förbundsekonom på Handelsanställdas förbund, har gjort en studie av lägstalönernas betydelse för löner och sysselsättningen inom detaljhandeln och hotell- och restaurangbranschen.

I rapporten granskas utfallet av regeringens satsning på lägre arbetsgivaravgifter för den som anställer unga personer. Sänkningen av arbetsgivaravgifterna kan kostnadsmässigt jämställas med en sänkning av lägstalönen med 13,8 procent.

Men sedan 2007, då regeringen Reinfeldt genomförde sin satsning på sänkta arbetsgivaravgifter, har andelen anställda ungdomar mellan 18 och 26 år inte ökat, som tanken var, utan tvärtom minskat något. Trots de miljarder som den här sänkningen gett arbetsgivarna (= kostat skattebetalarna).

Lägstlönerna i kollektivantalen garanterar att ett omvandlingstryck i olika branscher hålls uppe, alltså att lågproduktiva jobb gradvis ersätts av jobb med högre lön och bättre produktivitet. Detta främjar branschers utveckling.

I USA, där en större andel av befolkningen än hos oss är sysselsatta inom handeln eller hotell- och restaurangbranschen, finns anställda i livsmedelsbutiker vars enda uppgift är att packa ner varorna i kundens matkasse på Wal-Mart m fl.

Sådana jobb kan endast finnas på en arbetsmarknad med extremt låga lönenivåer. I USA är lägstalönen 9 000 kronor i månaden för en heltidsanställning (=working poor), vilket är knappa hälften av de svenska lägstalönerna.

Rapporten visar att detta slår igenom på löneläget för alla anställda, som är mycket lägre i USA. De avtalade lägstalönerna håller alltså uppe lönenivån även för äldre anställda i dessa branscher.

Sammantaget finns ingenting som tyder på att fler unga skulle få jobb om de fick mindre i lön. Handels och Hotell- och restaurangfacket säger båda att de aldrig kommer att acceptera att lägstalönerna sänks i våra branscher, där många redan har otrygga anställningar, jobbar deltid och har svårt att få lönen att räcka till.

Man kan fråga sig varför det är just lönerna för de redan lägst avlönade som ska sänkas ytterligare?

På ett seminarium i Almedalen i juli 2011 hade arbetsgivarna märkbart svårt när de fick frågan om hur låga man tyckte att lägstalönerna skulle vara.

I nuläget garanteras en vuxen person som jobbar heltid runt 17 500 kr, enligt avtal. Men eftersom heltider är ovanliga i dessa branscher så är det vanligt att man snarare tjänar 10 000 – 15 000 kr beroende olika grader av deltidsanställningar.

– Hur låga ska lönerna vara i Sverige? När är de låga nog för arbetsgivarna?
Arbetsgivarna duckar och vill helst inte precisera. Bara allmänt torgföra att lägstlönerna borde sänkas. Facken motsätter sig detta och säger att de aldrig skulle acceptera att lägstallönerna sänks. Det är rimligt om vi ska kunna undvika en amerikansk arbetsmarknad med arbetande fattiga.

Kraven på lägre löner och billigare arbetskraft skulle – om det genomfördes här - i förlängningen leda till en låglönemarknad liknande USA, där människor måste ha både tre och fyra jobb för att försörja sig.

Få önskar nog, vid närmare eftertanke, att Sverige ska bli ett sådant samhälle. Ungdomar och alla andra anställda inom handeln och hotell- och restaurangbranschen har lika stor rätt som alla andra till bra villkor och en lön som går att leva på och ha råd med ett eget boende, inte att vara “mambos” i vuxen ålder.

Det är stötande att just dessa branscher som är kvinnodominerade pekas ut som lämpliga för ännu lägre löner. Om lägstalönerna frystes skulle snabbt lönerna för alla sänkas. Det är liksom det underliggande motivet bakom kravet.

Om så blev fallet, skulle följden bli ett allvarligt bakslag för jämställdheten och arbetet att få till stånd gradvis allt mera jämställda löner. Inte heller det någon önskvärd konsekvens för många av oss.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

PS. Allt oftare undrar jag: hur långt vill arbetsgivare egentligen gå innan de är nöjda? Särskilt när det faktiskt rätt ofta i verkligheten visar sig att deras krav och önskemål inte håller i praktiken vad de i teorin säger sig lova - om de genomförs.... Men det vet de nog också om men döljer helst vad också de vet!

Apoteksvinster går till skatteparadis

2011-06-21T00:15:00.000-07:00

(Publicerad i Gotlands tidningar 2011-06-21)

Jag har under ett par års tid rest runt i landet och kartlagt bristerna i samhälls- och kommersiell service. Då imponerar det inte särskilt mycket, när olika särintressen försöker torgföra sina egenintressen under förespegling att 79-åriga Sonja M. i Insjön och andra skulle vara denna avregleringsmarknads främsta kundfokus.

Många med mig låter sig nog inte så lätt övertygas. Särskilt inte så länge branschföreträdare för de privatägda apoteken i sina kommentar i övrigt är så kemiskt fria från mera problematiska aspekter på avregleringen.

Tio kronor extra i avgift
För ungefär två år sedan avreglerades försäljningen av medicin av alliansregering. Två av tre statliga apotek, alltså cirka 600, såldes med det beslutet till vinstdrivande, privata intressen. Därutöver har nya privata apotek öppnats.

Framför allt har det skett i de större städerna där det finns många kunder. I ytterst begränsad omfattning har det däremot blivit fråga om nyetableringar i gles- och landsbygden, vilket dock inte hindrar privata apoteksbolags branschföreträdare att göra en stor sak av detta.

Inte ett ord i privata Apoteksföreningens vd:s replik om att avregleringen skedde till priset av ett förtäckt statsstöd som smörjmedel. På varje förpackning läkemedel tas det nämligen ut tio kronor extra i avgift. Denna pålaga kallas för “Hägglund-tian".

För kunderna innebar det här en ökad kostnad på cirka 500 miljoner kronor, varav staten, alltså skattebetalarna, betalar den allra största delen. Något som apoteksutredningens Lars Reje häromåret var synnerligen kritisk till.

Höjt pris med 20 procent
Redan under avregleringens första år höjdes priserna på vissa mediciner med upp emot 20 procent, vilket fått hårt kritik av bland andra pensionärsorganisationen PRO.

Ett annat problem, som dessa inte heller berör, är att dessa privata apoteksägare i många fall inte ens har sitt säte i Sverige.

Exempelvis ägs de två de största privata apoteksbolagen, Apotek Hjärtat AB samt Medstop Holding AB, av riskkapitalbolag med säte i skatteparadiset Jersey. De vinster de gör på de sjukas bekostnad skattas med andra ord inte alls i Sverige.

Men jag kan förstå att branschföreträdaren hellre pratar om hur fint man ordnat det för 79-åriga Sonja M. med servicen i Insjön i Dalarna, än vill berätta för folk att medicinen genom privatiseringen blivit dyrare för konsumenterna och att vinsterna på medicinförsäljningen i många fall dessutom slussas vidare till obskyra skatteparadis.

Hur det går med läkemedelsservicen i Insjön och på andra orter i glesbygden efter den treåriga försöksperioden är högst oklart.

Risk för sämre i glesbygden
Det enda vi vet är att inför risken för stora försämringar av tillgängligheten i glesbygden fick statliga Apoteket AB (som fått två av tre apotek privatiserade), under en övergångsperiod på tre år, kravet att ha kvar sina apoteksombud i glesbygden.

Även de privata företag som tagit över apotek i glesbygd ska under en treårsperiod, fram till 1 juli 2012, garantera befintlig service.

Vad som händer därefter och med de överetableringar, som bland annat Riksrevisionen uttalat sin oro för i sin rapport, är ett enda stort frågetecken. Och just det här var en av flera centrala punkter i riksdagsdebatten om apoteksmarknaden före pingst.

För övrigt är det faktiskt fortfarande så att statligt ägda Apoteket AB i kvalitetsindexmätningar på kundnöjdhet fortsatt ligger i topp och rankas klart före de olika privata alternativen. Men också sådant brukar privata branschföreträdare, föga överraskande, gärna förtiga.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Clarence Clemons, Bruce Springsteen och drömmarna om ett mera hoppfullt USA

2011-06-20T02:11:00.001-07:00

Observerat apropå saxofonisten Clemons död, Springsteen och USAs utveckling i närtid:

Häromdagen kom så nyheten att saxofonisten Clarence Clemons är död, död i sviterna av en stroke som han nyligen drabbades av. Radion spelar det vackra saxofonpartiet i Jungleland, från Bruce Springsteens suveräna “Born to Run” och man hör tonerna som varit med och format miljoner människors sätt att se på världen. Ett suveränt stycke nutidsmusik - och vilket fint soloparti där av Clemons!

I Springsteens E Street band var Clemons tenorsax en av hörnstenarna. Denne väldige man - som en gång var på väg att bli fotbollsspelare av amerikansk modell - var kanske inte någon virtuos på sitt instrument. Men han hade feeling, var en känslornas mästare, och en suverän medskaparen av ett sound som Bruce Springsteens E Street-band inte kunde vara utan. Clarence Clemons har berättat hur de två möttes i början av 70-talet en regnig och blåsig natt. Han skulle kliva in på spelstället i slitna New Jersey där Springsteen just spelade - och blåsten sög tag i dörren och lät den virvla bort längs gatan. Kvar var The Big Man´s mäktiga silhuett i dörröppningen. Och ingen kunde säga nej till hans medverkan i bandet...

Ur det långvariga samspelet mellan de två i bandet föddes och överlever bl a Clemons saxriff i “Born to Run” och i “Tenth Avenue Freeze-out, liksom i det lite vemodiga och sorgsna i “Independence Day”.

Nu när Clemons inte längre finns bland de levandes skara går det inte att komma ifrån att just Springsteen och Clemons på många sätt ihop är två musikersymboler för ett hoppfullare Amerika. Nu är saxofonisten borta. Men soundet och känslorna är kvar i våra minnen. Och silhuetten kan anas där i diset i ett Amerika som just nu förefaller gå en dyster tid (ekonomiskt-politiskt) till mötes de närmaste åren.

Återstår att se hur Springsteens E Street-band överlever utan Clarence Clemons. Och om Obama fortfarande är landets president efter nästa presidentvalscirkus om knappt ett par år. Eller om då Vita huset befolkas av en republikan med en föga optimistisk och inkrökt politisk agenda.

Robert Björkenwall:robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Dessa får uppdraget att utreda public service-tv

2011-06-16T06:11:00.000-07:00

Lagman Martin Holmgren blir - inte helt överraskande - regeringens utredare av public service. Han ledde 2008 utredningen av kommersiell radio och sitter i Myndigheten för radio och tvs styrelse. Till sin hjälp får lagman Holmgren fyra ledamöter i kommittén:

Leif Jacobsson, tidigare programdirektör vid SVT då Maria Curman var vd och idag verksam vid finska public servicebolaget YLE, professor Lars Nord, medieforskare vid Mitthögskolan i Sundsvall, Katarina Kämpe, landsöverdirektör i Stockholm (tidigare på Post- och telestyrelsen) och Helene Miksche, tidigare chefsjurist vid TV4.

I september nästa år ska Martin Holmgren svara på frågorna om public service framtida finansiering, programbolagens uppdrag och om de ska få använda sig av sponsring.

En referensgrupp med representation från riksdagens samtliga politiska partier knyts till utredningsgruppen.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com

Klargörande partiledardebatt i riksdagen den 15 juni

2011-06-16T02:14:00.000-07:00

Några reflektioner efter gårdagens klargörande partiledardebatt i Sveriges riksdag:

Några reflektioner efter den klargörande partiledardebatt i Sveriges riksdag:

Med valet av nu ledare för Sveriges traditionellt vanligaste regeringsparti, nuvarande oppositionspartiet, socialdemokraterna har partiet i opinionen och olika mätning nu i vår stadigt lyft mot allt stabilare nivåer en bit över 30 procent i opinionsstöd. Därmed är man åter klart störst igen och har åter några procents marginal till det dominerande regeringspartiet moderaterna under statsminister Fredrik Reinfelds ledning. Och samlat är oppositionen nu också åter klart större – framgår inte minst av pålitliga och stora SCB-partisympatimätnignen med över 6 000 tillfrågade – än den borgerliga alliansen under Reinfeldts ledning.

Onsdagen den 15 juni kom så den länge emotsedda duellen mellan partiledarna i Sveriges riksdag, och då särskilt duellen mellan Fredrik Reinfeldt och nya s-ledaren Håkan Juholt. Hur det gick? Ja, rätt många analytiker är tämligen ense om att i Håkan Juholt har Reinfeldt nu fått en svår motståndare.

S-ledaren Juholt noterade i debattrundan i riksdagen att även statsministern, liksom Juholt, reser mycket. Och sedan kom frågan i riksdagen givande partiledardebatt onsdagen den 15 juni. När Reinfeldt var ute och reste i Sverige, vem kom med idén om Fas 3? Om att sjuka borde utförsäkras? Att skolor ska säljas till globala aktörer? Vad heter forskaren som föreslog att lågkonjunktur och global konkurrens ska bemötas med färre platser på Komvux?

Uppenbarligen blev – vilket även många av hans "egna" noterade – statsministern lite groggy och kunde aldrig komma med något egentligt svar på dessa raka Juholt-frågor i replikväxlingen mellan de “två stora” i riksdagens partiledardebatt onsdagen den 15 juni. Reinfeldt verkade tagen, hängde över repet och hade det – kanske för vissa lite överraskande - svårt i duellerna med partiledardebutanten Håkan Juholt från S.

En anledning varför Juholt kom fram så bra, menade vissa analytiker, berodde på att statsministern för mycket kört fast i sina egna besvärjelser. I Fredrik Reinfeldts värld finns bara skattesänkningar, skattesänkningar och åter skattesänkningar. Vi har det senaste åren ofta hört exemplet om undersköterskan som fått mer i plånboken i snart fem år. Visst, en undersköterska har få lite mer pengar, men hon eller han kan aldrig bygga en nattöppen förskola med sina nyvunna pengar. Har politiken verkligen ingenting mer att erbjuda än sänkt skatt?, frågar sig en växande folkopinion som börjat tröttna på en statsminister som mest bara pratar skatter. Samtidigt som han – i likhet vad som även skedde i partiledardebatten – försöker göra den växande, forskar dokumenterade barnfattigdomen till ett ickeproblem.

Fredrik Reinfeldt säger sig ha gått ”bakom siffrorna” och då kommit fram till att den ökade barnfattigdomen möjligen är en realitet på papperet, men knappast i verkligheten. Med det övertygar knappast en växande skara som, i likhet med Rädda barnen och andra, känner stark oro för barnfattigdomens problem. Och som inte minst just oppositionsledaren Håkan Juholt verkligen lyckats lyfta högt upp på den politiska agendan – och där har den förblivit. Så Håkan Juholt hade inga svårigheter att på nytt med stor pondus driva statsminister Reinfeldt på defensiven i denna fråga, liksom när det gäller den fortsatt rekordhöga arbetslösheten (över 7 %) och om skolan som visar på allt större brister.

Notera f.ö vad teaterkritikern Leif Zern skriver i Dagens nyheter den 16 juni på kultursidan om att Juholt “är just nu den bättre skådespelaren därför att han har något att säga. Medan Reinfeldt bara talar om formerna för politiken, fyller Juholt den tomma säcken med innehåll; medan statsministern inte kan öppna munnen utan att säga “arbetslinjen” och “det finanspolitiska ramverket”, riktar oppositionsledaren blicken mot framtiden och skäms inte för att återupprätta den klassiska folkbildningen (“livslångt lärande”)”,som Zern skriver på DN kultur den 16 juni.

I “det evigt pågående Shakespearedramat har Kungen ingenting annat att komma med än Makt och Ordning (ramverket)”, skriver han också och anser att det blev än tydligare i replikväxlingen. Juholt har “sett något som ganska många av oss har sett: de växande klyftorna, orättvisorna, något mycket gammalt och unket som nu plötsligt säljs som fräscht och modernt” av statsminister Reinfeldt. Zern förutspår att Juholt tar hem den här matchen mot Reinfeldt i sin intressant artikel på DN kultur den 16 juni

Statsminister Reinfeldt föreföll överraskad och nästan lite skrämd när oppositionsledaren Juholt visade sig vara en så överraskande säker scenpersonlighet som därtill vågade ta för sig som han gjorde.Och ha så svårt att svara förtroendeingivande på Juholts frågeställningar. Visst, statsministern försökte och var inte alls dålig rakt igenom men ju fler replikväxlingar de kom in i – han och Juholt – desto tydligare blev det vem som drev den andra framför sig, likt en boxare som känner sig ha övertaget över motståndaren. Reinfeldts torra debattstil (“finanspolitiska ramverket”, “jobblinjen” etc) var en den här gången ingen framgång i mötet med Juholt. En annan sak är sedan att den skickliga retorikern Håkan Juholt skulle bli ännu lite bättre om han ibland bara drog ner lite på tempot så att orden hinner sjunka in ordentligt; då blir det ännu lite bättre.

Men just nytillskottet av den nya s-ledaren Håkan Juholt – och i lite mindre grad även De grönas nya språkrör, underbarnet Gustav Fridolin – gjorde den svenska vårriksdagens avslutande partiledardebatt till den roligaste och minst otråkiga på mycket länge. Inte minst just Håkan Juholt dominerade debatten och tog plats i riksdagens plenisal på ett sätt som vi nog inte har sett sedan Göran Perssons fornstora dagar. Nu har regeringschefen Reinfeldt – har varit överraskande osynlig det senaste halvåret – har i Juholt fått en motståndare av en helt annan kaliber än han haft på länge – och det är rimligen bra för den politiska debatten i Sverige. Och Fredrik Reinfeldt har nu – vilket också framgick av riksdagens partiledardebatt –förstått att han numera leder en minoritetsregering och ingenting annat.

Lite vid sidan av kan noteras hur skolministern och folkpartiledaren, major Björklund, hamnade på defensiven även i sin tidigare paradgren skolan och dessutom åkte på en riktig propp av Juholt när han försökte debattera arbetskraftsinvandring och Laval-lagstiftningen (lagstiftning som ska förhindra lönedumpning)och EUs utstationeringsdirektiv. “Nu är det svajigt, Björklund, nu är det svajigt”, sa Juholt när han läxade upp Björklund i en fråga som han uppenbarligen inte riktigt kunde. Intrycket allmänt var nog hos rätt många att såväl Björklund som centerledaren Maud Olofsson, liksom KD-ledaren Hägglund, har passerat bäst före datum och inte längre rosar marknaden som de tidigare gjort. Frågan är vilka av dessa – om ens någon – är kvar när Sverige har nästa riksdagsval i september 2014.

Robert Björkenwall,
robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Hur som helst var det här en av de roligare partiledardebatterna på länge, den som ägde rum i riksdagshuset onsdagen den 15 juni..

Avregleringarna, apoteksmarknaden och vårriksdagens partiledardebatt

2011-06-15T02:36:00.000-07:00

Avregleringarna, apoteksmarknaden och vårriksdagens avslutande partiledardebatt

I veckan före pingsthelgen debatterade riksdagen privatiseringen av apoteken. De allra flesta missade nog den, sannolikt.
Men utgångspunkten var följande:

Riksrevisionens rapport från i höstas innehöll en hel del synnerligen befogad kritik mot hur processen genomfördes av en avregleringsivrande regering.
Bland annat ansåg Riksrevisionen att förutsättningarna för nya aktörer varit oklara och att det finns risker att tillgängligheten på apotek i glesbygd mycket troligt kommer att försämras över tid.

En annan utgångspunkt för riksdagsdebatten var ett antal motioner i riksdagen om apoteksfrågan och dess hantering. Dessa innehöll bland annat förslag från Socialdemokraterna om att den så kallade 24-timmarsregeln, apoteksutbudet i glesbygden och äldres behov ska utvärderas.

Oppositionen gick i debatten hårt åt alliansregeringen och var starkt kritisk till avregleringen, den pekade på flera av dess negativa konsekvenser.

Den samlade borgerligheten har bestämt sig för att vi inte ska äga och organisera saker gemensamt, även om det fungerar väldigt bra – kosta vad det kosta vill.
Tillgängligheten skulle öka. Det var ett av de viktigaste målen med omregleringen, avregleringen eller utförsäljningen, vilket ord man nu väljer att använda.
Men har tillgängligheten ökat?

Visserligen kan konstatera - så här initialt - att antalet apotek har ökat ganska kraftigt och det har blivit fler antal öppna timmar. Men tillgängligheten har inte ökat reellt.

Nu finns det förvisso fler apotek (men många av dessa kedjor har ägare i skatteparadis), men de nya har etablerats på orter som redan hade apotek. Nu konkurrerar de med varandra inom samma områden. Det har faktiskt endast etablerats apotek på fem orter som inte hade apotek innan.

Avregleringen var oklok, sade socialdemokraten Lennart Axelsson i debatten. Den borgerliga majoriteten har slagit sönder ett väl fungerande apotekssystem.
I många olika sammanhang rapporteras om problem med att få den medicin man fått recept på eftersom den inte finns i lager, fortsatte han.

Axelsson fick medhåll av bland andra miljöpartisten Agneta Luttropp, som ville veta vad som skulle hända med apoteksservicen på glesbygden efter 2013. De farhågor för servicen i glesbygden som lyftes inför avregleringen kvarstår fortfarande. Dessutom fungerar inte systemet att informera om ett läkemedel tagit slut på ett apotek så kan kunden i gengäld bli informerad om vilket annat apotek som har det i lagret som fanns före avregleringen.

Men någon succé är verkligen inte avregleringen av apoteksmarknaden. Snarare då är den genomförd med dogmatisk avregleringsiver – och utan större hänsyn till konsekvenserna.

I facket Farmaciförbundets arbetsmiljöbarometer 2011 får vi till exempel eta att över hälften av apotekspersonalen upplever att arbetsmiljön har försämrats efter avregleringen av marknaden. Bland dem som arbetar med att ge råd om läkemedel anger hela 57 procent att de inte har tid att ge bra rådgivning och över 20 procent känner oro för att recepthanteringen inte gjorts och görs korrekt.

Men det kanske allra allvarligaste problemet för kunderna är att recept inte alltid kan expedieras på det apotek som man vänder sig till.

Läkemedlet finns inte i lagret och apoteket kan oftast då inte anvisa någon annan lämpligt apotek där läkemedlet då i stället finns inne i lager. Följden blir en försämrad service för kunden.

Svensk Apoteksförening - branschorganisationen som bildades när apoteksbranschen privatiserades - visar i en rapport att avregleringen har lett till hot om överetablering.

Den har även ökat beroendet av kringförsäljning som smink och hårvårdsprodukter eftersom det är svårt att konkurrera med pris på receptbelagda läkemedel trots att apoteken får subventioner. Vi kan även se att det blivit en ökat kundkrångel.

Ett vet vi redan nu, någon succé är sannerligen inte avregleringen av apoteksmarknaden. Problemen är allt för uppenbara för att någon ska kunna gå på Moderaternas och alliansregeringens tunna argumentation. Det är uppenbart att det för högern är viktigast med ideologiskt betingade avregleringar. Maud Olofsson gjorde en slät figur när hon skulle försvara detta nya avregleringsmisslyckande mot Håkan Juholt i onsdagens partiledardebatt.

Och vilket suverän replik av Julle om kosackvalshotet i repris när center-Maud kom dragandets med vänstersväng och en socialdemokrati som vill förstatliga under Juholts ledarskap. Det är väl hugget som stucket om Maud Olofsson eller Jan Björklund var sämst i partiledardebatten; men vilken propp Björklund åkte på om Lex Laval och utstationeringsdirektivet han åkte på av Juholt i deras replikväxling! Inte ens dryge och självgode Reinfeldt lyckades få grepp om Juholt i onsdagens partiledardebatt. I massarbetslöshetens (dryga 7 % i öppen arbetslöshet) och de växande klassklyftornas Sverige har Juholt – och inte Reinfeldt – verkligheten och folks upplevelse av denna på sin sida. Den här avslutande partiledardebatten i riksdagen tog S-ledaren Juholt hem!

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

En regering tömd på handlingskraft

2011-06-13T04:08:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Dagbladet 15 juni 2011 m fl)

Bara några korta obeservationer:
För väljarna verkar det uppenbart - och bekräftat i den senaste stora Statistiska centralbyrån-mätningen av partisympatierna (8 juni) - att regeringen Reinfeldt är tömd på sin handlingskraft.

Den framstår allt mer som vilsen och plågad av sin minoritetsställning i riksdagen. En sådan regering kan aldrig bygga en långsiktig politik, utan får ägna sig åt ett ständigt tuvhoppande för att samla en majoritet för sina förslag.

Väljarnas växande misstro mot en sådan allt mer handlingsförlamad regering ligger bakom regeringspartiernas tillbakagång i vår. Till det kommer en växande spänning mellan partierna i regeringen när två av dem hotas av undergång.

I veckan har dessutom missnöjet med Maud Olofssons ledarskap i centern kommit upp till ytan litet här och där i partiet. Någon som är beredd att satsa en krona på att hon överlever centerpartiets stämma i höst? Tror knappast det. Intressant grej i Affärsvärlden (11/6) om misslyckad industripolitik av “maudan” & co.

När vice statsminister Jan Björklund,fp, säger att regeringens Libyenpolitik är ”genant” är det en bekräftelse på att det är Carl Bildt, m, snarare än Socialdemokraterna som har fått backa mest. Men frågan är om man kan ha en vice statsminister som anser att den egna regeringspolitiken är ”genant”.

Uppenbart är att Håkan Juholt, ny s-ledare, på några korta månader – också det bekräftat i SCBs stora partisympatimätning om den rejäla uppgången – lyckats blåsa liv i en missmodig och valstukad socialdemokrati. En annan sak är sedan att han ännu har mycket att bevisa men ändå lyckats börja rätt hyggligt. Och nu avslutas vårriksdagen med en spännande partiledardebatt mellan bl a Håkan Juholt (debuterande SR-radiopratare i populära Sommar i augusti) och statsminister Fredrik Reinfeldt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Intressant och bra läsning i såväl DN som SvD i pingsthelgen om Göteborgskravallerna från EU-toppmötet för tio år sedan den 14 juni 2001. Var det jänkarna (Bush säkerhetsgäng) som tubbade polischefen Jaldung att genomföra den där huvudlösa aktionen mot demonstranterna i Hvitfeldska gymnasiet,vilket även Göran Johansson (s-ledare då i Göteborg) verkar vara inne på..? Och dagen efter – den 15 juni 2001 - var stora delar av paradgatan Avenyn ett enda stort kaos med mängder av vandaliserade butiker och uteserveringar. Men ingen minns längre att det var då det blev klart att EU skulle växa till 27 länder.

Minoritetsregeringen Reinfeldt åker på allt fler nederlag

2011-06-10T02:03:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 15 juni 2011 m fl)

Regeringen åker på det ena välförtjänta nederlaget efter det andra

Den borgerliga regeringens arbetsmarknadspolitik har åkt på ett präktigt nederlag i riksdagen. Allt fler kommentatorer och ledarskribenter har med rätta noterat att utvecklingen med FAS 3 och socialbidragen är ett av många mått på Reinfeldtregeringens misslyckande.

Fredrik Reinfeldt har fått grunden för sin politik underkänd och ifrågasatt av en riksdagsmajoritet.

Beslut efter beslut har fattats om sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen som gått regeringen emot. Så sent som under torsdagen krävde arbetsmarknadsutskottet, lite i det fördolda, att nya anvisningar av långtidsarbetslösa personer till jobb- och utvecklingsgarantins Fas 3 ska stoppas.
Beslut har också fattats om att det jobbskatteavdrag – som är kärnan i regeringens ekonomiska politik – ska utvärderas. Också det ett underkännande. Risken finns att regeringen lider ett svidande nederlag i frågan när budgeten ska behandlas i höst.

Det rödgröna initiativet mot fas 3 fick torsdagen den 9 juni stöd av SD, vilket betyder att en majoritet av riksdagen vill stoppa ytterligare anvisningar till fas 3 och att regeringen nu tvingas återkomma med förslag för att lösa missförhållandena.

Det är ett välkommet beslut. Fas 3 är ingen bra åtgärd. Snarare ett mått på hur cyniskt regeringen numera ser på och hanterar de långtidsarbetslösas situation.

Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) gnyr för att hon och regeringen fått bakläxa än en gång av riksdagens majoritet. Dags nu att hon och regeringen erkänner misslyckandet, sväljer prestigen och i stället ta chansen att utforma ett bättre och mer meningsfullt alternativ för de långtidsarbetslösa.

Många som har varit borta från arbetsmarknaden länge har fått det allt svårare att få jobb även när konjunkturen är god.

Därför behövs en social, alternativ arbetsmarknad för dessa grupper - med subventionerade anställningar för dem som hamnat utanför. Det kan handla om plusjobb i offentlig sektor, gröna jobb i skogen, lönebidragsarbeten i föreningslivet m m. Annars är risken stor att så många som en av tre långtidsarbetslösa aldrig får in en fot på arbetsmarknaden igen, som TCO och andra visat i sina rapporter om “jakten på superarbetskraften”.

Men denna alternativa arbetsmarknad måste omfattas med samma trygghetsregler som den övriga arbetsmarknaden och ha kollektivavtalsenliga villkor som grund.

Även den som är föremål för arbetsmarknadspolitiska åtgärder ska ha en lön som det går att leva på och vettiga arbetsvillkor. Rättslösheten i Fas 3 är fullkomligt oacceptabel.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Public service kontra kommersiell TV och dess konsekvenser

2011-05-30T05:55:00.000-07:00

Observerat apropå public service och kommersiell TV:

2 472 000 tittare såg “Stenis” i finalen av Mästarnas Mästare söndagen den 29 maj,vilket är nytt rekord för programmet. I snitt har 2 185 000 tittare sett programmet under säsongen medan bara 900 000 såg Barcelona i en fotbollsfinal tvåla dit Manchester U häromdagen... Men så går det när SVT inte längre kan/får visa bra fotboll utan det ska vara hänvisat till kommersiella, smala TV3.

Vinner lobbysterna och Adelsohn-kulturministern så kommer väl SVT-tablåerna att se ännu “värre ut” till nackdel för vad den breda publiken vill se. Men Ingemar Stenmark i TV1 var absolut inte heller det dåligt TV, alls icke...Den här 55-åringen legendaren är ett fenomen! Sådana som nära nog aldrig dock växer upp i den “syrefattiga” kokongen Sickla strand-Stureplan-Stallmästargården...

Inte ens några riktigt bra rockmusiker förmår den miljön att “driva fram”...! Är det så med riktigt bra politiker också???

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Populismen växer i en allt mera polariserad politisk miljö

2011-05-26T05:14:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 24 maj 2011 m fl)

I en allt mera polariserad nation växer populismen sig allt starkare

Om resultatet i senaste riksdagsvalet i april i Finland ska ses som ett tecken på ett mera allmänt växande missnöje och en växande polarisering i vårt grannland Finland, så får den tolkningen nu stöd av en färsk, gedigen sociologisk avhandling.

Sosiaalipolitiikka - Hukassa vai uuden jäljillä? (ungefär Socialpolitiken - borttappad eller bara på nya spår?), skriven av sociologen Johannes Kananen.

Mer stress och fattigdom
Statistiken i den avhandlingen pekar mot att ohälsan och stressnivån inom olika samhällsområden har ökat; den relativa fattigdomen har stigit (till 13 procent av befolkningen), kurvorna för dödligheten bland unga män samt försämrad arbetsoförmåga pekar i oroande fel riktning.

Behovet av att använda psykvårdens olika tjänster har i Finland fyrdubblats sedan år 1997. Sammantaget säger det här en del om varför Finland som nation mår allt sämre och där klyftorna bland olika samhällsklasser blivit allt större och allt fler känner sig “lämnade bakefter" de senaste åren.

Kanske inte så underligt då att protest- och populistpartiet Sannfinländarna fick 19 procent av väljarrösterna i valet och blev tredje största parti, bara slagen med en ynka tiondel och tre mandat av valets tvåa Socialdemokraterna. Och nu i en färsk opinionsmätning (mitten av maj) har Sannfi vuxit ytterligare och häromdagen fick detta populistparti hela 22,5 procent i opinionsstöd och nu seglat upp som Finlands största parti. Nu när de också står utanför regeringsförhandlingarna om landets kommande regnbågsregering.

En regering som kommer att ledas av Samlingspartiets ledare Jyrki Katainen och där bland andra Socialdemokraterna, Vänsterförbundet och De Gröna och ytterligare ett par mindre partier (Svenska folkpartiet och Kristdemokraterna) lär komma att ingå.

Vågar inte förändra
Dåligt självförtroende och oförmåga att leverera en kraftfull system- och samhällskritik gör också att väljarmissnöjet i Tyskland, senast nu i lokalvalen i Spanien mot den sittande socialistregeringen sprider sig, bland annat för att de lösningar som Socialdemokraterna på olika håll i Europa blir tämligen tafatta och otillräckligt förtroendeingivande.

Oförmåga att tydligt berätta vad som krävs av reglering av finanssektorn, av bankernas bonusar (driver på ett farligt riskbeteende i kreditgivningen), oförmåga att hålla emot lobbyismens växande makt för dem som redan har störst resurser. Att inte orka prioritera sociala och infrastrukturella investeringar, närings-, klimat-, bransch- och aktiv arbetsmarknads- och vuxenutbildningspolitik och andra efterfrågestimulerande insatser som ökar chanserna för de många ung i arbetslöshet (rekordhöga 40 % i Zapateros Spanien), framför kortsiktiga skattesänkningar och kortsiktig sparpolitik.

Oförmågan att slå vakt om rimligt anständiga socialförsäkringar och omställningstrygghet för de arbetslösa, samt att ge växande skaror som står helt utanför ordinarie arbetsmarknad och nära nog är chanslösa, möjligheten att få in en fot på arbetsmarknaden igen.

I det klimatet växer missnöjet och protesten, liksom tyvärr också valskolket bland dem som redan har eller är på väg att “ge upp".

Juholt har stoppat blodflödet
Tyvärr har Socialdemokratin på många håll en lång väg att gå för att möjligen på lite sikt alls komma tillbaka till förtroendenivåer som man tidigare var van att ha.

I vårt land har Socialdemokraterna under Juholt nu lyckats stoppat det vidare “blodflödet" och verkar gå fram i opinionen, något. Men vägen uppåt mot mera stabila och säkrare förtroendenivåer återstår ännu att ta.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

En förvaltande, lyssnande statsminister flirtar med TCO-arna

2011-05-11T02:21:00.000-07:00

En lidelsefri, förvaltande statsminister flirtar med TCO-kollektivet

Tisdagen den 10 maj i ett sommarvarmt Stockholm talade statsminister Reinfeldt på tjänstemannaorganisationen TCOs kongress. Formell, trygg och scensäker men till innehållet just inget nytt. Han läste högt ur långtidsutredningen, lanserade begreppet ”tjänstemannabeskattningslättnad” (oj vilka ofolkliga ord som kläcks där i regeringskansliet) och berättade givetvis också om sina lyssnande resor i Sverige. Jo, han säger sig ha rest i hela landet, inte bara delar av det. Sedan konstaterade han i sitt visavi TCO-kollektivet designade tal:

”De områden där ni organiserar era medlemmar är där vi har vårt största väljarstöd”. Och just dem siktar han på att behålla som en kärntillgång på vägen att göra moderaterna till Sveriges nya, statsbärande parti efter socialdemokraterna.

Efter en väl utförd hemläxa sedan förra gångens mindre lyckade TCO-kongresstal av statsministern vet han nu att den typiske TCO-aren är en välutbildad person med rötter i arbetarklassen. Han/hon – lite oftare han än hon - bor i en villa i en mellanstor kommun. TCO-aren är i stort nöjd med sitt jobb men stressas allt oftare av att vara tillgänglig via sin iPhone-mobil, av nya jobbmail, av att helst i god tid hämta och lämna barn på dagis och att vara en bra klassförälder också. Välkända livspusselfrågor som TCO-ledningen återkommande lyfter in i debatten. Den typiske TCO-aren vill – ingår i livspusslets lösningar - ha ett starkt social- och trygghetssystem (enligt inkomstbortfallsprincipen), men gillar inte kravlösa “bidrag”. TCO-aren tror också på jämställdhet, vill ha en generös flyktingpolitik men oroar sig över de ökade klyftorna i samhället. Så ser den mytomspunna mitten – något förenklat - ut i svensk politik.

Och just den väljarkåren vill Fredrik Reinfeldt och moderaterna göra till sin permanenta väljarbas, mer så än “rikisarna” som de ju ändå alltid har kvar. Alltså talar en statsminister med m-stämpel mycket om utbildningsfrågor, om kunskapslyft och om arbetsmarknadens olika cirklar – med superarbetskraften i den inre kärnan och sedan olika yttre ringar som har gradvis allt svårare att komma in med en fot på arbetsmarknaden. En valsociologiskt smart m-statsminister talar däremot inte så mycket om jobbskatteavdraget eftersom både han och lyssnande TCO-are inser att just jobbskatteavdraget inte är lösningen på alla de långtidsarbetslösas, de funktionshindrades, nysvenskarnas (asylsökande och andra), de utförsäkrades och de många ungas svårigheter att få ett jobb, trots att sysselsättningen generellt ökar md så där 300 000 årligen i snitt. Han nöjer sig med att nämna att vi i regeringen och ni i TCOs fackliga organisationer har i grunden samman uppgift: att se till att det ska bli mer i plånboken. “Ni via lönerna och vi i regeringen via skattepolitiken”. Smart försök att säga: vi sitter båda i samma båt. Men mera oklart är vem som egentligen i huvudsak sedan ror båten.

Men så mycket mer än detta – tidigare och kommande jobbskattesänkningar; “tjänstemannabeskattningslättnader” – sägs det inte om från statsministerns sida. Mer däremot om behovet av utbildningssatsningar (men med få preciseringar) och hjälp med att bli bättre på att söka olika jobb. Om unga som inte vet vad de vill bli, om arbetsmarknadens olika cirklar med mer eller mindre svårplacerade grupper och så. Sedan inbjuder han TCO-arna till en dialog med regeringen om hur de här problemen bäst ska lösas. Men om slakten på a-kassan – hårt kritiserad av TCO – och misslyckandet med den röriga och kraftigt försämrade sjukförsäkringen är ett minfält som statsministern utviker att trampa in på. Det där är ju ingen hit om man vill behålla de TCO-grupper m-partiet tredubblat sitt stöd hos de två senaste valen. Väljargrupper som partiet tagit från socialdemokraterna; i valet 2002 röstade 39 procent av TCO-arna på S mot 26 procent i valet 2010.

Så vill Reinfeldt och M fortsätta den trenden är det klokt att prata utbildning, arbetsmarknad, lite om “tjänstemannabeskattningslättnader” (jobbskatteavdragen) och inbjuda facket till dialog om hur vi får ut fler i jobb men undvika minfälten som stör och skadar. Och just så gjorde Reinfeldt på TCO-kongressen.

Fortsätta att – som statsministern länge nu gjort – lite avmätt, självsäkert och statsmannalikt flyta ovanför “småträtor” om haveriet med de utförsäkrade och långtidssjuka, om en kraftigt nerskuren vuxenutbildning, om riskkapitalbolag som skor sig på skattebetalarnas bekostnad på ett blåögt utformat regelverk kring privatskolemarknaden, om en undermåligt underhållen järnväg som inte fungerar så fort det blir lite snö och is och om alla unga i bostadsnöd som inte kan skaffa sig ett eget tjäll av ens minsta storlek på en bostadsmarknad som bara inte fungerar. Allra minst så i växande storstadsregioner och stora universitetsorter.

Fredrik Reinfeldt flyter statsmannalikt ovanpå och Anders Borg går känslokallt på djupet i finansdepartementets tabellverk.

Tillsammans med sin parhäst, finansminister Anders Borg (djupt nersjunken i finansdepartementets tabellverk) har de två funnit en formel och en arbetsfördelning för sitt ledarskap som – för att vara Moderaterna – hittills kan sägas har varit hyggligt framgångsrikt.

Men frågan är om det håller hela vägen fram till nästa val. Ty även på innerplan i partiet och på borgerliga ledarsidor suckas det allt oftare om vilket som egentligen är den borgerliga alliansens långsiktiga uppdrag – utöver ännu ett jobbskatteavdrag, och sedan kanske ytterligare ett till.De 100 miljarder kr som redan tagits bort från välfärden – den försämrade sjukförsäkringen har betalat mycket av detta – kan ju bli 60 – 75 miljarder ytterligare. Men hur går det då med det där starka social- och trygghetssystem, med kvaliteten i skolan, sjukvården och äldreomsorgen som TCO-arna – m-partiets omhuldade väljare - ju är rätt starka anhängare av?

Visst, ett rejält systemskifte är redan genomfört med de omfördelade 100 miljarderna och med allt mer av vård och omsorg i privat regi och gradvis allt mera ransonerad inte efter behov utan efter tjockleken på den egna plånboken. Men att på allvar börja tala om detta systemskifte – beskriva det i en berättelse - som vissa nu gnölande egna kritiker inom borgerligheten luftar är sannolikt ingen valvinnare i kommande val. Så, utöver nya jobbskatteavdrag, är Reinfeldt och Borgs strategi, därest man önskar sitta kvar ytterligare en tredje mandatperiod?

Det är och förblir tills vidare högst oklart. Men tills vidare fortsätter Reinfeldt med lidelsefritt förvaltarskap att resa runt i landet, lyssna, hålla avmätta och noga för publiken avskalat designade tal. Och att hoppas att de väljargrupper han och partiet redan vunnit går att behålla.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Starkt idelogiskt och retorikskickligt 1 maj-tal av Juholt

2011-05-02T02:00:00.000-07:00

Några observationer om nya svenska s-ledaren Håkan Juholts starkt ideologiskt 1 maj-tal:

Håkan Juholt, ny S-ledare i Sverige, dundrar hemtamt framför en kommunal musikskola, på ett gråmulet torg i en svensk industristad som Borlänge.Bland fanbanér och rörelseveteraner är han trygg, övertygande och självklar. Hans tal i Falun och Borlänge handlade det om vikten av att investera för framtiden i stället för att lägga pengar på skattesänkningar i dag.

I den Juholtska färdriktningen finns framförallt fyra prioriteringar: Barnfattigdomen ska utrotas, skattesystemet ska bli rättvist. Pensionerna ska vara rättvisa och avregleringar ska ses över.

Med den nya socialdemokratiska ledningen under Håkan Juholt kan vi förvänta oss en socialdemokratisk reformpolitik som vilar på den politiska strategin om välfärdsstaten. Flertalet bedömare är – efter hans debut som s-ledare på 1 maj – tämligen ense om att han på nytt visat sig vara en mycket god retoriker och lär komma att kunna ge sittande statsminister Fredrik Reinfeldt en rejält match i kommande partiledardebatter. Retoriken och kroppsspråket får beröm också att allehanda retorikexperter.

Håkan Juholt förklarar att det inte är av "barmhärtighet" som han vill satsa på välfärden. Tvärtom så lönar det sig att vara solidarisk. Det är bra för tillväxten! Han använder ordet "investera" någon miljon gånger för att understryka sin poäng.

Det som sannolikt kommer att leva kvar från Håkan Juholts debuttal på Första Maj som partiledare är jämförelsen mellan Fredrik Reinfeldt och pingvinerna.

"Är det inte konstigt att pingvinerna har ordnat samhället bättre än Fredrik Reinfeldt", frågade Juholt i Falun och Borlänge och så berättade han att när den arktiska kylan slår till så ställer sig pingvinerna tätt ihop och värmer varandra. Och när de som står ytterst börjar frysa, så flyttar de inåt och en varm pingvin ställer sig ytterst och tar stöten. På så sätt överlever alla pingvinerna.

Det var en enkel och pedagogisk bild av hur ett samhälle präglat av solidaritet klarar alla sina invånare. Väl i nivå med Juholts metafor från hans installationstal av hur medborgare som står i solsken har en skyldighet att hålla ett skyddande paraply över dem som tillfälligtvis blivit kvar ute i regnet och svårigheterna. Han myntade i talet begreppet "innanförskapets samhälle". Det är motbilden till Reinfeldts utestängande jakt på alla som jagas som “bidragstagare”. Var det något som gick som en röd tråd genom Juholts tal, så var det behovet av ett solidariskt samhälle med plats för alla. Det blev en sammanhållen och konkret bild av vad som gått snett i Sverige och hur ett samhälle som kände ansvar för sina medborgare på kort tid blivit mera orättfärdigt och förvandlats till ett socialt gungfly, inte minst för dem som lever ett mer utsatt liv än andra.

Det är en bärande viktig kritik av de sociala brister som regeringen Reinfeldt skapat, vilket ju andra än vänsteroppositionen numera börjat reagera på. "Vi ska inte svika en enda liten knatte" (Olof Palme pratade om “varenda tjatte”), sade Juholt när han angrep den växande barnfattigdomen som han lovade utrota. Barnkonventionen ska också införas som svensk lag. Det ska också satsas på nattis, så att man kan ta de jobb som finns.

Juholts tal på 1 maj kan med stor rätt ses en tydlig bild av vad Sverige behöver för att stoppa den nya otrygghet, osäkerhet och ovisshet som fem år med Reinfeldt och Anders Borg har betytt för dem som inte har sitt på det torra med överlikvida bankkonton.

Han gav också flera raka besked, som att pensionerna ska bli rättvisa och gå att leva på. Pensionen ska vara robust såväl för landet som för medborgarna. Han sade också att han ska ta strid för en rättvis pension i nästa val ifall regeringen inte går med på att göra förändringar.

"Man ska inte behöva dricka en burk Novalucol när man får det orangea kuvertet. Pensionen ska man kunna leva på", slog Juholt fast. Säkerligen också med stöd från många utanför 1 maj-demonstrationernas tågande led.

Ett konkret löfte var en satsning på vården där man både vill öka personaltätheten och satsa på vidareutbildning. Redan idag läggs förslagen och det blir krav på en stark upprustning av de kommunala musikskolorna.

Juholt är uppfylld av tanken på att verka ekonomiskt rationell att han motiverar en satsning på den kommunala musikskolan genom att säga att det är bra för ungdomarnas framtida produktivitet. Att återupprätta en social investeringspolitik – och där även kulturupplevelser ingår - är viktigt, enligt S-ledaren.

En röd tråd i Juholts tal är den kunskapsbaserade ekonomin. Med det menas livslångt lärande där även äldre får chans att utbilda sig, förklarade Juholt.

En kritik mot de skolbolag som "täljer guld med täljkniv" riktades av Juholt under denna punkt. Samtidigt ska systemet med friskolor bestå. Här kan det bli svårt att dra gränsen mellan rimlig vinst som förs tillbaka till verksamheten i friskolor och det där med guldtäljandet.

Satsningar på att bygga om samhället så det blir energisnålt och uthålligt är viktigt, menade Juholt. Det ger fler jobb och bättre natur, påpekade han. Finansiering? Oklart, men sannolikt hämtas väl en del av ur den borgerliga regeringens reformutrymme på uppgivna 25 miljarder kronor.

Juholt flaggade också för en reformering av skattesystemet, så att det blir begripligt och lovade att återkomma med en hel katalog med förändringar. Ett tydligt besked var att det inte blir fråga om några skattehöjningar. De växande överskotten i statens budget räcker till för att bygga upp en social investeringspolitik som idag är satt på undantag.

"Vi socialdemokrater har större ambitioner än att krympa Sverige, än att bara fokusera på kärnverksamheten. Vi socialdemokrater vill utrusta medborgarna med vingar", slog Håkan Juholt fast.

Avregleringarna ska också ses över. De som missgynnar medborgarna och företagen ska rättas till, var beskedet och han ifrågasatte elbolagens vinster. "Vi kokar av ilska samtidigt som vi riskerar att frysa ihjäl på försenade tåg", konstaterade S-ledaren Juholt i Falun och Borlänge.

Men fram till dess ting som dessa blir åtgärdade – på ena eller andra sättet - nödgas väl vi göra som pingvinerna och krypa närmare varandra för att klara oss lite bättre. Ty än är det långt till nästa riksdagsval hösten 2014. Och ingen vet vad som händer fram till dess. Bara att Reinfeldts borgerliga regering sitter kvar sannolikt hela mandatperioden ut.

/Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Tommy Waidelich, ny ekonomisk talesperson för S, har däremot en rejält bit kvar av träning innan han möjligen förmår tala som Juholt. Och kanske bara 4 000 i demonstrationståget i Stockholm men kanske 7 000 som lyssnade på Tommy Waidelich på Norra Bantorget i Stokholm. Det var klart färre än förr om åren.

Populismen i Finland och dess möjliga förklaringar

2011-04-19T03:20:00.000-07:00

Observerat apropå finska “sensationsvalet” av Soinis parti till den överlägsna och enda valvinnaren i Finland

Några kommentarer om finska valet och dess lärdomar. Var det i grunden en så stor knall som svenska riksmedier i sin rapportering gett intryck av? Tycker inte det efter att själv ha varit där på plats, läst, rest och pratat med folk. Underströmmen i väljarkåren var tydlig: Soini och hans Sannfinländska parti skulle gå fram kraftigt, förutsatt att de fick ut sina väljare till valurnorna. Och just detta lyckades de också med. Valdeltagandet blev något över 70 procent i stället för annars mera troliga runt 63-65 procent.

Det är i grunden när etablerade partier som socialdemokratin släpper rättvise- och jämlikhetstanken och blir lite för mycket marknadifierade som en flank öppnas för populistpartier att som i Soinis fall köra hårt med “det glömda folket” – pensionärer, arbetslösa, barnfattigdom växande sjukvårdsköer etc etc – till “vänster” om socialdemokraterna. Finska SDP upptäckte detta väl sent men ändå tidigt nog för att – i sin oppositionsroll – lägga om kursen 12-14 dagar innan och bli tuffare och rakare i slutspurten. Det räddade SDP så pass att de ändå blev jämnstora med Soinis parti. Annars hade SDP hamnat någon procentenhet under Soini i väljarstöd. Och väl att märka: hade Soini fått 1,5 % till så hade hans parti blivit störst, större än Samlingspartiet som ju också förlorade väljare till Soini, liksom SDP och Centern (mest). Då hade Timo Soini och inte Saml.-partiledaren Jyrki Katainen blivit regeringsbildare nu.

Studerar man utfallet i de olika valkretsarna i Finland så ser man hur bra Soinis parti gått över hela landet. Soinis parti är nu lika stor som socialdemokratern, SDP, även i Helsingfors och de två andra storstadsregionerna Tammerfors och Åbo-regionen och större än SDP “dynamiska “Umeå-lika” Uleåborg med sina lite dryga 100 000 inv. Och Soinis parti Sannfinländarna snodde många SDP-väljare i pappersindustriorter där SDP haft sina starkaste fästen... EU- och eurokritiken från Soini här i kombination med en vänsterkritik mot välfärdens brister och anti-etablissemangskritik som Soini är så skicklig på. (Lars Törnman i Kiruna/Malmfälten när han var som mest framgångsrik hade lokalt just det där samtidigt som S uppträdde mer än lovligt valhänt och oskickligt, och därmed ökade hans spelplan ännu lite mer på 90- och början av 2000-talet.)

Soini är, helt klart, skickligare än “greven och betjänten” (Wachtmeister och Bert Karlsson) var i NyD 1991-94 och är mycket skickligare än SD-Jimmy Åkesson (som ändå försökt göra sin “hemläxa”). Men i grunden förvånar det inte att SD stöder S här mot utförsäljningar och avregleringar. För krisande socialdemokrater i Sverige är en av många lärdomar från senare år att man själv tidigare borde tydligare erkänt avregleringarnas – och underhållsbristerna inom järnvägen – misslyckanden på vissa av infrastrukturområdet. Och därtill varit vassare i sin allmänna samhällskritik. Då hade S – ihop med en mera trovärdiga ekonomisk politik än den Östros stod för - kommit bättre ut i senaste riksdagsvalet. Och sannolikt nu snabbare kommit igenom S-partiets nuvarande “glastak” på runt 30 % i väljar- och opinionsstöd.

Nu tror jag S i Sverige har max så där ett år på sig att vända skutan och gradvis bygga upp det förtroende partiet raserat på i grunden mest egna misstag och överfinurlig det våta fingrets “triangulering”.

Så det gäller att dra rätt slutsatser av den makt- och populistkritik som också socialdemokratiska partier möts av på olika håll i Norden och Europa – och framför allt våga göra det!

När det gäller Soinis populistiska parti så kan hans 39 mandat stora riksdagsgrupp spricka – när han sitter i regeringsställning ihop med Samlingspartiet och Socialdemokraterna. Men i så fall går de där 6-7 med “främlingsfientliga” Jussi Hallah-aho i Helsingfors i spetsen sin egen väg. De övriga 33 – 32 i gruppen kontrollerar nog däremot Soini. Men svag research av Rapport häromdagen att just intervjua den “udda” Jussi Hallah-aho av alla i sin rapportering från finska valet.

Själv känner jag igen ett och annat i det som nu skett i Finland från från mina tidigare diskussioner med Bergen-professorn Aarebrot om Carl I Hagen/Siv Jensens Fremskrittsparti-väljare (han är proffs på dem!). En hel del från Norge påminner om Soinis väljarframgång nu i Finland...vad gäller valsociologin och hur väljare kan vinnas av en driven populist som Soini som vill exploatera “de otillfredsställda förväntningarnas missnöje”.

Där finns kärnan i Soinis framgång ihop med att han släppte upp en EU- och eurokritik som andra partier (och särskilt tidigare statsministern Paavo Lipponen) lagt locket på under många år. Just detta och bara i begränsad grad påstådd exploatering av främlingsfientlighet förklarar att Soini femdubblade sin röstandel och nästan på kuppen blev Finlands nästa statsminister. Ytterligare 1,5 procents större stöd och han hade blivit det i stället
för Jyrki Katainen!

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om en informativ och bra fotoutställning värd mång besökare

2011-04-18T15:17:00.000-07:00

Gå och se en mycket informativ och fin fotoutställning på Fotografiska i Stockholm medan den ännu finns kvar

1994 spreds nyheten över världen, nyheten att det skedde ett folkmord i Rwanda. Milisgrupper från Hutu-folket mördade en miljon människor av Tutsi-folket på bara hundra dagar. FN förhöll sig passivt. Samtidigt blev hundratusentals flickor och kvinnor systematiskt våldtagna. Sexuell tortyr förekom också. Många av offren smittades med HIV och flera av deras barn fick också sjukdomen.

Fotografen Jonathan Torgovnik arbetar för tidningen Newsweek och han reste till Afrika för att göra ett reportage om AIDS. Då träffade han en del kvinnor som hade överlevt folkmordet i Rwanda. Han ville höra deras berättelser och därför har han rest till Rwanda flera gånger under de senaste åren. Nu ställer Fotografiska museet på Stadsgårdskajen i Stockholm fram till första maj ut hans kanonfina porträtt av kvinnorna tillsammans med deras berättelser. Flera av dem skildrar övergreppen för första gången. En av dem heter Sylwina.

- Milismännen tvingade oss att titta på, medan de dödade människor, säger hon. Vi bad att de skulle döda oss också, men de vägrade. Flera av dem våldtog mig brutalt, jag vet inte riktigt hur många de var. Jag blev gravid och smittad med HIV. Det var så fruktansvärt att jag försökte ta livet av mig. Alla mina syskon blev dödade, men flera av deras barn överlevde. Nu har barnen blivit mitt hopp och jag betyder allt för dem. De vill inte höra talas om min HIV-smitta, men den är ju en del av verkligheten. Min dotter Marianne är mitt liv. Jag kommer att ha henne hos mig så länge jag lever. Det enda som bekymrar mig är vad som händer när jag dör. Jag är osäker inför morgondagen, eftersom jag har HIV. Det är arvet av folkmordet, avslutar hon.

Man tror att 20 000 barn föddes på grund av våldtäkterna 1994. Nu är de tonåringar. En del har blivit fostrade med kärlek, men andra har knappt fått någon omvårdnad alls. Deras mödrar har inte kunnat ta hand om dem.

Brigitte utsattes även hon för massvåldtäkterna i Rwanda. Sedan blev hon bortrövad av en Hutu – man som höll henne fången i Burundi i sex år. Där blev hon våldtagen åtskilliga gånger och födde tre barn. Under den här tiden blev hon HIV-smittad och nu är hon rädd för att dö.

- Jag tror inte att du förstår vad jag har varit med om, även om du lyssnar på mig, säger hon. Men jag är glad att du ska berätta för ditt folk om lidandet som kvinnor och flickor i Rwanda har gått igenom.

Ni som har möjlighet, gack iväg till Fotografiska museet i gamla Tullhuset (kanonfint restaurerat och mycket ändamålsenligt iordningsställt för fotokonsten) vid Stadsgårdskajen i Stockholm och se denna synnerligen givande och informativa utställning av Jonathan Torgovniks fina bildberättelser om folkmorden och massvåldtäkterna i afrikanska Rwanda. En utställning som förtjänar en stor publik – och förhoppningsvis hinner få det innan utställningen upphör den första maj.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Några kommentarer om finska riksdagsvalets resultat

2011-04-18T02:20:00.000-07:00

Observationer apropå finska riksdagsvalet 17 april 2011:

Man ska generellt vara lite försiktig med att beskriva Soini och hans parti som högerpopulister. De är snarare lite åt vänster, är i mångt och mycket de underprivilegierade, “glömda folkets” och protestens parti mot makthavare. Många – också i Sverige – gör det stora felet här att för mycket beskriva dem som högerpopulister. Det är de inte och inte primärt heller ett främlingsfientligt parti, däremot ett nationalpopulistiskt parti som exploaterar den anti-EU och anti-euroopinion som aldrig Lipponen m fl tillät komma fram när frågan om anslutning bara kördes igenom utan föregående folkomröstningar. Nu har den kritiken nåt ut brett och förklarar till en inte obetydlig del varför nästan var femte väljare röstar på karismatiske och skicklige kampanjpolitikern Soini och hans parti.

Och märk väl: Soinis parti är stora (+ 10,9 %) även i Helsingfors, tagit tre mandat där (bara ett färre än SDP och De gröna som båda har fyra mandat) och i växande Nylands valdistrikt – alla växande kommuner runt Helsingfors – är Soinis parti (+12,9%) lika stort som socialdemokraterna med vardera 7 mandat, i Åboland (där Nokia är stora i Salo och varsel hänger i luften) är Soinis parti (+ 15,5 %) också nu bara ett mandat (3) mindre än socialdemokraterna och samlingspartiet (har vardera 4 mandat), i valdistriktet Birkeland där bl a Finlands andra stad Tammerfors ingår har också Soinis parti (+ 16,2 %) nu lika många mandat (4) som SDP, i valdistriktet i Kymmenedalen där bl a Kotka och Villmanstrand ingår – mycket pappersindustri där i regionen med problem - och traditionellt är SDPs starkaste valkrets är visserligen SDP ännu störst med fyra mandat men där gick Soinis parti fram med 18 proc. och är nu näst störst med 3 mandat.

I Vasa – valdistriktet i svenskspråkiga Österbotten – är visserligen Centern och svenska folkpartiet ännu störst med vardera 4 mandat men där gick Soinis parti fram med över 11 proc. och har nu 3 mandat, ett mer än socialdemokraterna (och det är ändå partiordföranden Urpilainens valkrets och där SDP ändå höll ställningarna och gick fram en proc. till 14 % i väljarstöd. Här tappade statsministerpartiet Centern stort till Soinis parti... I Uleåborg – en annan valkrets där det finns många Nokia-anställda som nu är varselhotade, centern är starka och vänsterförbundet starkare än SDP – gick Soinis parti fram med 16,7 % och har nu 4 mandat, ett mer än Vänsterförbundet och två mer än SDP (2 mandat) och här tappade Centern 3 mandat och gick ner från 9 till 6 mandat. Samlingspartiet har bara 2 mandat i Uleåborgs valdistrikt – och där Uleåborg är en centralort av Umeås storlek, eller något mer. I en annan valkrets – Tavastehus med bl a Björneborg och Rauma vid kusten som större orter – är Soinis parti nu också lika stora som SDP med vardera 2 mandat, liksom Samlingspartiet. Här tappade SDP 5,4 % i väljarstöd och Centern ännu mer (8,6 %) medan Soinis parti ökade med 18,5 % etc etc.

Visst, sannolikt finns en viss övervikt – när vi vet säkert – av män bland Soinis väljare. Men “det glömda folket”, de missnöjda och underprivilegierade men också många småföretagare, pensionärer, arbetslösa etc är också sannolikt bara lite färre (säg 45 % eller så) kvinnor än män.

Håller med om det som ofta sägs om tidsandans och tajmingens betydelse i politiken. I den meningen är den sällan rättvis, politiken alltså. Men hade inte socialdemokraterna de sista tio – tolv dagarna lagt om kursen och “anpassat” sig mer till Soinis eurokritiska och samhällskritiska linje hade partiet förlorat mer än man nu gjorde och då sannolikt kanske bara fått 17,5 –18 % i väljarstöd i stället för de 19 – 19,1 % man nu fick! Och märk väl: Soinis Sannfinländska parti fick också 19 procent men tre mandat färre än SDP på nästan på tiondelen samma väljarandel.

Den nya finska regeringen kommer sannolikt att bestå av Samlingspartiet (störst men tappade också och fick bara 3 mandat mer än SDP), socialdemokraterna och Sannfinländarna med kanske nåt litet parti som juniorpartner därtill. Det verkar det mest sannolika nu. Och då blir Jyrki Katainen, Saml., ny statsminister i Finland.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com
http://rbjorkenwall.blogspot.com (där finns en kompletterande och lite annan analys)

Apropå Borgs vårbudget och den sänkta restaurangmomsen

2011-04-15T02:41:00.000-07:00

Lösningen på vår jobbkris är knappast att vi börjar äta mer ute på krogen. För övrigt så innebär ju momsskattesänkningen schablonmässigt att varje företagare i branschen får i genomsnitt 250 000 kr i gåva av skattebetalarna - mindre belopp för de mindre företagarna och många miljoner för var och en av de stora krogarna och företagen. Kul för dem förstås. Men är det här verkligen den mest angelägna användningen av 5 500 miljoner kronor?

För min del kan jag tänka mig många bättre och klokare sätt att använda 5,5 miljarder kr av våra gemensamma skattepengar än till just sänkt restaurangmoms.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Malmfältens omvandling

2011-04-12T03:33:00.000-07:00

(Publicerad i bl a Norrbottens-Kuriren 10 april och i NSD inom kort)

Staten har ett ansvar för Malmfältens omvandling.

Vi medverkade nyligen i mycket välbesökta seminariet ”Stadsflytten av Kiruna och Malmberget – Gruva och kultur” i Stockholms ABF-hus som samlade mer än 200 norrbottningar i förskingringen och andra intresserade. LKAB presenterade sina nya gruvplaner och de krav på stadsflyttning av som verksamheter kräver. Effekter på rennäring, infrastruktur, miljö, kultur och flytt av K-märkta byggnader diskuterades också.

Vi anser att svenska staten och inte enbart gruvbolaget LKAB och berörda kommuner måste ta ett stort ansvar för att underlätta den gigantiska omvandlingen med kostnader på en nivå som sällan eller aldrig upplevts tidigare i Sverige. Sannolikt totalt kanske till en nota på 25 miljarder kr när alla flyttetapper är genomförda. Det motsvarar ungefär den summa som LKAB investerat i sin gruvverksamhet de senaste fem åren. Men tack vare att LKAB fortsatt är statligt - och räddades på fötter av Olof Palmes regering på 80-talet – och med rekordhöga miljardvinster, har LKAB råd och är berett att ta ett stort ekonomiskt ansvar för samhällsomvandlingen i Malmfälten. Avtal om detta har också slutits med Kiruna kommun och ett liknande avtal kommer också att träffas med Gällivare kommun till sommaren.

Stadsflytten på de bägge orterna för med sig behov av nylokaliserad infrastruktur, flyttning av hus och behov av nybyggda bostäder som LKAB ska medverka till att finansiera. Ett problem som tynger allmänheten - med rätta påpekat av Gällivares kommunalråd Tommy Nyström - är de ökade hyror som stadsomvandlingen kan komma att drabba de boende i nyproduktionen. En viss höjning borde kunna accepteras p g a standardförbättring, men den måste vara rimlig. Särskilt förmånliga räntor eller annan subventionering kan staten behöva ordna i rådande extraordinära situation.
Samernas åsikter måste noga efterhöras vid statsomvandlingen, även om det kan komma att bli svårt att helt undvika kollisioner mellan motstående intressen. Kommunerna kan behöva få extern hjälp vid detaljplaneringen och när en särskild miljöplan vid stadsomvandlingen utarbetas.

Vidare ställs ännu mer omfattande krav vad gäller arbetskraftsförsörjning, olika utbildningsinsatser och när annan näringsverksamhet måste planeras. Staten måste ikläda sig ett huvudansvar för de osedvanligt omfattande arbetsuppgifterna. Så t ex skulle länsstyrelsen kunna ges ett tidsbegränsat uppdrag att samordna en biståndsverksamhet, utöver sina tillsynsuppgifter. Men man måste i så fall tillföras medel och projektdestinerad kompetent personal, sannolikt också från centralt håll.

Men tyvärr går det inte att bortse från den oro som finns för att denna process påbörjas i en tid då den moderatledda alliansregeringen är på väg att försvaga statens roll och kompetens samt vill driva vidare planerna att sälja ut statliga bolag. Malmfälten och dess människor behöver tvärtom nu ett starkt samhälle och offensiva statliga bolag som stöd vid kommande rekordstora stadsomvandling .

I statens uppdrag måste nu också ingå att i samråd med kommunerna utarbeta en gemensam totalplan som bland annat upphöjer Kiruna till ett svenskt arktiskt centrum motsvarande Tromsøs ställning i Norge och Rovaniemis i Finland. Den gamla tanken på ett kvalificerat norrbottniskt konstmuseum med lokalisering till Kiruna måste äntligen förverkligas. För Gällivare-Malmbergets del behövs insatser som stärker ortens roll som ett svenskt skidsportcentrum. Dessutom borde besöksnäringen och vintern nu ses som resurs – inte som en plåga – och de båda kommunerna ges bättre förutsättningar att utveckla denna nya basnäring betydligt i framtiden.

Med rätt åtgärder borde dess andel i antalet sysselsatta kunna fördubblas på tio års sikt i de två kommunerna. Nu krävs att staten kliver fram och tar på sig det ansvar som krävs för att stadsomvandlingen i Malmfälten ska kunna bli ett mönsterbildande föredöme vid projekt av detta unika slag.

Robert Björkenwall, frilansjournalist, utredare och ex-Kirunabo
Gunnar Lassinantti,ABF Stockholm, ex-norrbottning

Unga arbetslösa flyr Spanien

2011-04-01T06:06:00.001-07:00

Observerat om Spanien – de unga flyr landet i allt större skaror

Vi går runt lite planlöst strosande på i det på många sätt välordnade spanska Kataloniens huvudstad Barcelonas välstädade gator med genomtänkta – bättre än i Stockholm – cykelbanor, täta busskollektivtrafiknät och smidigt fungerande och gott underhållna t-banenät och funderar på tillståndet. Spanien har eurozonens fjärde största ekonomi och är för stor för att tillåtas falla likt Greklands, Irlands eller Portugals. Men märk väl: 47-miljonersnationen Spanien har en lägre skuldandel än Storbritannien och Tyskland. Men en utdragen recession – med en svårartad fastighetsbubbla och 700 000 nya, osålda bostäder – har försatt Spanien i den högsta arbetslösheten inom EU, drygt 20 procent (4,3 mil.). Och allra värst är den för de unga. Så de unga med utbildning flyr ny landet, söker sig utomlands i en omfattning som inte skett sedan 1960-talet.

Men då med den skillnaden att nu reser unga spanjorer med jobbförhoppningar längre bort än man gjorde på 60-talet. Många söker sig till länder som USA, som tar emot fler arbetssugna unga spanjorer än Frankrike och Tyskland ihop. En del väljer Kanada och växande ekonomier som Brasilien och vissa andra latinamerikanska länder tar också emot fler unga spanjorer på jakt efter jobb och en ny framtid.

De senaste tio åren var läget i Spanien ett helt annat. Då tog ett ekonomiskt växande Spanien – likt en magnet – emot 5 miljoner utländska arbetssugna. Nu söker sig i stället företrädelsevis unga spanjorer bort från landet i sin jakt på jobb och en ny framtid i utlandet. Detta eftersom jobbchanserna är små i hemlandet med en ungdomsarbetslöshet på över 40 procent (just nu 43 %). När välutbildade unga därtill – i den mån de får något jobb alls – som alternativ nödgas konkurrera och dra sig fram på lågavlönade servicejobb på knappa 300 euro (ca 2 700 kr) i månaden, som ju inte räcker på sin höjd till att ens resa till och från jobbet varje dag, som en ung spanjor konstaterade. Trots att de boende hemma inte har några boende kostnader. Inte så underligt då att antalet unga spanjorer som lever i utlandet har ökat med 20 procent de senaste tre åren.

Men med 43 procents ungdomsarbetslöshet har de unga inte mycket val. Varför då inte hellre pröva att bo och arbeta några år i Skottland, Storbritannien, Tyskland, Frankrike, USA, Kanada eller Brasilien. Och somliga förbereder sig på språkkurser i tyska etc på hemmaplan i Madrid eller Barcelona innan de ger sig i väg och söker lyckan i utlandet. Hur många fler det kommer att bli så söker sig utomlands bland “Spaniens förlorade generation” finns dock inga exakt siffror på eftersom inte alla ens bryr sig om att registrera sig på spanska konsulat i utlandet. Men år 2010 var det 100 000 fler spanjorer som gjorde så, och därtill ett okänt antal som inte ens bryr sig om att registrera sig. Men inget tyder på att flödet utomlands av unga spanjorer kommer att minska under 2011. Alternativet att stanna kvar hemma och möjligen då få ett “dörr-till-dörr”-säljare med ingen garanterad månadsinkomst är inget lockande alternativ.

Tyvärr är inte heller en akademisk examen längre någon garanti för en hyfsat bra anställning på Spaniens just nu tämligen paralyserade arbetsmarknad. Även bland universitetsutbildade (29 år eller yngre) är nämligen arbetslösheten just nu 19 procent, nästan i nivå med den generella arbetslösheten på runt 20 procent och oavsett vilken utbildning de sedan råkar ha.

Dessutom får i regel även de med universitetsexamina i regel – när de lyckas – jobb som i 44 procent av fallen ligger klart under deras kompetens. Så många arbetslösa akademiker ljuger medvetet vid sina jobbansökningar om deras utbildningar för att undvika att ratas av arbetsgivare med motivet att de är överkvalificerade för det sökta jobbet. Det är dubbelt så många jämfört med EU-snittet, enligt organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD.

Jämför detta med t ex att ekonomiskt nu åter blomstrande Tyskland samtidigt har en brist på 48 000 ingenjörer. Så de som flyttar bland de unga i Spanien gör det för att möjligheterna till jobb och en hygglig framtid är bra mycket större utomlands, konstaterar intervjuade unga spanjorer. Det gäller löner, arbetstider och övriga arbetsvillkor.

En något udda men ändå intressant uppgift om det föränderliga Spanien är att numera är det faktiskt så landet inte längre ens är ledande i Europa när det gäller att ta en “efter lunch”-siesta. Bara en av tio spanjorer tar numera en daglig kortare siesta, enligt en färsk studie. Faktum är att andelen sådan “power nap”-slummer numera är högre i Tyskland än i Spanien. Och eftersom spanjorerna samtidigt ändå fortsätter med sina sena middagar och sena sänggående så går spanjorerna till jobbet – de som nu ha ett jobb - dagen där mera hålögda och med större sömnskuld än
många andra européer. Idag sover spanjorerna i snitt 20 minuter mindre (bl a färre som tar siesta) dagligen än för tio år sedan. Och nyligen höjde den spanska socialistregeringen (PSOE) under José Zapateros ledning landets pensionsålder till 67år, och fick nyligen beröm för det av Tysklands förbundskansler Angela Merkel.

Men på vad sätt en sådan åtgärd skapar fler jobb för Spaniens många unga arbetslösa är svårt att se.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Några viktiga framtidsval för S

2011-03-22T04:40:00.000-07:00

Observerat om viktiga framtidsvägval för S efter kongressen:

Under de senaste tjugo åren har Sverige genomgått en dramatisk förändring genom olika avregleringar, varav många rätt okloka i sina konsekvenser. Hur många är nöjda med t ex elmarknadens avreglering eller med järnvägen? Ytterst få.

När det gäller skolan har scenförändringen varit dramatisk: omkring 22 procent av landets gymnasieelever går idag i en privatdriven friskola (källa: Skolverkets lägesbedömning 2010. del 1). Friskolesverige AB har växt till en miljardindustri och vars vinster dessutom landar i skatteparadis i utlandet.

Hur har de senaste 20 årens förändringar påverkat möjligheterna att säkerställa en kvalitativ och rättvis undervisning? Klart till det sämre. Frågan ställs mot bakgrund av att svenska elever tillhör de sämsta i klassen; i internationella mätningar med andra jämförbara länder placerar vi oss allt sämre; drygt var tionde elev lämnar grundskolan utan behörighet för gymnasiestudier. Svaret på frågan är: Det verkar inte ha blivit precis bättre genom den här utvecklingen. De svenska eleverna har halkat efter andra länders elever. Nästan var fjärde elev lämnar gymnasiet utan fullständiga betyg Klart är dock att resultaten är, minst sagt, oroande.

I en DN-debattare den 20 mars 2011 skickar professorn i miljöhistoria och längdskidåkarentusiasten Sverker Sörlin tillsammans med kollegan Jesper Meijling en uppmaning till Socialdemokraternas nya ledning: Ifrågasätt dagens ordning! Fungerar det verkligen som det var tänkt? Mer än tveksamt.

Vad var egentligen tanken när skolan öppnades för privata aktörer på det tidiga 90-talet? Sörlin och Meijling konstaterar: ”Efter en inledning med sympati från bildningsvänner i breda läger växer nu kritiken från i stort sett alla håll. Det blev inte ideellt drivna skolor av den typ som finns ute i Europa, skötta i generationer av samfund och stiftelser. I stället blev det internationella riskkapitalister som tog över”. Dessutom riskkapitalister som inte ens skattar för sina miljardvinster på skattebetalarnas bekostnad i Sverige utan överför vinsterna till skatteparadis i utlandet.

Den marknadsmodell som gäller för skolan reser, enligt Sörlin och Meijling, en rad besvärliga frågor. ”Hur kan den vara en marknad utan en prismekanism? Ska skolor och lärare ha affärshemligheter för varandra? Kan man ålägga en enskild aktör att ta ansvar för allmänintresset?”

Om socialdemokratin åter vill iklädda sig rollen som samhällsbyggare, så är det den här typen av frågor som måste besvaras. Inte snuttfrågor som Rutavdragets bevarande eller avskaffande för fönsterputsning, poolstädning och rätten att hyra in en grillkock till sommarpartyt i semestervillan på spanska solkusten.

För övrigt är 20 eller 30 miljarder i kloka offentliga investeringar – i upprustat järnvägsunderhåll, höjd kvalitet i sjukvården och äldreomsorgen etc etc – alls icke mera oklokt än att satsa 20 eller 30 miljarder i inkomstskattesänkningar (därtill med skev fördelningspolitisk profil).

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Hade t ex den ekonomiska s-talespersoner Tomas Östros förstått det här lite tidigare och därtill i handling visat att han gjort det, hade han sannolikt haft en större chans att ha kvar sitt uppdrag också nu i vår.

Lära av misstag, inspireras av andra och att våga agera mera frimodigt

2011-03-21T02:08:00.000-07:00

Om att lära av misstagen, inspireras av andra och att våga ta ut svängarna lite mer:

Runt om i Europa pågår en debatt inom Socialdemokratin om vilken politik som ska föras för att komma ur det opinionsmässiga underläge som många av partierna hamnat i. Inte sällan på grund av egna misstag och en för allmänt “ängslig” politisk linje.

Håkan Juholt borde – efter valet på kongressen den 25 mars – kunna hämta lite inspiration till den svenska debatten från flera håll. Från den tyske SDP-ledaren Sigmar, “Siggi” Gabriel, som talat om risken med att sätta mitten och vänstern mot varandra.

Vänster, menar Gabriel, är ett uttryck för en grundhållning och för en människo- och samhällssyn. Det är en övertygelse om att frihet, ansvar, rättvisa och solidaritet hänger samman och är varandras förutsättningar.

"Denna tanke ska vi övertyga så många som möjligt om och förankra i samhällets mitt", har Sigmar Gabriel sagt. Med Siggi Gabriel vid rodret har SDP på senare tid fått mera luft under vingarna och vunnit delstatsval (Hamburg) och har goda chanser att vinna ytterligare några senae i år.

Den brittiske f d utrikesministern David Milliband höll nyligen ett intressant tal om, den europeiska Socialdemokratins ställning och framtid.

Han skisserade en offensiv politik där Socialdemokrater på samma gång är förnyare av såväl offentlig som privat sektor.

"När centervänsterpartier kan utkämpa valrörelser som reformerare av privat sektor i effektivitetens namn, och inte bara i rättvisans, då kan de vinna", sa Milliband. (Även om jag tycker att hans bror Ed, som ny Labourledare, som typ är ett snäpp bättre än brodern David.)

Det är en spännande tid som ligger framför Socialdemokratin och Håkan Juholt. Det gäller bara att först lära av misstagen senaste årens sterilt ängsliga, skugga “de nya moderaterna”-politik och frimodigt våga ta utsvängarna lite mer. Och lite inspiration går ju också att hämta från bland annat tyska SDP och en del andra i vår omvärld.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Men jag vet inte om jag precis gör vågen för om det nu skulle bli Damberg som ny ekonomisk s-talesperson. Pagrotsky - om han vill och har lust - är nog ändå förstahands-alternativet på den posten. Att Östros däremot inte blir kvar som sådan är både nödvändigt och rimligt efter senaste valkatastrofen och de stora misstag som gjordes bland annat när det gäller den ekonomiskpolitiska strategin från Östros sida.

Om den omänskliga sjukförsäkringen och påskuppropet

2011-03-17T01:49:00.000-07:00

Observerat om den uselt fungerande sjukförsäkringen:

Befriande att se hur nu även diakonerna och Sveriges Kristna Råd, SKR, så tydligt reagerat mot vår sedan något år mycket omänskliga sjukförsäkringssystem och att de nu tar initiativ till ett påskupprop. Ett bra upprop som förtjänar brett stöd.

I ett öppet brev till regeringen skriver SKR "... de berättelser och fakta som samlats in vid lokala församlingars möte med människor runt om i landet och som vi i SKR fått del av, belyser att de politiska lösningar som valts leder till problem vi inte kan blunda för."

SKR ger flera exempel på nödvändiga förändringar.

1. Svårt sjuka människor måste kunna få sin sjukpenning förlängd utan att behöva ge sig ut och söka jobb/arbeta under sin sjukskrivning,

2. Människor ska inte kunna ställas utanför alla försörjningsmöjligheter därför att Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen gör olika bedömningar av deras arbetsförmåga. Gemensamma bedömningar, giltiga och gällande i båda systemen, måste göras.

3. För människor som inte längre bedöms ha rätt till sjukersättning eller arbetslöshetsersättning måste det finnas en möjlighet att få försörjningsstöd från socialtjänsten även om man exempelvis äger den bostad man bor i.

4. Människor ska inte behöva säga upp en trygg anställning och gå ut i arbetslöshet på grund av att de nått en tidsgräns i sjukförsäkringen.

Det är ungefär samma typ av synpunkter som tidigare vid flera tillfällen framförts från fackligt LO- och TCO-håll.

"Från fackligt håll är det lätt att instämma i alla de krav som SKR för fram", säger t ex LO:s kloka välfärdsutredare Kjell Rautio och tidigare på samma position i TCO.

Somliga av oss minns när den borgerliga riksdagsmajoriteten röstade igenom det hårdare, omänskliga regelverket i vår sjukförsäkring sommaren 2008 så applåderade de borgerliga riksdagsledamöterna sig själva och sitt beslut.

Men numera talar de borgerliga politikerna helst inte alls längre om konsekvenserna av detta beslut från 2008. Nu är de bara tysta. I stället lägger de ner 100 av Försäkringskassans servicekontor (nya sparkrav), skyller de på Försäkringskassans handläggare och talar om att det bara handlar om enstaka misstag.

Det handlar dock inte bara om Emmeli Holmqvists svårt sjuka mamma, om den där kirurgen som efter rehab från en sjukdom bara kan arbeta 75 procent men då uppmanas att i stället bli spärrvakt i tunnelbanan och andra enskilda fall som uppmärksammats i massmedia.

Efter regelförändringarna har totalt 40 000 människor blivit utförsäkrade. Under kommande år beräknas ytterligare 75 000 bli utförsäkrade, som socialdemokraternas talesperson Tomas Eneroth i socialförsäkringsfrågor sade på ett välbesökt möte (Onsdagsklubben) häromdagen i Stockholm.

Det vore högst rimligt – men kanske att hoppas på för mycket – att även socialliberaler och socialkonservativa politiker nu borde erkänna fakta och få upp ögonen för verkligheten, för konsekvenserna av deras eget beslut från sommaren 2008.

Det är hög tid att medge att "rehabiliteringskedjan" är ett skämt och ett enda stort misslyckande. I praktiken har den blivit en omänsklig utfasningskedja som slår hårt mot redan sköra och utsatta människor. Systemet är ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.

I riksdagens socialförsäkringsutskott har de rödgröna partierna försökt få till stånd en blocköverskridande överenskommelse om sjukförsäkringen. Hittills har det dock varit kalla handen från både regeringspartierna och regeringen Fredrik Reinfeldts sida.

Så opinionsbildningen från de fackliga organisationerna, Sveriges Kristna Råd och den socialdemokratiska oppositionen måste fortsätta tills vi får ett mera anständigt och rimligt mänskligt fungerande sjukförsäkring och rehabkedja igen.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om s-ledarvalet av Juholt och en kommande kongress

2011-03-11T02:16:00.000-08:00

Några observationer om en kommande kongress och ett nytt ledarval:

Håkan Juholt fyller definitivt kriteriet för en ledare att vara en god kommunikatör, och en bra debattör. Många uppskattar också hans raka sätt att förhålla sig till problem: de är något man ska ta tag i, inte sopa under mattan. Det litet ängsliga tassande kring vissa besvärliga frågor, som präglat partidebatten under senare år, är inte hållbart i längden. Vi behöver en partiledning, som vågar vara offensivt socialdemokratisk i stället för att oroligt jaga alla opinioner på en gång. Sånt leder bara till ängsligt sneglande på andra och en allmänt svajig politisk kurs.

Kongressmaterialet till kommande s-kongress 25-27 mars blev offentligt i den 9 mars. Bra innehåll? Nä, det är ett förvånansvärt tunt material. Partistyrelsens fokus för extrakongressen framstår därför i första hand vara valet av ny partiordförande och partiledning.

Kongressmaterialet“Ett Sverige för morgondagen” är endast ett underlag för diskussion. Det är uppdelat i tre områden; Vår omvärld, Vår politik och Vår organisation. Materialet är tyvärr väldigt utslätat och berör knappast de avgörande frågor som partiet har ett så stort behov av att stöta och blöta, diskutera och debattera för att komma fram till en samsyn som håller. Partiet borde – men är för ängsligt och utslätande i sitt kongressmaterialsnickrande – våga uppträda mera frimodigt än så här. Här har den nya ledningen en del att göra inför kommande kongresser och andra tunga partiarrangemang!

Partiprogrammet från 2001 ska revideras och ett förslag till reviderat partiprogram ska presenteras inför nästa ordinarie kongress. För det arbetet ansvarar programkommissionen. Under extra kongressen ska en omvärlds- och idédiskussion föras och den ska ligga till grund för partikommissionens arbete som drar igång nu under våren 2011.Lena Sommestad vore utmärkt som ordförande i programkommissionen. Hon är en av få ledande socialdemokrater som faktiskt tydligt och ärligt driver den ideologiska- och idépolitiska debatten.

En organisationsutredning ska även tillsättas under våren 2011. Den organisatoriska diskussionen vid extrakongressen ska vara ett viktigt bidrag och fungera som underlag till organisationsutredningens arbete. Men inga beslut ska fattas.

Det är uppenbart att partiets arbetssätt måste förnyas och mer av en reell öppenheten måste tillstånd. Partiet får aldrig mer hamna i dagens trista slutna situation som uppstått kring beredningen av förslaget till ny partiordförande. Men till slut kom ändå ett gott resultat ur valberedningens processande.

Att valberedningen sökt den kandidat som kan uppbåda det största förtroendet och stödet råder det inget tvivel om. När nu inte Nuder ville så blev det till slut Juholt som ville.

Nu står en sak tämligen klar. Socialdemokratin andas fräsch morgonluft igen med Håkan och Carin i spetsen. Det kan visa sig vara ett mycket gott val. Och Reinfeldt kan visa sig få en långt svårare debattmotståndare än han och m-strategerna räknat med.

På sätt och vis gör nu Håkan Juholt samma resa som en gång Göran Persson. Ingen av dem har sin politiska maktbas i Stockholmsregionens av somliga så kallade partiadel. Bägge är lite outsiders, med förankring och uppfostran i den arbetarrörelsetradition som doftar både Folkets Hus, röda fanor och massor av otvungna möten med folk i olika sammanhang. Och en god kunskap om Sveriges geografi och politiska landskap.

Traditionalisten Juholt plöjer fram i partiets breda mittfåra, utrustad med en packe flygblad under armen, sosserosen på kavajslaget och övertygelsen om att utveckling och jämlikhet är varandras förutsättningar. Och just så är det också. Ett gott val även för fackföreningsrörelsen.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Att såväl Östros som Damberg till slut blev utmanövrerade av Juholt – och de som stod och står bakom honom - kan visa sig bli början på något nytt och bättre för ett just nu lite modstulet, ängsligt och krisande socialdemokratiskt parti. Nu gäller det för Håkan Juholt och Carin Jämtin att formera ett nytt och bättre lag av rådgivare och politiska talespersoner runt sig som verkligen drar åt samma håll. Då kan det här bli riktigt bra till slut. Och på köpet får hela rörelsen lite ny energi och entusiasm som den så väl behöver just nu.

Tam finsk valrörelse i ett apolitiskt klimat som gynnar populistiska Sannfinländarna

2011-03-08T08:11:00.000-08:00

(Publicerad som krönika i bl a NSD den 1 april 2011, Dala-Demokraten 15/4 m fl)

Observationer från en nordisk resa:

Den 17 april är det riksdagsval i vårt mesta grannland Finland. Hur det går? Sannolikt inte så bra för något av de traditionellt tre stora riksdagspartierna – Samlingspartiet, Centern och Socialdemokraterna, SDP. Trots växande arbetslöshet, nya varsel som duggar tätt – pappersindustrin, viktiga mobiljätten Nokia (med tusentals i varselläge) etc – och ökande klassklyftor och fler fattiga som även märks i ett vintervackert Helsingfors så förmår inte de tongivande politiska partierna få någon riktig fart på valrörelsen. Och ute på arbetsplatserna pratas det knappast någon politik alls. Det är “märkligt hur kamplusten helt har runnit av socialdemokraterna”, som en av personerna runt ett lunchbord på Kosmos sa till mig.

- Om det gick dåligt för de svenska socialdemokraterna i senaste valet, så är läget ännu lite lite sämre för de finska s-partiet SDP inför stundande riksdagsval, säger mångåriga f d statsrådet och en av de tunga SDP-riksdagsledamöterna Erkki Tuomioja i finska riksdagshusets storståtliga granitborg.

Statskassan har tömts med nuvarande centerledda borgerliga koalitionsregerings politik, underskottet i statsbudgeten är nu uppe 8 miljarder euro (70 miljarder kr), arbetslösheten rekordhög, de sociala orättvisorna och inkomstklyftorna ökar och hälsoläget försämras. Barnfattigdomen ökar och 700 000 finländare lever i fattigdom. Men ändå förmår inte socialdemokraterna i opposition – och heller inte svaga Vänsterförbundet – “göra politik” av det här som man borde, anser Erkki Tuomioja. Men även Centern går mot ett svagt val (kanske 17- 18 % i väljarstöd) och även Samlingspartiet under finansminister Jyrki Katainen som största parti (kan få kanske runt 20-21 % av rösterna) gör ett sämre val än tidigare förväntat. SDPs väljarandel ser ut att hamna på ungefär samma nivå (17-18 %) eller någon halvprocent bättre än Centern. Möjligen, inte mer.

Samtal med fackligt aktiva, valombudsmän, riksdagskandidater, journalister och andra bekräftar den här bilden. Valtemperaturen är låg, ett valdeltagande på kanske 62-63 procent och proteststämningar mot de etablerade partierna med för små skillnader mellan dessa gynnar det framväxande, allt starkare populistpartiet Sannfinländarna med röstmagneten Timo Soini som en starkt väljarlockande och i debatterna slagfärdig ledarfigur. Låg mobilisering och stämningar av antietablissemangsval “mot makten” (Tuomioja m fl iakttagelse) gynnar Sannfinländarna och dess ledare Timo Soini, som kan bli lika stora som SDP och Centern. Soini tar från alla partiet, även just nu ledande och sannolikt största partiet i valet, Samlingspartiet.

Men mest har SDP tappat i sitt hittills starkaste distrikt, trä- och pappersindustriregionen Kymmenedalen med Kotka i sydöstra Finland som huvudort. Många arbetslösa är besvikna på SDP och även sitt fackförbund och går över direkt till Soini och hans populistiska protestparti; också fackligt förtroendevalda inom Pappers m fl förbund har gjort så i en del fall, konstaterar Erkki Tuomioja och en facklig redaktör, liksom SDP-riksdagskandidaten Mikael Hiltunen från Karis i Åboland.

Låg trovärdighet för SDP-ledningen – en parallell finns här till misstron mot Sahlin i svenska riksdagsvalet - med dess partiordf. Jytta Urpilainen och den färska partisekreteraren, Yleisradio-direktören Jungner (inte det fynd man trodde) pekas också ut som en negativ faktor för SDP nu i valet. De anses uppträda för ängsligt, kortsiktigt medieanpassat och föra lite för mycket av en de korta, tvära kastens valrörelse som inte inger förtroende med hastiga utspel som inte ens partistyrelsen alltid känner sig informerad om. Så det skulle inte förvåna om prognoserna i väljarutfall står sig att det kommer att bli ett nytt ledarbyte i SDP efter riksdagsvalet. (Någon som även märkes i småpratet på en festmottagning nyligen bland 100-talet folkrörelseaktiva i en lokal vid det “röda” Hagnäs torg i Helsingfors. Urpilainen fick det här uppdraget “lite för tidigt”; utan tillräcklig erfarenhet i bagaget.)

Att sedan fackföreningsrörelsen – ännu med en hög organisationsgrad – inte heller den förmår mobilisera och skapa tryck i valrörelsen gynnar inte heller SDP. Trots att partiet – bl a med hjälp av f d finska LO-ordföranden (FFC-basen) och SDP-riksdagskandidaten Lauri Ihalainen – utarbetat ett hyggligt bra valprogram när det gäller att skapa 100 000 nya jobb, ingen höjd pensionsålder (63 år nedre åldersgräns), stärka tryggheten (inte minst för inhyrd arbetskaft) och öka satsningarna på kompetenslyft. Skatterna vill man också höja med 1,5 miljarder euro (13,5 miljard kr), bl a på kapital och förmögenheter. Ändå förblir den politiska diskussion tam också ute på arbetsplatserna. Också Vänsterförbundet är svagt och förmår inte heller det suga upp det väljarmissnöje som nu går till Sannfinländarna. Många av dessa missnöjda röstar på dem eller röstskolkar. Trots hög arbetslöshet – 50 000 jobb har försvunnit med regeringspolitiken de senaste åren - och växande klassklyftor och annat som borde gynna SDP förmår partiet inte visa att man på ett trovärdigt sätt att de skiljer ut sig från Samlingspartiet och Centern, säger SDPs veteranpolitiker och mångåriga statsråd Erkki Tuomioja när vi sitter och samtalar i finska riksdagshuset en sen torsdagseftermiddag.

Tidigare fackliga ledaren Lauri Ihalainen som nu kandiderar för SDP och lär komma in i nya riksdagen känner stor oro för Finlands framtid. Till år 2030 kommer 400 000 fler att ha pensionerats och arbetskraften minskat med 150 000 personer. Han – och andra fackliga – ser hur 40 års principer om samarbete på arbetsmarknaden har fallit. Facken måste söka nya samverkansformer i löne- och avtalsfrågor. Det har gått ännu längre i Sverige. I Finland finns ännu mera kvar av trepartssamarbetet mellan arbetsmarknadens parter och staten. Med det lite bättre finska regelverket – vid upphandlingar och anlitande av olika entreprenörer etc - hade inte facket kunnat förlora ett Lavalmål som det i Vaxholm (lettiska skolbygget) i EU-domstolen, anser f d FFC-basen Lauri Ihalainen. Ändå kräver SDP nu i sitt valprogram att den så kallade beställaransvarslagen ska förnyas, och att den som är huvudentreprenör alltid ska ansvara för att hela underleverantörskedjan hanteras enligt gällande lagar och kollektivavtal inom branschen. En modell att ta efter också i Sverige.

SDP blev bara tredje största i förra riksdagsvalet och opinionssiffrorna nu talar för att det kan bli så igen den 17 april. I bästa fall kan man nu kanske bli knappt större än Centern men då med Centern och populistiska Sannfinländarna bara någon ynka procentenhet mindre. Blir det så, kommer regeringsbildandet efter valet bli allt annat än enkelt för det sannolikt största partiet Samlingspartiet (högern) som då får uppdraget att bilda en ny koalitionsregering.

Sedan följer ett nytt presidentval om ytterligare ett år. Det valet lär riksdagens talman, Samlingspartiets Sauli Niinistö ta hem, bara han ställer upp i valet.

Robert Björkenwall, robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com (070-578 61 95); följer bl a nordisk politik sedan många år

PS. Som Erkki Tuomioja sa: “numera har vi inte en utan flera olika nordiska modeller”. Men så är inte samverkan mellan de nordiska ländernas socialdemokrati heller vad den en gång var.

Finska LO-skolan Kiljava lär kanske gå i KK redan nu till sommaren. Men också flera fackförbundsskolor går med stora ekonomiska underskott. Finska ABF/TSL har däremot en rätt god ekonomi – ännu. Man har försökt att få TSL att gå ihop med Kiljava men TSL vill inte det!

En väntad partiledaravgång och en valberedning som lär får s-kritik

2011-03-08T03:42:00.000-08:00

Observerat apropå en partisekreteraravgång och en valberedning som lär få kritik

Ibrahim Baylans nu aviserade avgång som s-partisekreterare är inte det minsta överraskande. Tvärtom ganska väntat. Avgången nu tyder på att en ny partiledning kommer att presenteras inom kanske bara några få dagar.

Det enda som förvånar med partisekreterare Baylans avgångsbesked är att det inte har kommit förrän nu, med mindre än ett par veckor innan kongressen.

Den lokala partiorganisation som getts intryck av att den haft något vitalt att göra med partiledarfrågan, kommer i fråga om en ny partisekreterare att vara ännu mer distanserad och ställas inför fullbordat faktum.

Partiets valberedning initierade en tidsslösande, närmast oändlig process med kravprofiler och nomineringar som säkert av många i efterhand, med rätta, kommer att uppfattas som någonting som inte var på riktigt.

Till detta adderas nu partisekreteraren; ett uppdrag som få nu har hunnit diskuterat.

Hur människor uppfattar ett resultat är alltid en konsekvens av vilka förväntningar de hade från början. I och med den process som valberedningen startade blåstes förväntningar på delaktighet upp. De kommer dock inte att kunna infrias.Nu heller.

De flesta vet att jobbet med att förhandla om en ny ledning ändå görs bakom draperierna. Så ser det – vad som än sägs utåt – faktiskt ut i alla partier.

Ett partiledarskap, alltså en personfråga, är heller inte en särskilt lämplig fråga att medlemsomrösta om eller ha några stora rådslag omkring.

Varför inte? Jo, ytterst få – och ingalunda då alltid de mest lämpliga - ställer upp som kandidat under sådana omständigheter. Partiledarval är ingen Idol- eller Big Brother-tävling. Också om media – särskilt kvällspressen – gärna försöker hetsa fram sådana stämningar bland folk.

Oavsett vilka som till sist blir föreslagna och valda (Östros, Österberg eller möjligen Damberg?) kan därför valberedningen räkna med missnöje från partimedlemmarna.

Detta även om Baylans besked nu i detta sena skede ändå kan komma att underlätta valberedningens arbete med att få ihop “pusslet” med ny partiledare (man?) och vilka som därutöver ska bilda “ledningsgrupp” runt partiledare – och nu även en ny partisekreterare (kvinna?).

Skulle Östros – trots en hel del kritik för hans medansvar för den misslyckade valstrategin men som ändå den relativt minst ogillade bland ledarkandidaterna – bli ny s-partiledare, så behövs en ny ekonomisk talesperson (skuggfinansminister). Någon lämpligare på den posten än Leif Pagrotsky är nog då svårt att hitta. Han kommer att gå minst jämna matcher, eller bättre, med finansminister Anders Borg i talarstolens kamper om Sveriges ekonomiska politik.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

Jämställdheten, kvinnorna och Olof Palme

2011-03-08T03:40:00.000-08:00

Apropå kvinnodagen den 8 mars och jämställdheten:

1972 tillsatte regering Palme i Sverige en jämställdhetsdelegation.

Det blev början på en skördetid för jämställdheten i Sverige.Och gjorde Sverige unikt.

Barnomsorgen byggdes ut, vilket gjorde att fler kvinnor kunde ta klivet ut i arbetslivet. Moderskapspenningen ersattes med en modern och gradvis allt mera utbyggd föräldraförsäkring. Fler kvinnor fick chansen till kommunal vuxen- och yrkesutbildning.

Från 1966 till 1976 ökade den kvinnliga förvärvsfrekvensen från 55 till 66 procent. Fler kvinnor fick chansen att stå på egna ben och bli ekonomiskt självständiga.

En annan fråga av stor betydelse var att S tog till sig kravet på särbeskattning av mannens och kvinnans inkomster.

Tidigare hade kvinnans inkomst lagts ovanpå mannens, och hela familjen beskattades som en enhet. Det kallades för sambeskattning. Det minskade intresset för kvinnor att söka jobb. Det lönade sig inte att arbeta. Men med särbeskattningens införande förändrades bilden och kvinnorna blev mera ekonomiskt oberoende av mannen. Också det en viktig jämställdhetsfråga.

I Henrik Berggrens fantastiska biografi "Underbara dagar framför oss" (Norstedts) ägnas Palmes jämställdhetsengagemang ett stort utrymme. Inte för inte kallades Olof Palme – 25 år sedan han mördades den 28 februari 1986 – för “kvinnornas Palme” i media.

"På sitt lite abstrakta, aristokratiska sätt var han en kompromisslös motståndare till alla former av mänsklig underordning, oavsett om det handlade om kolonialt förtryck, orättvisor i arbetslivet eller ojämlika relationer i familjelivet", skriver Berggren bland annat.

Olof Palme var – jämfört med andra S-ledare i Europa – klart före sin tid på det här området, liksom när det gällde att reformera villkoren i arbetslivet och att på olika sätt stärka de lönearbetandes trygghet i olika avseenden.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ett av Palmes sista tal 11 februari 1986 - säger mycket om hans politiska syn

2011-02-28T05:24:00.000-08:00

Olof Palme i ett tal 11 februari 1986:

"Det samhälle vi vill ha skapar trygga människor som orkar dela med sig av det goda till varandra. Det hårda, egoistiska samhället skapar otrygga människor, som vänder taggarna mot varandra i sin ensamma oro för att bli en av de många, många förlorarna i de få vinnarnas paradis.

I det hårda konkurrenssamhället finns det inte något förtroende människorna emellan. Ty där måste människorna ständigt bekämpa varandra; den som inget har, måste slåss för sina möjligheter att få det bättre.

Och den som har något, måste ängsligt skydda och bevaka det från angrepp. Varje människa blir en medtävlare och ett tänkbart hot. Ur detta föds misstro och misstänksamhet. Ur detta föds slutligen också förtrycket, när de välbeställda tar sig rätten att till skydd för sin egendom och sina privilegier bygga murar mot vanliga människors krav på en mera rättvis fördelning. Det blir ett i längden isande kallt och ödsligt samhälle för alla att leva i."

Olof Palme i anförande vid SKTF:s jubileumskonferens den 11 februari 1986

Några minnesskärvor om Olof Palme och varför han saknas idag

2011-02-24T02:21:00.000-08:00

Några reflektioner apropå Palme och saknaden efter honom idag:

Olof Palme drevs av övertygelsen om att utöka demokratins verkningskrets.

Ofta återkom han till att om man en gång anammat demokratins ideal, kan man plötsligt inte börja ställa upp begränsningar för den, för att ett egenintresse känner sig hotat.
Han drev på för att fördjupa och bredda demokratin och såg bland annat de anställdas inflytande på arbetsplatsen som en viktig del av demokratiseringen av samhället.

I ett tal från valrörelsen 1985 (jag hörde ett antal av dem på plats, också den avslutande strax före valdagen på Götaplatsen i Göteborg innan vi klev på nattåget till Stockholm och valdagen):

”Det finns de som anser att politiker inte ska lägga sig i, men demokrati innebär att de många människorna ska lägga sig i. Politik är inte fult. Det är demokratins nödvändiga redskap för att påverka ett annars obevekligt kommersiellt skeende.”

Kontrasten mot de högerpartier som i dag är satta att styra vårt land är direkt deprimerande. I Sverige i dag reduceras medborgarvärdet till det värde vi har som kunder på en marknad, utan ansvar för varandra. Bara kundvärde, inte det vidare begreppet medborgarvärde, som gamla utbildningsministern Bengt Göransson brukar säga.

- “Diktaturens kreatur”, “satans mördare.” Palme vågade ta i när så krävdes. Jag försöker lyssna till Fredrik Reinfeldt och Carl Bildt men hör aldrig något motsvarande när demokratin och mänskliga rättigheter förtrampas. Aldrig, inte ens nu i mördandets Libyen. Men Palme hade sagt det nu.

De som var med och såg hur Nelson Mandela vid ett tillfälle besökte Sveriges Riksdag och stannade upp framför Palmes byst. Tystnaden är total. Minuterna går.

De närvarande kunde se hur Mandelas läppar rör sig, och de insåg att också han sade:
– Tack Olof Palme. Tack. (Men sagt på engelska)

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;
http://rbjorkenwall.blogspot.com

Ikonen Nelson Mandela borde vara en inspiration även för demokratianhängarna i Nordafrika

2011-02-23T03:36:00.000-08:00

Tänk om demokratianhängarna i arabvärlden kunde inspireras av Nelson Mandelas person och gärning!

Nu när det råder synnerligen turbulenta tider i Nordafrika – Egypten, Tunisien, urskillningslöst mördande i diktaturens Libyen (men Ghadaffi lär ändå förlora till slut) – och i länder som Jemen, Bahrain etc i Mellersta östern, finns skäl att minnas Nelson Mandela.

Låta sig inspireras av honom och det sätt på vilket rasåtskillnadspolitikens Sydafrika ändå kunde förändras – med en fredlig maktövergång. Nä, jag vet. Få har en ledarfigur som Nelson Mandela, hans like finns bara inte just nu. Men ändå.

Under 1970- och 1980-talen var kampen mot apartheid, rasåtskillnadspolitiken, i Sydafrika en central fråga för oss i Norden, för andra progressiva, framstegsvänliga rörelser, partier och internationellt engagerade organisationer i övriga Europa och världen. Tillsammans och ihop med ANC i Sydafrika

bröt de till slut ner hårdföra vitas maktmonopol och bäddade för ett fredlig förändring i Sydafrika. Det finns skäl att låta sig inspireras av detta också nu – när vi följer vad som sker i Nordafrika och på Arabiska halvön.

29-30 november 1985 blev en höjdpunkt i de svenska folkrörelsernas solidaritetsarbete för södra Afrika. Den svenska artisteliten ställde upp i projektet "Rock mot apartheid". Det arrangerades två stora galor i Scandinavium i Göteborg, en bra evenemangsstad.

"Berg är till för att flyttas", skrev Mikael Wiehe och Tomas Ledin i en gemensam sång. Det var stort!

Hela Sverige sjöng med, förutom några ungmoderater och en och annan “bekymrad” näringslivsdirektör som länge kanske levt högt på handeln med den vita överklassen i Sydafrika.

Under två dagar samlade artisterna in 12 miljoner kr (mycket pengar då, 1985) som stöd till ANC, African National Congress, som leddes av Oliver Tambo och den på Robben Island fängslade Nelson Mandela. ANC som var den ledande befrielserörelsen i Sydafrika.

Samtidigt med detta bidrog den Olof Palme-ledda svenska regeringen med fem miljoner kronor till ANC:s humanitära arbete.

Statsminister Olof Palmes korta tal i Scandinavium 29 november 1985 - bara tre månader före det tragiska mordet på honom en kall februarikväll 1986 – har blivit en klassiker.

Så här sade han bland annat: "Kom i håg att apartheidsystemet finns bara för att det får stöd utifrån. Om det stödet undanrycks och förbyts i ett motstånd då kan icke apartheid bestå. Om världens ungdom bestämmer sig för att apartheid skall bort, då kommer apartheid att försvinna. Och det är ett ansvar", sa Palme.

Olof Palme avslutade så här:

"Vi har ett gemensamt ansvar och vi kan tillsammans säga: Frige Nelson Mandela, upphäv undantagstillståndet, avskaffa apartheid, ge frihet åt Afrika!"

Tänk, den drömmen blev också verklighet. Opinionsbildningen mot rasförtrycket gav resultat till slut. Berg gick verkligen att flytta. "Världens ungdom", som Palme talade om, kunde påverka.

Apartheid avskaffades och ANC-ledaren Nelson Mandela, som hade suttit fängslad i 27 långa år på fängelseön Robben Island, blev fri 1990 och valdes så till det fria Sydafrikas första demokratiskt valda president 1994. Synd bara att Olof Palme aldrig fick uppleva det själv!

Nelson Mandela, 92 år fylla, är nu en gammal man med knackig hälsa men huvudet är ännu ungt. Men snart, mycket snart, är han rimligen borta. Borta – men inte glömd.

Men hans livsöde – denne blide man med stor karisma – valde försoningens och inte revanschens väg. Därför blev också maktövergången och demokratiseringen i Sydafrika fredlig. Hans metod och sätt att uppträda som ledare borde kunna vara en inspiration för all framtid.

Om han som ANC-ledare i stället valet våldets och den hårda konfrontationens mot den vita rasdiktaturen, så hade Sydafrika sannolikt hamnat i ett blodigt inbördeskrig. Men i stället valde Mandela freden, dialogen och de stegvisa reformernas väg.

De 27 år Mandela knackade sten på Robben Island blev aldrig en källa till hat och bitterhet hos Mandela. Visst är det märkligt, men så klokt, så klokt. Tänk om kommande, nya makthavare i Egypten, Tunisien m fl kunde ta lärdom av Mandela!?

Väl ute från fängelseön Robben Island 1990 blev han i stället den starkaste rösten för fredlig samexistens och försoning.

Nelson Mandela är ett av 1900-talets allra mest fascinerande människoöden, en ikon som borde vara en inspirationskälla även för vår tid.

Det går att omvandla även djupt odemokratiska samhällen utan blodiga revolutioner. I Sydafrika som på andra håll i världen. Men möjligen kräver det extraordinära personligheter och klokt ledarskap i de rörelser som ska åstadkomma just detta för att det ska kunna gå så relativt smärtfritt som ändå fallet blev i Sydafrika. Det är väl mera osäkert om länderna i Nordafrika och på Arabiska halvön som nu upplever en gryende demokratiseringsprocess full ut förfogar över just detta. Men inspiration av Nelson Mandela och hans gärning borde man ändå kunna få.

Robert Björkenwall,robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Storseger för SDP i Hamburg

2011-02-21T14:36:00.000-08:00

Observerat om en tysk SDP-triumf i delstatsvalet i Hamburg:

Det tyska supervalåret 2011 med sju delstats- och två kommunalval kunde knappast börja bättre för de tyska socialdemokraterna SPD. Med nästan 50 procent av rösterna tog partiet hem en strålande valseger i hansestaden Hamburg, på många sätt lite av tysk socialdemokratis vagga.

- Resultatet är historiskt på två plan, ansåg även partiledaren Sigmar Gabriel i en första reaktion under valkvällen.
Hans spontana analys syftar då på socialdemokratiska vinster på över 15 procent samt ett historiskt jordskredsnederlag för Merkels kristdemokratiska CDU, som den senaste mandatperioden styrt i Hamburg.

Kristdemokraterna tappade drygt femtio procent av sin tidigare väljarkår och stannade vid rekordlåga 22 procent av rösterna.

För De gröna blev stödet nu 11,2 procent. För regeringsbildningen i delstaten Hamburg behövs partiet däremot inte. Hamburgs blivande SPD-borgmästare Olaf Scholz (med stort personligt förtroendekapital) tackade väljarna för förtroendet.
- Vi kommer att ta det på allvar och ska genomföra det som vi lovade under valrörelsen, sa han inför begeistrade anhängare.

Även det (höger)liberala partiet FDP och vänsterkonkurrenten Die Linke fick vardera cirka 6 procent av rösterna i Hamburg-valet den 20 februari.

För de tyska socialdemokraterna innebär valvinsten – visserligen väntad men ändå - i Hamburg en stark uppmuntran för marsvalen i delstaterna Baden-Württemberg och Rheinland-Pfalz.

Det tidigare krisande tyska socialdemokraterna är nu åter på banan igen i tysk politik. Kan möjligen även vara en liten uppmuntran även för just nu ledarkrisande svenska socialdemokrater – och möjligen (?) även för finska SDP inför marsriksdagsvalet i Finland.

Som i mycket annat här i världen så går det både upp och ner även i politiken. Politiskt förtroendekapital är en synnerligen flyktig tillgång. Ty ombytligheten i väljarnas förtroende kan förändra mycket ibland på även ganska kort tid. En säker seger igår kan lätt bli en lika stor förlust i morgon.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Avtal klart mellan Kiruna kommun och gruvbolaget LKAB om stadsflytten

2011-02-17T06:15:00.000-08:00

Observerat apropå avtalet som nu är klart mellan Kiruna kommun och LKAB om flytten:

Kommunledningen i Kiruna och LKAB har nu förhandlat fram ett avtal som reglerar vilka hus som ska rivas, flyttas och hur mycket LKAB ska betala för den jättelikt stora stadsflytten i Kiruna stad..

Avtalet gäller stadsdelen närmast gruvan Kirunavaara med 300 lägenheter, stadshuset (K-märkt byggnadsminne) och Kirunas äldsta byggnader. Avtalet ska stå modell för hur resten av stadsflytten ska skötas.

På onsdagen den 16 februari offentliggjorde Kiruna kommun och gruvföretaget LKAB avtalet om hur den första etappen av stadsomvandlingen ska gå till. Överenskommelsen visar att statliga gruvbolaget LKAB är beredd att ta det ekonomiska ansvar för den för gruvverksamhetens fortsättning nödvändiga stadsflytt som svensk minerallagstiftning stipulerar. Precis som också Kirunas kommunledning har krävt.

I området närmast gruvan kommer 300 lägenheter rivas mellan 2014 och 2018. LKAB lovar att betala bygget ett nytt stadshus och flytten av några gamla byggnader.

– Vi känner oss nöjda med det här avtalet. Vi känner oss trygga i att LKAB står för kostnaderna, säger kommunalrådet Kristina Zakrisson (S).

Enligt avtalet, som ska upp för beslut i kommunfullmäktige måndagen 21 februari, innan det skrivs under, står det att det byggnadsminnesmärkta stadshuset ska rivas och LKAB ska betala för ett nytt.

Gruvföretaget får också köpa allmän mark av kommunen plus ledningarna i marken för 85miljoner.

Avtalet har tagit ett helhetsgrepp om alla gamla värdefulla byggnader. Det mesta ska rivas men 12 av stans 43 gamla arbetarbostäder, de så kallade bläckhornen (K-märkta; är uppvuxen i en av dem!), ska flyttas, liksom kyrkan (utsedd till Sveriges vackraste byggnad), Hjalmar Lundbohmsgården och några byggnader till.

– Det viktiga är att vi kommer igång, att det nu finns ett avtal. Vi bestämmer oss för att bygga 200 nya lägenheter, säger LKAB:s vd Lars-Eric Aaro och ser detta som startskottet för stadsflytten.

Lägenheter ska byggas, byggnader ska flyttas, men vart ska byggnaderna som flyttas ställas ner?

– Det finns ingen plats anvisad i dag. Men det står i avtalet när vi ska anvisa en plats för det, säger kommunstyrelsens ordförande Kristina Zakrisson (S).

Avtalet mellan Kiruna kommun och LKAB ska upp för beslut i kommunfullmäktige i Kiruna måndag den 21 februari.

Hur stora de totala flyttkostnaderna kommer att bli återstår att se när alla etapper är genomförda men sannolikt handlar det om kanske 20 – 25 miljarder kronor och motsvarar i nuläget vad gruvbolaget LKAB tjänar ihop på ett par år med nuvarande malmpriser och orderstock.

Visst har det kliat i fingrarna på Reinfeldts alliansregering att också vilja ha med synnerligen lönsamma LKAB på utförsäljningslistan men att omständigheter som denna stadsflytt, växande motstånd i riksdagen mot statliga utförsäljningar etc har i praktiken gjort att dessa planer fått avskrivas.

För övrigt finns för gruvföretaget LKAB samma problematik men i lite mindre skala med delsdelsflytt vid deras gruva i Malmberget i Gällivare kommun. I projekt av den här miljardklasstorleken – precis som vid andra infrastrukturinvesteringar - egentligen bara staten som möjlig finansiär. Marknaden orkar aldrig ta ansvar när något är riktigt stort och kräver “uthålliga investeringspengar” för dess genomförande. Realiteter är realiteter. Så är det nu en gång!

-----Fakta-------------------------------------------------------

20 procent av svensk varuexport kommer från mineralvaror (SCB-statistik för 2010), ungefär lika mycket som skogen svarar för i Sverige. 30 000 arbetar inom mineral- och gruvsektorn och antalet anställda väntas öka med ca 1 500 på orter som Pajala (Kaunisvaara-gruvorna har ju sin ekonomiska bas klar för att starta), Gällivare/Malmberget och Kiruna. Gruvindustrin är en framtidsbransch med goda framtidsutsikter. Dannemora gruva har ju öppnat igen så varför inte Grängesberg också, snart?

LKAB gjorde en rejäl vinst år 2010 på plus 12,3 miljarder kr, trots att bolaget nu har avsatt 3 miljarder kr i en första etapp till stadsomvandlingen i Kiruna och Malmberget. Ändå har man råd att dela ut 5 miljarder kr till ägaren staten i utdelning. Under 2010 levererade LKAB 26 miljoner ton järnmalmsprodukter,den högsta volymen någonsin under 2000-talet. Bolaget har under de senaste fem åren investerat för över 23 miljarder kr och har fortsatt hög investeringstakt för att kunna
leverera 30 miljoner ton järnmalmsprodukter årligen de kommande åren. LKAB-koncernen har nu ca 3 700 anställda, varav ca 600 utanför Sverige
----------------------

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Riksbanken, skatterna och arbetslösheten

2011-02-16T05:09:00.000-08:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 18 februari 2011 m fl)

Observerat om Riksbanken, arbetslösheten och skattepolitiken:

Problemen infinner sig när man funderar över hur Riksbanken i Sverige – apropå deras senaste beslut om räntan och räntebanan - ser på framtiden. Då inser man att arbetslösheten, trots en god tillväxt och allt fler lediga jobb, aldrig i deras prognoser sjunker lägre än runt 6,5 procent.

Detta är alltså den berömda arbetslinjen ligger. Efter 100 miljarder i skattesänkningar (några omgångar av s k jobbskatteavdrag) ska tydligen över 300 000 personer gå arbetslösa när ekonomin sägs vara i balans.

Man ska vara rättvis och säga att kraftigt försämrad a-kassa och sänkta skatter har lett till att fler människor i dag är i sysselsättning. Men samtidigt är dock sysselsättningsfrekvensen nu låga 74 proc. mot 80 proc. när den var som allra bäst.

Men arbetslösheten biter sänkta skatter inte på. Om det nu ens på allvar var avsikten.

Regeringens politik är orättvis. Den straffar sjuka och arbetslösa, och kastar pengar efter dem som redan har. Men den är också ensidig och omodern.

I dag behövs utbildad arbetskraft inom bland annat byggsektorn och ett antal teknikbranscher. Och kapacitetsutnyttjandet inom industrin i stort är nu uppe i nära 90 procent och fortsätter växa. När ekonomin växer, kommer behoven att öka. Samtidigt har regeringen slaktat arbetsmarknadsutbildningarna.

100 000 av de arbetslösa saknar gymnasieutbildning. Dessa och andra grupper – långtidsarbetslösa, personer med funktionshinder etc – behöver ett kunskapslyft nu för att matcha dem mot kommande ökad efterfrågan.

Men finansminister Anders Borgs svar? Ett jobbskatteavdrag till har han utlovat kommande år. Däremot finns ännu ingen idé om hur företagen ska få utbildad arbetskraft, eller hur de arbetslösa ska få nya kunskaper som de behöver för att alls ha en rimlig chans att få jobb på arbetsmarknaden.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

"Fullt upp" - ett framtidsseminarium som visade vägen

2011-02-07T05:55:00.000-08:00

Ett bra jobbseminarium som gav uppslag till en mera framtidsinriktad s-politik

Man undrar hur svenska regeringen egentligen tänker just nu, utöver då att man är stenhårt ideologistyrda förstås. Varför annars just nu alls sälja ut statliga bankaktier i Nordea – och därtill göra det så att ett finskt försäkringsbolag till en ännu större ägare i Nordea? Särskilt när det bara leder till att vår statsskuld blir fantastiska 6 promille lägre! Fantastiskt. Den svenska statsskulden var ju redan vid årsskiftet 2010/2011 nere i 35 procent av BNP. Vad har svenska folket för glädje av att Sverige blir ännu mera överbäst i klassen när t ex EU:s stabilitetspakt satt gränsen vid 60 proc. av BNP. Vore det inte bättre att att använda det utrymme som finns och investera stålarna i en bättre fungerande järnväg, utbildningssatsningar och en arbetsmarknadspolitik som tar ner lite av vår nuvarande massarbetslöshet?

Uppslag till sådana politiska insatser ges emellanåt. Exempelvis häromveckan (2 febr.) på ”Fullt Upp” i Stockholm, ett på många sätt utmärkt seminarium arrangerat av tre LO-fackförbund och Arbetarrörelsens tankesmedja och där sysselsättningen och våra socialförsäkringar stod i centrum för de olika inläggen. Det diskuterades omkring en socialdemokratisk strategi för full sysselsättning med deltagande av f.d. statsminister Göran Persson i gammal god form, Stefan Carlén, ekonom Handelsanställdas förbund, Lena Sommestad, f d miljöminister och nu professor i ekonomisk historia( presumtiv partiledarkandidat) och Per Lundborg, professor i nationalekonomi. Göran Persson uppehöll sig gärna omkring sunda statsfinanser och vikten av dessa i ett välfärdssamhälle. Men han sa också att rättvisan är produktiv och är i sig tillväxtskapande.

Sveriges ekonomi är starkt beroende av våra exportintäkter. Vi hade tidigare ett försprång gällande miljösatsningar vilket vi nu tappat till stor del. Ett nytt”Kunskapslyft” fast på ett högre plan kan då vara en av flera inslag i en för vår framtida sysselsättning och tillväxt nödvändig framtidssatsning. ”Marknaden är och ska vara vår tjänare och inte vår herre” kom också med i Göran Perssons "enkla analys utifrån det perspektiv en sörmländsk bonde har”.

Lena Sommestad berömde Persson för satsningen på det gröna folkhemmet. Lena tog även upp problematiken med att riskkapitalister idag hellre satsar sina pengar inom skola och vård istället för inom miljöområdet. Vi måste bygga ett samhälle som klarar framtidens utmaningar. Idag satsas en alltför mycket av samhällets resurser på kök och badrum i egna hem. Stefan Carlén från Handels pekade på att idag är sysselsättningsgraden, trots Borgs och Reinfeldts skrytvalser om jobbpolitiken nu nere på 74 % mot runt 80 % när den var som högst under tidigare s-regeringar. Han pekade också på att lönebildningen faktiskt fungerat hyfsat bra under en längre period vilket lett till reallöneökningar.

Ekonomiprofessorn Per Lundborg strök under vikten av goda statsfinanser och tack vare goda sådana vid krisens början klarade sig Sverige så bra genom denna enorma världsomfattande nedgång i ekonomin. Men vi måste satsa mer på investeringar i kunnande och infrastruktur, menade också han.

Det andra blocket under seminariedagen handlade om en politik för tillväxt och nya arbeten och deltog där gjorde Hans Tilly, förbundsordförande i Byggnads, Emma Lennartsson, ekonom i Kommunal, utredaren och blockets inledare Anders Nilsson, stadssekreterare Göteborg och Ola Asplund, utredningschef i IF metall. Emma Lennartsson tog upp det faktum att förskolan i dess grundstruktur ser ut som den gjorde för 35 år sedan och sa att vi måste investera i det som ger kunskap och kompetens. Någon kommer inte ihåg vem sa att den aktiva arbetsmarknadspolitiken inte alltid fungerat som den borde. Ola Asplund lyfte fram – liksom inledaren Anders Nilsson utifrån Göteborgs perspektiv - industrins fortsatta betydelse för landets utveckling men där måste vi bli bättre på att nyttja forskningen.

Energieffektivisering i boende togs inte helt oväntat upp av Hans Tilly, Byggnads ordförande, som saknade en aktiv bostadspolitik. Även Göran Persson och Lena Sommestad tog i det första seminarieblocket upp detta som den del i behovet att “jacka upp” våra infrastrukturinvesteringar. Anders Nilsson från Göteborg tog också upp frågan om fördelningen av samhällets samlade resurser som behöver en ny modell att beräkna dessa på ett mera rättvisande och heltäckande sätt.

Tredje och sista blocket tog upp temat Trygghet i förändring och deltagare här var Janne Rudén, förbundsordförande i Seko, Kjell Rautio, välfärdsutredare i LO, Irene Wennemo, huvudsekreterare i socialförsäkringsutredningen och Bo Jangenäs, tidigare GD, IAF. Kjell Rautio höll en bra inledande genomgång om sjukförsäkringen och dess gravis växande förfall och sa bl a att det inte finns någon seriös forskning som kan stärka att det sker ett missbruk av sjukförsäkringen kopplat till en förändrad attityd. Sverige har idag de tuffaste kraven inom OECD omkring vårt sjukförsäkringssystem.

Sjukskrivningstalen började sjunka redan år 2003 påpekade Bo Jangenäs och menade att stupstocken i sjukförsäkringen inte ökat antalet som återkommit i arbete. Hittills har drygt 40 000 individer utförsäkrats, dessa hänvisas genom regeringens politiken till att söka jobb på den reguljära arbetsmarknaden, där de dock inte kommer in som Kjell Rautio konstaterade. Och som också påpekades i debattpanelen så riskerar cancersjuka att genom sjukförsäkringens regelverk hamn på gatan. ”Den som inte är medvetslös kan arbeta”, är tydligen regeringens inhumana linje. Och som Bo Jangenäs, f d generaldirektör för inspektionen för arbetslöshetskassorna, och andra påpekade har vi nu fått en sådan slakt av vår en gång rätt hyfsade arbetslöshetskassa att Sverige numera har Västeuropas sämsta försäkring vid arbetslöshet.

Men som Lena Sommestad påpekade redan under seminariets inledande jobbpolitiska block: de kommande åren kommer att leda till en renässans för humankapitalet - alltså människans värde och kompetens. Vi har inte råd att kasta bort var femte grundskoleelev som inte får gymnasiekompetens, vi har inte råd att förtidspensionera bort unga människor. Idag är arbetslivet brutalt, pressen så stor att många slås ut och det kanske arbetsmarknaden kan hålla sig med när det finns en halv miljon i reservarmén. Men inom kort – med en allt mera åldrad befolkning -kommer det att saknas folk till de flesta yrken.

Därför måste en framtidsinriktad socialdemokratis nya jobbpolitik handla om att skapa möjligheter för full sysselsättning. På riktigt - inte bara som läpparnas bekännelse på första maj.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Länk för vidare info: http://www.seko.se/Aktuellt/Nyheter/2011/Februari/Goran-Persson-2/

Långtidsutredningen sågar regeringens jobbpolitik

2011-02-04T01:25:00.000-08:00

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 9 februari 2011 m fl)

Observerat om en långtidsutredning som sågar regeringens skatte- och jobbpolitik:

Det är intressant att ta del av den färska långtidsutredningen som görs inom finansdepartementets fram. Där sågar man jobbskatteavdragets av regeringen påstått goda effekter på sysselsättningen. De 80 miljarder som de rundhänt har delat ut och mest till dem som inte behöver pengarna, kunde använts på ett betydligt effektivare sätt, anser Långtidsutredarna.

En fördubbling av barnbidragen skulle exempelvis ha kostat en fjärdedel av denna summa och ändå med bättre effekt på inhemska konsumtionens upprätthållande. (Jämför f.ö att det var precis vad den tidigare statsministern Göran Persson också sa på jobbseminariet den 2 februari!)

Denna demaskering av regeringen borde betyda att småpartierna i regeringen borde känna sig mindre uppbundna av allianspartiernas överenskommelse före valet i höstas att införa ett femte jobbskatteavdrag till nästa år om ekonomin tål det.

Särskilt som de tre små i regeringen ju pratar vitt och brett om att inte införa ett sjätte och sjunde jobbskatteavdrag. Men varför då inte börja med att stoppa planerna på ett femte jobbskatteavdrag? Höj barnbidraget i stället, en bra åtgärd också med tanke på den växande barnfattigdomen som Röda korset visade i sin rapport för några dagar sedan.

Långtidsutredningen pekar också med rätta – precis som jobbkonferensen i några LO-facks regi den 2 februari där bl a Göran Persson deltog - på att det behövs en betydligt större satsning på yrkesutbildning och större ambitioner för att skapa jobb åt utlandsuppfödda.

Men Reinfeldt verkar ännu inte ha tagit till såg något av detta. Häromdagen stod han i en skola någonstans i Sverige och snackade jobb och sade att vi ska satsa mera på coacher på arbetsförmedlingen. Coacher?, när fler med Göran Persson ställer sig frågan om arbetsförmedlingen alls längre finns. Är det

inte bättre att börja rusta upp den – liksom arbetsmarknadspolitiken i stort – först så att vi åter får en arbetsförmedling värd namnet!?

Reinfeldts andra käpphäst att sänka arbetsgivaravgifterna rakt över utsätts för lika nedgörande kritik som jobbskatteavdraget av Långtidsutredningen.

Det heter i rapporten följande: "Generella sänkningar av arbetsgivaravgifter är inte en lämplig åtgärd för att stimulera sysselsättningen… Detta innebär att vi förordar ett avskaffande av den generella sänkningen av arbetsgivaravgifterna för personer upp till 26 år."

Regeringen Reinfeldt verkar onekligen vara en regering som har lite svårt att gör något rätt på ett antal mycket centrala områden som rör vår ekonomiska- och sysselsättningspolitik.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Tänkvärdheter - ett litet personligt "husapotek"

2011-01-27T14:38:00.001-08:00

Några samlade tänkvärdheter i ett litet “husapotek” i ro och oro:

Säg till om jag stör,
sa han när han steg in,
så går jag med detsamma.

Du inte bara stör,
svarade jag,
du rubbar hela min existens
Välkommen.

- Eeva Kilpi
----
"Den som äger en trädgård och en boksamling saknar intet."
Cicero

--------
Förr eller senare får ditt öde vittring av dig.
Som en geting, snabb och osynlig,
bara det glänsande ljudet, bara ett vinddrag.
Du vänder dig hastigt om…

- Bo Carpeland

________________________________________

Den yttersta tragedin
är inte de onda människornas
brutalitet utan de goda
människornas tystnad.

- Martin Luther King

-------

Man vill bli älskad

i brist därpå beundrad,
i brist därpå fruktad,
i brist därpå avskydd
och föraktad.

Man vill giva människorna
någon slags känsla.
Själen ryser för tomrummet
och vill kontakt
till varje pris som helst.

- Hjalmar Söderberg

------

Du som tycker att
dagarna går
och livet flyr.
Ta dig samman och
gör någonting onyttigt.

- Ingrid Sjöstrand

------

Längtans fågel

Den lyckliga dagen kan vara den gången
då du allt mist.
Ty sorgen kan visa dig vägen till mognad
och ro till sist.
Den lyckliga dagen kan vara förunderligt
svår att förstå.
Men låt oss blott vara stilla
- en mening har allt ändå.

- Anna Halling

----

Vi upptäckte mer och mer
och jorden blev större och större
Upptäckte ändå mer
och jorden blev bara en prick,
en liten leksaksballong
i oändligheten…..

- Nils Ferlin

------

Vi måste tjäna rättvisan
därför att våra villkor är orättvisa,
få lyckan och glädjen att växa
därför att vårt universum är
olyckligt. Inte heller får vi döma
till döden eftersom vi har
gjorts till dödsdömda.

- Albert Camus

-----
Sysslolöshet i kultiverad form är människans mål."
Oscar Wilde
------------

"Av det skälet att den aldrig skall återkomma var det en minnesvärd dag."
Werner Aspenström
----------

Den störste fanatikern är den störste tvivlaren.
Han vet det inte.
Han är en pakt mellan två
där den ene skall vara synlig till hundra
procent och den
andre osynlig.
Vad jag avskyr uttrycket ”till hundra procent”!

De som inte kan vistas någon annanstans
än på sin framsida
de som aldrig är tankspridda
de som aldrig öppnar fel dörr och får
se en skymt av Den
Oidentifierade -
gå förbi dem!

- (ur Guldstekel) Tomas Tranströmer

-----

Trött på alla som kommer med ord
ord,ord men inget språk
for jag till den snötäckta ön.
Det vilda har inga ord.
De oskrivna sidorna
breder ut sig åt alla håll!
Jag stöter på spåren av
rådjursklövar i snön.
Språk, men inga ord.

- Tomas Tranströmer

(Anm. Hade inte Tranströmer varit svensk hade han för många år sedan fått nobelpriset i litteratur, något som han länge förtjänat.)

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

M skär ner på knatteidrotten - igen

2011-01-21T05:11:00.000-08:00

För den som minns valrörelsen 1985 och hur socialdemokraternas Olof Palme då jagade Ulf Adelsohn och andra moderater land och rike runt för deras planerade nedskärningar i knatteidrotten och färdtjänsten är det inte så lite av deja vù-känsla över att läsa Aftonbladets ledarkrönika om hur moderaterna i Stockholms stadshusledning nu ska spara 26 miljoner kr på bl a stödet till ungdomsidrotten och föreningslivet. "Knatteidrotten hotas av M - igen" http://www.aftonbladet.se/ledare/ledarkronika/ingvarpersson/article8442685.ab

Vad hade inte Palme gjort av det här om han levat nu?
/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Nuvarande förfall i infrastrukturen får konsekvenser

2011-01-21T04:58:00.000-08:00

Observerat om vår usla infrastruktur och riskerna med dess gradvisa förfall/

Häromdagen läste jag att Stora Enso överväger att flytta produktion från Sverige till Finland. Skälet är bristerna i den svenska järnvägstrafiken. I Finland, som har ungefär samma problem med snö och kyla som Sverige, håller 95 procent av tågen tiden.

Det är siffror som vi inte kommer i närheten av i Sverige den här vintern. Det är många fler som nu känner bekymmer över tillståndet på de svenska järnvägarna. Även storföretagen och basindustrin efterlyser krafttag.

SSAB, LKAB, SCA, StoraEnso och annan tung svensk industri är beroende av moderna och effektiva järnvägar för att klara exporten till världsmarknaderna. Nuvarande förfall är inte acceptabelt - sett i detta perspektiv.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om en tam Publicistklubbskväll

2011-01-18T04:47:00.000-08:00

PK-diskussionen om Primegate måndagen den 17 januari på kväll i Kulturhuset i Stockholm var usel. Både på grund av Expressen-utfrågaren Karin E:s okunnighet, Prime-nissen Jeansson var så hal och på grund av Aftonbladet-Lena Mellins ointresse eller vad det nu var som gjorde att hon också var så svag.Trist när det skulle behövas en rejäl PK-debatt om lobbyism överhuvudtaget. Men så blev det tyvärr inte alls.

Den andra - med en bredare panel - om Wikileaks blev lite bättre men inte kanon den heller. Men så där blir det ibland på Publicistklubben; ibland bra
och ibland allt annat än bra.

Men uppenbart var i den senare debatten att Expressens kulturchef Olsson är rätt sur på Aftonbladets dito Åsa Linderborg...

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Uppenbart är också att Pär Nuder är på väg att segla upp som en av kanske två starkaste kandidater som ny socialdemokratisk partiledare. Det bygger på att det tydligen finns ett reellt stöd för honom i ett antal partidistrikt och inte på några mera "luftiga" spekulationer i olika medier.

Observerat apropå statsminister Reinfeldts färska skatteutspel

2011-01-11T02:43:00.000-08:00

Statsminister Reinfeldt, m, gav på kvällen söndagen den 9 januari 2011 besked att regeringen planerar för nya inkomstskattesänkningar de kommande åren.

Problemet med dessa skattelättnader är inte i grunden att Sverige inte har råd. Att döma av de prognoser som i stort sett varje bedömare nu presenterar så kommer det att finnas ett riktigt hyggligt reformutrymme de kommande åren.

Problemet är snarare att de vidgar de ekonomiska skillnaderna i samhället och undergräver genomförandet av viktiga sociala reformer.

Istället för att ge långsiktiga besked till kommuner och landsting om statsbidragen, förstärka pensionssystemet, ge ett ekonomiskt handtag till de sämst ställda, satsa på bostadsbyggande och infrastruktur, utveckla utbildningen och forskningen, satsa på arbetsmarknadspolitiken samt förbättra a-kassan och sjukförsäkringen blir det nya skattelättnader.

Det är korrekt att säga att regeringen saknar fantasi. Fredrik Reinfeldt tycks vara lika fixerad vid skatterna som företrädaren Bo Lundgren.

Socialdemokraternas svar - när de nu förmår samla sig igen? - på alla dessa nya, utlovade skattesänkningar borde bli ett krav om en ny skattereform. Så här kan det absolut inte fortsätta.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Avregleringar har ingalunda alltid så positiva effekter

2011-01-04T02:03:00.000-08:00

(Införd i bl a Dagbladet 10 januari 2011 m fl)

Vart tredje SJ-tåg var försenat i julhelgen 2010. 33 olika operatörer trängs idag på våra järnvägar. Allt fler inser att det vi just bevittnat knappast var något "snökaos" utan istället en "systemkrasch". Till och med SJ:s ordf. och tidigare m-ledaren, Ulf Adelsohn, efterlyser nu en utredning av organisationen sedan "avregleringen". Marknadsfundamentalismen förtjänar verkligen en fördjupad granskning.

Samma sak kan väl även sägas om effekterna av avregleringen av elmarknaden. Kallaste vintern hittills under senaste 50 åren läser vi i tidningarna. Dessutom dyraste elpriserna ut till kunderna hittills sedan avregleringen 1996 samtidigt som vi har en överproduktion av el i Sverige(!) och regeringen vill snabba på exporten till resten av Europa. Stora vinnarna är de stora elbolagen med regeringens virriga men väl medvetna och alltför marknadsfundamentalistiska strategi. Trist utveckling.... däremot för vanligt folk. Och dyrbar.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Om krisernas år 2010 - några axplock

2010-12-28T05:20:00.000-08:00

När jag reflekterar över kriserna under 2010 som snart gått slås jag av den starka kraften i några av dessa:

o BP-krisen, världens i särklass mesta oljekatastrof är – trots att läckan tätades i höstas – ännu inte över. USA stämde oljejätten den 15 december. Skadeståndet kan komma att uppgå till 143 miljarder kronor. Det är kulor det! Häromdagen kom New York Times med en mycket kritisk och genomgripande granskning av säkerhetsmissarna på Deepwater Horizon i Mexikanska Golfen.
Se länk: http://www.nytimes.com/2010/12/26/us/26spill.html?_r=2&ref=gulfofmexico2010)

o SJ, som inledde 2010 som krisår med att fullständigt misslyckas med tågtrafiken i snökaos och isvinter, lovade då att det inte skulle bli lika illa nästa vinter.
Det blev det inte, som vi ju vet – utan värre. Den katastrofala tågtrafiken under julhelgen har piskat upp stämningen mot SJ till rekordnivåer. Och när SJ går ut via sin presschef och säger att kritiken måste riktas mot politikerna, så hoppar SJ:s ordförande Ulf Adelsohn upp och menar att det är Trafikverket som ska fördömas. Är det för att det sitter så många ansvariga moderater - också hans egen fru - i regeringen Reinfeldt?

o Men det allra intressantaste – och för Sverige kanske viktigaste – krisen just nu är den som skakar Socialdemokratin. "Primegate" (mygellobbyismen) där Niklas Nordström och hans grupp på PR-byrån Prime har fått fyra miljoner av Svenskt Näringsliv för att som aktiva politiska debattörer driva Socialdemokratin åt höger. Öppna strider där toppolitiker som Morgan Johansson anklagar Thomas Östros för att partiet förlorade valet. Lägg därtill att Mona Sahlin i sitt avskedstal plötsligt i sitt partirådstal 4 december tog avstånd från den politik hon själv gick till val på. Det - om något - var väl en bekräftelse på att hon aldrig skulle tagit (eller själv frivilligt borde ha avstått att kandidera för 3,5 år sedan till) jobbet som partiledare för Socialdemokraterna.

En gång - märker även den som läser Henrik Berggrens fina Palme-biografi ("Underbara dagar framför oss") - var Socialdemokraterna ett parti som möttes av stor respekt. Får vi uppleva det något fler gång i framtiden?

Om Primegate,kolla länken:
http://www.expressen.se/nyheter/1.2273473/prime-skandalen-politisk-thriller-pa-hog-niva-som-har-allt

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Mer än 54 000 barn i Sverige lever i familjer som är långvarigt beroende av försörjningsstöd (socialbidrag). Gruppen ”bidragsberoende barn” har dessutom ökat med 10 000 på drygt fyra år. Vad vi ser är alltså en långsiktig trend. Visst går det bra för Sverige!?

Antalet arbetslösa som tvingas ta “jobb utan lön” har ökat dramatiskt på ett år, från 10.500 till drygt 24.000. Fler fattiggörs och förvaras i åtgärder (Fas 3) som knappast förbättrar deras framtida arbetsmarknadsvärde. Visst går det bra för Sverige!?

Hade varit bättre för dem om vi i stället haft plusjobben kvar med kollektivavtalsenlig lön i stället för detta Fas 3-usla system.

Spännande seminariedag med arbetarrörelsens forskarnätverk

2010-12-07T14:52:00.001-08:00

Några observationer:

Var 7 dec. på en heldag på ett välbesökt forskarseminarium i arbetarrörelsens forskarnätverk i gamla riksdagshuset om senaste valet, svenska folkets syn på välfärd och skatter, mediernas roll för politiska debatten m m. Umeåprofessorn och välfärdsforskaren Stefan Svallfors visade att svenskarna fortsatt är lika starkt för skattefinansierad välfärd och socialförsäkringar, sjukvård etc som tidigare. Det är klart hoppfullt och styrker inte alls det Mona Sahlin sa om skatterna och medelklassen (denna fåfänga jakt på medianväljaren i storstaden) på partirådet 4 dec.

Hade prof. Svallfors talar på partirådet den 4 dec. om sina färska siffror i sin välfärdsforskning och den fortsatt starka viljan av betala skatt för dess finansiering, hade nog Sahlin fått göra om sitt tal på partirådet och riva ett antal sidor i sitt talarmanus.

Svallfors forskning visar att tilliten och förtroendet för gemensamt finansierad välfärd via skatter är en stabil trenden stabil också nu 2010! Det stödet är också starkt även bland medelklassen etc . Faktiskt finns en svagt ökande trend här. Det var främst att S tappade sysselsättningsfrågan - kollapsen i jobbfrågan för S (kom redan 2006) som Svallfors m fl sa - och den svaga trovärdigheten i ledarskapet och om ekonomin samt bristen på ett eget projekt och tydligt alternativ som gjorde att socialdemokraterna gjorde ett så katastrofalt dåligt val 2010.

Intressant att flera andra forskare i väljarbeteende - jämte Svallfors - i efterföljande paneldiskussioner varnade för att inte stirra sig blinda på någon slags fåfäng jakt på medianväljaren i storstaden! - och låta det styra utformningen av s-politiken.

Det framgick även av vad statsvetaren Johan Martinsson, Göteborgs univ. och sociologidoktorn Klas Gustavsson från Lunds univ. sa på seminariet i gamla riksdagshuset.

S var, också enligt journalistikprofessorn Jesper Strömbäck, Mittuniversitetet, usla på att sätta dagordningen och vinna media (svag gestaltning av sitt budskap), vilket gjorde att S heller inte vann valrörelsen. Strömbäck tog också ner den överhypade betydelsen av sociala medier. Dess roll är fortsatt ännu ytterst marginell - var så också i valet 2010. Bara 5-8 % hämtar sin info därifrån.

Så partiinterna kommunikationsnissars snack om dess sociala medier växande roll har ytterst lite med verkligheten att göra; generellt sett ännu år 2010. Men de behöver väl påstå det där för att få uppdrag?). Prof. Strömbäck hade också mycket intressant att säga om den ökade medialiseringen av politiken. (Huvudtesen: Politiken är mera beroende av media än media av politiken. Och detta kommer inte att minska fram över!

Men som sagt: ska socialdemokraterna vinna framtida val, behöver partiet återfå förtroendet i sysselsättningsfrågan, fått ett ledarskap som inte misstros och våga ha ett eget starkt, nytt projekt/berättelse som är fotad i folks vardag och som bär. Särskilt som kollektivt skattefinansierad välfärd och socialförsäkringar har fortsatt starkt, oförminskat stöd bland folk, så där har S vunnit, som flera av forskarna sa på seminariedagen.

Så läget är, menade flera i debattpanelerna, inte alls hopplöst för S - bara partiet kan får ordning på sin politik när det gäller sysselsättningen, vågar profilera sig så att skillnaderna blir större och märks (inte mindre!), får ett nytt trovärdigt ledarskap som väljarna åter kan tro på etc. Och S åter blir ett parti som vågar. Kul med en så givande och kunskapsrik dag för oss som ännu inte är "fullärda" och redan kan och vet allt.

Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com;http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. För övrigt kan noteas att prof. i ekon. historia Lena Sommestad åter gjorde bra ifrån sig i den avslutande paneldebatten om "hur påverkas arbetarrörelsens politik och strategier" av vad som framkommit på dagens olika forskargenomgångar. Hennes inlägg möttes av starka applåder i riksdagens andrakammarsal. Hennes aktier stärks för att hon borde kunna spela en viktig roll i socialdemokratin åren fram över!

USA-valet, finansmarknadskrisen, Irland och euron

2010-11-25T04:45:00.000-08:00

Observerat om USA-valet, finansmarknaden och Irlands-krisen:

I det amerikanska senatsvalet den 4 november lyckades den demokratiske majoritetsledaren Harry Reid vinna mot Sharron Angle, en högerradikal republikansk kvinna ur Sara Palins så kallade tepartyrörelsen. Det var inte självklart, för Nevada är den amerikanska delstat där krisen är som djupast. BNP har fallit med över sex procent efter finanskrisen i Las Vegas-delstaten Nevada (har f.ö hög facklig organisationsgrad inom bl a spelindustrin). Räddningen för Reid var nog dels att han är just majoritetsledare för hela USA:s senat. Många mittenväljare inser att det gynnar krisande "silverstaten" Nevada att ha en sådan representant bland beslutsfattarna i Washington.

Det andra viktiga var att Angle, hårt uppbackad av Sara Palin, stod för rätt högerextrema åsikter som ändå inte var riktigt gångbara. Drar mig dock till minnes rapportering från deras valrörelse där en kvinna som bodde i en husvagn skyllde krisen på politiker som bara försvarade Wall Street mot Main Street. Hon önskade sig därför mindre – framförallt federal (nationell) – politik.

Men är det något som fattiga människor, där som här, verkligen behöver så är det just mer av nationell (federal) politik. Inte mindre sådan. Grundorsak till krisen de senaste åren är ju tvärtom att finansmarknaderna - alla dessa ansvarslösa bankirer och börsmäklare - släppts på tok för fria. När detta är sagt så är det ändå lätt att hålla med om att det inte heller är vettigt att skattebetalarna ska ta hela notan för vad de stora finansinstituten – och i slutänden dess ägare – ställt till med.

Men vare sig president Bush eller nuvarande presidenten Obama hade särskilt stort val när krisen väl bröt ut. Frågan är hur man agerar på sikt. Det är hög tid att man åter skiljer spekulationer i aktier och valutor från det ordinarie, systemviktiga banksystem som vi inte kan vara utan. Det är hög tid att se till att bankerna inte tillåts bli så stora - och spekulera kraftigt över sin egen kapitalbas - att regeringar saknar val till att rädda dem när krisen kommer och hela spekulationsbubblan spricker.

I SvD och dess näringslivsdel kunde vi nyss läsa om en irländsk advokat som – tyvärr på goda grunder – förtalar sina politiker. Men hans lösning, att driva Irland som det framgångsrika lågprisbolaget Ryanair, är verkligen att ge upp och sätta bocken till trädgårdsmästare. Bättre att i stället anständiga politiker som ser till att gynna produktiva sektorer före spekulation och som sen ser till att välståndet når hela befolkningen. Det klarar ingen antifacklig, låglönebaserad Ryanair-modell.

Men irländarna kan ju välja Labour, socialdemokraterna, som nu verkar ha en god chans att vinna över den sittande nyliberala Brian Cowen-ledda regeringen. Det verkar fullt möjligt - som det utvecklat sig i landet som en gång kallades för den keltiske tigern men nu förslösat sin kraft och krympt till en liten katt.

Vad därtill utvecklingen i Irland och Grekland m fl visat är att EMU och euron inte är, vad man brukar säga, ett optimalt utformat valutaområde. Skillnaden mellan urstarka och svaga ekonomier är för stor, så inte heller från den utgångspunkten är det särskilt överraskande att med nuvarande ekonomiska kris. Detta konstaterades nyligen även på ett Friedrich Ebert Stiftung-seminarium i Stockholm av analytiker som journalisten Wolfgang Münchau och andra Det saknas bra fungerande mekanismer inom EMU-systemet som fullgott kan hantera riktigt allvarliga kriser och kraftiga oblanser. Sverige ska nog vara glad för att svenska folket var klokt nog att i en folkomröstning säga klart nej till att gå med i EMU. Sett i backspegeln är det ingalunda alltid fel att rådfråga vanligt folk ibland.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Några kortisar och om usla Boultbee som fastighetsförvaltare

2010-11-23T04:22:00.000-08:00

Lite kortisar och om brittiska Boultbee - en usel förvaltare av centrumanläggningar

Det sägs att det saknas cirka fyra miljarder för att klara demensvården. Det är lika mycket pengar som de rödgrönas skatt på förmögenheter planerade att dra in - och som Thomas Östros nu i olika sammanhang sagt sig inte längre vilja ha. Fan vet om det är så djävla klokt.
*
Anders Borg (M) - han som vann valet åt alliansen men nu har få nya idéer för kommande år (oroar även Svenska Dagbladets ledarskribenter) - sägs vilja skära ner på anslaget till Finanspolitiska rådet.

Med tanke på den förödande kritik som de oberoende (nåja, men ändå; prof. Lars Calmfors) ekonomerna har riktat mot regeringen var det inte direkt oväntat.
*
Det sägs att Socialdemokraterna överlevt krisen när partiet nu når 29,1 procent i senaste opinionsmätningen från United Minds/Aftonbladet. Men är inte det väl lågt ställda förväntningar på när en kris är övervunnen?
*
Det var länge sedan vi hörde något från Maud Olofsson (C). Inte ens om sin paradfråga att "avsossefiera" Sverige har hon sagt något på länge.

*
För drygt tre år sedan såldes centrumanläggningarna i huvudstaden av Stockholms Stad. Det brittiska fastighetsbolaget Boultbee (med uselt rykte) betalade drygt tio miljarder för tio gallerior i Stockholm. Tre miljarder mer än fastigheterna värderades till.

Då var det moderata finansborgarrådet Kristina Axén Olin glad som en fågel. ”En bra köpare”, sa hon i maj 2007. Jo jo.

Frågan är vad det omdömet är värt i dag? Inte ett vitter.

Svenska Dagbladet har, förtjänstfullt, på nyhetsplats granskat situationen i de köpcentrum Boultbee köpte. Det är ingen vacker bild som träder fram i reportagen.

Affärsidkare, stora som små, vittnar om eftersatt underhåll, om förfall och om en aggressiv hyrespolitik där räkningar kan dyka upp när kassaböckerna sedan länge är stängda. Det har dessutom begåtts misstag, som att införa parkeringsavgifter som skrämt bort kunderna.

Hyreshöjningar har tvingat många handlare att sluta, och hos Hyresnämnden ligger just nu 378 tvister mellan Boultbee och företagets hyresgäster. Tingsrätterna i Stockholmsområdet har just nu 74 ärenden där Boultbee är inblandade.

En bra köpare, sa Axén Olin 2007.

”Det fanns ingenting då som tydde på att deras bud inte var seriöst”, säger hon nu till Svenska Dagbladet.

Men på den punkten har Axén Olin fel. Det fanns många som varnade för affären. Handlare på orter där Boultbee haft verksamhet. Den politiska oppositionen och den här ledarsidan. Alla ringde i alarmklockan.

Problemet var att Axén Olin och hennes kollegor inte ville lyssna. De som inte, enligt Boultbee, har tillräcklig omsättning åker ut, eftersom hyran baseras på omsättningen (vilket är fel) och inte - som den borde - på vinstmarginalen.
Dessutom finns mångåriga handlare som har funnits i gallerior, men blivit uppsagda p g a att deras verksamhet inte har passat in i den syn som Boultbee har gällande företagsstrukturen i sina ägda gallerior.

Och i Stockholms stad fick ideologin – och tio miljarder – gå före. Och nu har det kommit mycket surt efter den ideologistyrda utförsäljningen.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Var måndag kväll (22 nov.)- efter ett gympass - på Operan. Såg och hörde franska revolutionsåren-operan Andrea Chénier av Giordano (lite lik Puccinis Tosca). Den var inte alls pjåkig. Bra pipa den där tenoren Lars Cleveman har! Och inget fel att också ge det kulturella kapitalet lite påfyllning ibland.

Observerat: socialdemokraternas extrakongress redan tidigt i vår en nödvändighet

2010-11-13T10:59:00.001-08:00

Jag tror det är nödvändigt att nu - med tanke på det dilemma socialdemokraterna som parti nu hamnat i (med lame duck-ledning etc) - ändra direktiven även till kriskommissionens arbete. En tidig vårkongress - med val av ny partiledning - förutsätter att även kriskommissionsgrupperna blir klara med sina jobb lite snabbare än ursprungligen tänkt. Det är nog helt nödvändigt. Efter det snabba skott från höften som Sahlin avlossade när alla ska ställa sina platser till förfogande är det nu nödvändigt att personvalen måste klaras av så snart det över huvud taget är möjligt, eftersom en segdragen process i de frågorna annars kommer att lägga en död hand över verksamheten i övrigt.

Men låt oss vara realister: personvalen, framför allt partiledarvalet (och här krävs nu ett byte efter allt som skett!), innebär i praktiken också ett val av politisk inriktning (påverkar innehållet i politiken). De personer, vars namn nu yr omkring i debatten, har rätt skilda åsikter i sådana centrala frågor som den ekonomiska politiken, skattesystemet och det möjliga skatteuttaget, jobben, regelverket för de privat drivna delarna av den offentliga sektorn och EU-politiken. Så också därför krävs nu,rimligen, att det även sker en ändring i direktiven till kriskommissionen och och att de nog nu nödgas arbeta lite snabbare. Men sedan kan man ju undra: har de mot den bakgrunden rätt sammansättning och en till alla delar "rätt och nog kompetent" ledning i alla grupper som ingår i det här kriskommissionspaketet!? Det kan man inte undgå att fundera över... så en extra kongress redan i februari-mars är nog nu det mest rimliga, skulle jag tro.

/Robert björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. När det gäller ledarskapet så krävs rimligen - efter rekordförlusten och ledarkrisen - en person i mitten av partiet som sedan har förstånd att balansera och vikta politiken så att såväl höger- som vänstersidan blir rimligt nöjda. Om inte så blir fallet, är socialdemokraterna som parti dömt att vara 5-8 proc mindre än det annars skulle kunna vara.

Tage Erlanders dagböcker - 1960 års volym

2010-10-24T09:34:00.000-07:00

Också denna mörka och turbulenta politiska höst i Sverige och världen kommer ljuspunkten ”Tage Erlanders dagböcker”, nu volymen för år 1960.

Läs den gärna parallellt med Henrik Berggrens fina Palmebiografi. Då blir den ännu intressantare.

Det strävsamma teamet med Tage-sonen Sven Erlander, mångåriga s-kanslitjänstemannen Leif Andersson och och sekreteraren Inga-Lisa Lundin har nu i Gidlunds förlags uthålliga satsning nu tolkat, redigerat och något kompletterat vad Tage Erlander plitade ner fram till och med år 1960. Den här volymen är den elfte i raden och än återstår ytterligare ett antal innan projektet är i mål.

På sommaren år 1960 håller socialdemokraterna sin partikongress. Tage Erlander, 59 år, väljs efter 14 år om som partiledare och statsminister om på nytt. Än har inte partiet tröttnat på honom. Han har själv - ständigt lika självkritisk - länge diskuterat intern om att avgå, vilken han dock gjorde först år 1969 och sedan han och partiet först vunnit en rekordvalseger hösten 1968. Och då var Olof Palme sedan länge inskolad som en given efterträdare till honom.

I likhet med tidigare år upptar dagboken 1960 av hans av hypokondriliknande tankar om den egna (sannolikt dock goda) hälsan och ömma känslor för nära och kära med obestridliga krämpor. Omsorgerna om inte minst hustrun Aina - "bara hon inte sliter ut sig" - återkommer ständigt.

Den 11 juni utstrålar han något för honom så ovanligt som självbelåtenhet: ”En härlig men pressad kongressvecka”.

Allt har gått så väl att man blir orolig inför vad som nu kan följa. (En typisk Tage Erlander-reflektion, min anmärkning). Mitt ansvar för partiet och landet blir nu större, än vad det någonsin varit.”

Den viktiga och epokgörande tjänstepensionsreformen, ATP, är beslutad av riksdagen men partiet lyckas ändå göra den stora reformen till en fråga i höstens andrakammarval (valresultat +1,6 % i väljarstöd för regerande socialdemokraterna). Högern med Jarl Hjalmarson/Gunnar Svärd (den senare partisekr. för högern) i spetsen går till val på att kräva kraftiga sociala nedskärningar och stora skattesänkningar. Det budskapet avvisades av väljarna och ledde till ett bakslag i valet (-3 % i väljarstöd för högern).

Till skillnad från Reinfeldt/Schlingmann (den senare nyligen avgången m-partisekreterare) som med liknande politiskt budskap för moderaterna i valet 2010 skulle komma ut ur valet som segrare 50 år senare.

I sin dagbok fäster Tage Erlander stor vikt vid sina tal. Den 12 november skriver han: ”Inte bra att tvingas tala när man är så slapp och oinspirerad, som jag var i går på Stockholms arbetarekommuns representantskap. Jag trodde jag hade en idé, men lyckades inte göra något av den”.

Han är ofta missnöjd - framgår även av Henrik Berggrens färska Palmebiografi - med journalisterna. ”Jag sov oroligt i natt med tanke på vad Stockholms-Tidningens (Gunnar) Palin skulle kunnat få ut av missuppfattningar och förgrovningar”. Om Åke Ortmarks radioutfrågning skriver han: ”Frågorna var nog illasint menade”.

Till Aftonbladets stilistiska orakel Allan Fagerström säger Erlander efter en middag för Thailands kung på UD ”mitt hjärtas mening om hans sätt att sköta Aftonbladet mot arbetarrörelsens intressen”.

En vecka senare äter de båda Lundaakademikerna lunch på La Ronde. Erlander anteckningar om lunchen är oläsligt i dagboken. Upphovet till irritationen är av allt att döma Fagerströms referat från Erlanders Vasaparksduell med trätobrodern, fp-ledaren Bertil Ohlin.

Erlander är bekymrad över kvaliteten på partiredaktörerna men hyllar en av dem: ”Äntligen har jag fått ett språkrör. Olle Svensson har lovat att ta in mina referat i Folket, om jag skickar dem senast kl 18 dagen före publicerandet. Underligt att det gått så länge, innan någon erbjöd sig att ordna denna sak.”

Erlanders dagböckerna - alltid lika öppenhjärtliga i tonen - var ju aldrig ämnade för publicering. Och just därför är de så läsvärda. Erlander har ofta ironiska och svepande omdömen.

Onsdagsklubbens Kaj Björk - journalist från Ny tid i Göteborg och senare både riksdagsman och flitig författare - får följande betyg på vad han sagt om folkomröstningar på partikongressen:

”Vart Kaj Björk syftar är för mej helt obegripligt. Han verkar på något sätt helt ur balans.”

Knappast något som "dimmornas Kaj" som han senare ibland kom att kallas precis förväntat sig att få höra av landets statsminister.

Nya volymer - sannolikt ytterligare nio - är att vänta de kommande åren. Säkert minst lika intressant politisk historia-läsning som de elva volymer som hittills hunnit komma ut på Gidlunds förlag.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Gotlands tidningar 27 oktober 2010 m fl)

Järnvägens problem länge kända men åtgärderna fortsätter att dröja

2010-10-20T04:12:00.001-07:00

(Publicerad i bl a Dagbladet 23 oktober 2010)

Observerat om svenska järnvägens långvariga problem som inte åtgärdats:

Per Unckels förslag häromdagen - apropå förra vinterns tågkaos - om regelbundna krisövningar samt bättre planering, kontroll och underhåll är därför bra, liksom planerna på fler snöplogslok och avisningsdepåer.

Men det räcker inte långt. Inte alls. Särskilt som han därtill är så försiktig i sin kritik av vad som tillåtits gå så fel inom järnvägstrafiken.

”Vi har ett uppdrag att jobba med trafiksäkerhet först och det är precis vad SJ gör”, sade nya infrastrukturministern Catharina Elmsäter-Svärd, m, i en kommentar till det senaste kaoset kring svenska tågtrafiken. Visst, visst.

Inget finns att invända mot att säkerheten nu tas på allvar. Men nog borde det i uppdraget ingå att trafiken ska vara säker också i den meningen att tågen faktiskt går. Hela det senaste året har det varit väldigt mycket av stillastående – och olyckstillbud.

Det plötsliga stoppet av 25 tåg fredagen den 15 oktober var knappast följden av ett konsekvent och långsiktigt säkerhetsarbete. I stället var det ytterligare en påminnelse om den kortsynt dumhet som råder inom den svenska järnvägstrafiken sedan bolagstänkande och vinstintresse (med suboptimerings förbannelse och där just ingen tar ansvar för helheten utan bara för sin "egen kiosk") har blivit viktigare drivkrafter än driftsäkerhet och punktlighet.

Den omedelbara förklaringen till förra fredagstvärbromsningen, eller nödstoppet, var det olycksdrabbade tåget i Norge för ett par veckor sedan. Samt den undersökning av 3 000 hjul som SJ genomfört sedan dess och som visade sprickor i två.

Men om oron efter Norgeolyckan – orsakad av sprickbildning i hjulen – var så stor borde väl Intercity-tågen tagits ur trafik omgående. Om SJ:s säkerhetsmedvetande är så stort som statsrådet Catharina Elmsäter-Svärd påstår hade hon behövt säga att "trafiksäkerhet först ..är precis vad SJ gör". Jo tjenare.

Sanningen är ju att det handlar om åratal av eftersatt underhåll och andra brister i tågverksamheten. Det må sedan gälla lok som inte klarar full belastning under varma sommardagar eller att det saknas snölok och annan kapacitet för att hålla spår och växlar snö- och isfria. Per Unckel,f d moderat politiker och nu landshövding i Stockholm, överlämnade måndagen den 18 oktober ett betänkande om förra säsongens snökaos (brist på snötåg, otillräcklig kapacitet för avisning av lok och vagnar, växlar som fryser etc).

Drygt 80 000 förseningstimmar i vintras innebar en fördubbling mot tidigare. Det kan ställas i relation till kraftigt minskade investeringar 2008–2009. Enligt en KTH-studie (forskaren Westerlund intervjuades i TV4 den 18/10) har vi ett underhållsberg på 8 miljarder kr som borde åtgärdats stegvis med början för flera år sedan. Och det ansvaret fallet på den förra såväl som på den nu sittande nya Reinfeldt-regeringen.

I senaste numret av läsvärda magasinet Filter granskas järnvägssatsningar i Europa. Svenskarna var för snart 20 år sedan omåttligt stolta över X2000. OK då, men i dag är det inget att skryta med. X2000-tågen kärvar, övriga Europa har dragit ifrån och gjort det rejält, både när det gäller hastighet och punktlighet.

I Spanien investeras 80,5 miljarder euro fram till 2020 på höghastighetslinjer. I Tyskland köper man 300 nya tåg för 30 miljarder euro och bygger nästan 40 mil höghastighetsbanor. I Frankrike satsas 85 miljarder euro de närmaste tio åren, mot blott sju miljarder euro i Sverige. Varför är finansminister Anders Borg så snål med järnvägssatsningar?

Lägg så till detta så det eftersläpande underhållsberget på - enligt en KTH-studie från i fjol somras - 8 miljarder kr som också är en viktig förklaring till växande problem för svensk tågtrafik och dess ökande svårigheter att komma fram i tid, eller ibland inte alls.

Med lite återkommande krisövningar, några fler snölok och lite allmänt snack om trafiksäkerhet kommer man inte långt om underhållsberget på 8 miljarder kr inte åtgärdas och nya järnvägsinvesteringar lyser med sin frånvaro.

När börjar socialdemokraterna att på allvar göra politik av detta? Börjar attackera regeringen Reinfeldt för att man är för passiv och gör för lite, dessutom alldeles för sent.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

Järnvägern

2010-10-20T04:11:00.001-07:00

Valet i siffror i korthet - 20010 jämfört med 2006

2010-10-16T06:19:00.000-07:00

I valet 2006 var resultaten nästan identiska i de tre valen, 34,99 procents s-väljarnadel i riksdagsvalet, 34,87 av de totala rösterna i landstingsvalen och 34,58 i kommunalvalen. Utjämningen kan översättas med att socialdemokratin backade mindre i kommunal- och landstingsvalen än i riksdagsvalet.

2010 är siffrorna de omvända mot 2006: Högre siffror och lägre tillbakagång i kommunal- och landstingsvalen än i riksdagsvalet.

• I riksdagsvalet fick S 30,66 procent (– 4,33) av de avgivna rösterna.
• Av samtliga röster i kommunalvalet tog Socialdemokraterna 32,28 procent (–2,3).
• I landstingsvalen fick S totalt 33,04 procent (–1,83).

I samtliga landsting/regioner utom två – Norrbotten och Västernorrland – hade Socialdemokraterna högre röstandel än i motsvarande valdistrikt i riksdagsvalet. I nära hälften av landstingsvalen – åtta av 20 – ökade faktiskt väljarandelen, jämfört med landstingsvalen 2006. Ökningarna var visserligen små, oftast några tiondels procentenheter, men mot bakgrund av nedgången i övrigt är det ändå värt att notera som en framgång.

(De åtta landsting där röstandelen ökade är Dalarna, Jämtland, Kalmar, Norrbotten, Västerbotten, Västmanland, Örebro och Östergötland.)

Moderaterna, å andra sidan, har starkast stöd i riksdagsvalet. Där nådde M 30,06 procent, mot 27,29 totalt i landstingsvalen och 26,19 i kommunalvalen.

De här siffrorna stämmer med opinionsmätningarna: Socialdemokraterna har fortfarande ett hyfsat bra förtroende i välfärdsfrågorna, dvs. frågor som hanteras av kommuner och landsting. Förtroendet för S vacklar däremot betänkligt i frågor kring ekonomi och jobb, dvs. frågor som hanteras av riksdagen.

Detta pekar alltså ut centrala frågor för socialdemokratin att arbeta med. Eftervalsdebatten ska naturligtvis inte göra halt vid dem: det behövs både djupare och bredare perspektiv än så. Men det finns onekligen skäl att reflektera över det faktum att S tappat så mycket av förtroende i frågor som hört till våra paradgrenar.

Mcyket talar för att det handlar både om politikens utformning och om vilka bilder väljarna har av politiken, något som ingalunda behöver vara utan sannolikt är två olika saker.

Rimligen bör detta beaktas och noga analyseras i kommande fördjupade analyser av valet 2010.

/Robert Björkenwall

Krisande socialdemokrati behöver göra en råärlig analys men kan inspireras av Tyskland, Norge och Storbritannien

2010-10-11T02:41:00.000-07:00

Nu repar även tysk socialdemokrati mod och kan visa vägen även för andra krisande s-partier som det i Sverige

Socialdemokratin i Sverige och Europa har problem. Politiken håller inte "ihop" som helhet och har svårt att inge förtroende. Vägen tillbaka kan visa sig bli både lång och svår.

Men såg häromdagen hur tyska SPDs partiordförande Sigmar Gabriel höll ett intressant och självkritiskt tal på SPD-kongressen som nyligen avslutades i Berlin. Som bekant tog ex-miljöministern Sigmar Gabriel - efter senaste, usla förbundsdagsvalet - över ett parti i fritt fall. Hans huvuduppgift är

att gjuta nytt liv i en modfälld rörelse i opposition mot Angela Merkels kristligt-liberala koalitionsregering. "Siggi" Gabriel är en utmärkt och fängslande retoriker. Och hans tal är Gunnar Sträng-långa men han förmår ändå hålla intresset vid liv.

Han talade han i nästan två timmar mycket tydligt om att våga utmana den växande ojämlikheten och slåss för ett rättfärdigt samhälle. Ett samhälle där arbetare, upplysta borgare och intellektuella samverkar för att hålla samman och undvika "klyvning" av det tyska samhället.

Hans tal blev inte sämre av att han därtill passade på att såga den direkt rasistiska bok som en gammal grånad SPD-medlem, avpolleterade riksbanksledamoten, Thilo Sarrazin, gett ut. I en omdebatterad bok har Sarrazin målat upp en bild om hur Tyskland avskaffar sig självt genom att Tyskland försämras genetiskt på grund av muslimsk invandring. Åter samma rasbiologiska tongångar som en gång såg Hitlers nazism födas och sedan lägga hela nationen i grus. (Har intresse också med tanke på högerpopulismens växande stöd nyss i kommunvalet i österrikiska Wien.)

"Siggi" Gabriel tog klart och tydligt avstånd från Sarrazin och hans märkliga bok - och mötte SDP-kongressens jubel.

Också på andra sätt var Gabriel full av självkritik. Han tog också upp det förakt som politiskt arbete på sina håll möts av och det förakt uppifrån (arrogans) som sämre lottade i samhället inte sällan möts av. Gabriel vill hitta en formel och strategi för SPD som bryter sig ut ur dessa onda cirklar. Och sättet på vilket Siggi Gabriel gjorde det i sitt tal andades självförtroende. Det borde vara hoppingivande även för just nu vilsna och krisande svenska socialdemokrater. Återstår dock att se om han och SPD också lyckas med detta i den praktiska politiken i kommande val.

Ett står dock klart - precis som i Storbritannien med valet av Ed Miliband som ny Labourledare - att här fanns en annan och mera optimistisk ton än som vi annars mött och möter inom t ex en krisande, europeisk och svensk socialdemokrati.

Visserligen styrs ännu stora delar av Sydeuropa och Norge av socialdemokratiska partier. Men i övrigt är Europa för närvarande blått, eller rent av mörkblått och till med skiftande i främlingsfientligt brunt. På många håll har den europeiska socialdemokratin i stort sett nästan varit nere för räkning. Med Norge

som det stora undantaget i Norden. Men signalerna nu från såväl tyska SDP- som Labourkongressen i Storbritannien visar att s-partierna börjar repa mod och åter visa att man både vill och vågar tro sig ha en framtid - och därmed åter bli riktigt "valbara" i kommande parlaments- och riksdagsval. (Ja, i Australien lyckades nyligen - om än ytterst knappt - Labor under Julia Gillard vinna ett förtida parlamentsval och på nytt bilda en Labor-regering med stöd av några oberoende parlamentariker.). Men hur går det för SDP i finska riksdagsvalet i vår? Och vilket stöd får då t ex populistpartiet Sannfinländarna?

För svensk socialdemokrati i djupt demoraliserande kris efter det sämsta svenska riksdagsvalet sedan 1914 krävs nu en råärlig analys av det egna misslyckandet för att alls kunna komma tillbaka. Viss inspiration kan partiet hämta från det som nu sker i Tyskland och Storbritannien, liksom från Norge.

/Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

(Publicerad i bl a Norrköpings tidningar, Gotlands tidningar m fl)

Intryck från en resa i Sveriges nordliga kommuner

2010-10-07T15:24:00.000-07:00

Kort om Pajalagruvorna och om Kiruna:

När jag i var i Norrbotten och Kiruna 1-6 okt. (bl a på några dagars fisketur) så passade jag även på att kolla upp Kaunisvaara-gruvornas läge lite. Nu verkar de kunna få ihop de 4,5 miljarder i kapital (ska vara helt klart under oktober månad) som krävs för att påbörja investeringarna i infrastrukturen i Sahavaara-gruvan, Tappuli m fl i skiftet nov.-dec. Rekrytering av folk är på gång. Däremot har de, enligt K-A Waplan, avskrivit järnväg till finska Kolari.

Nu satsar de på transport på väg av sliget till Svappavaara och sedan tåg därifrån till den isfria hamnen i Narvik. Och Gruvtolvans gamla fackordf. Harry Rantakyrö verkar få nåt chefsjobb för Northland Resources i Kaunisvaara-gruvorna.

Gruvverksamhet kan ju den här LKAB-mannen som nu flyttat tillbaks till sina tornedalska rötter i Pajala kommun.

På sikt kanske järnvägen ska byggas ut vidare från Svappavaara, möjligen. Där har f. ö produktion i Gruvberget i Svappavaara satts igång av LKAB och det anställs folk. I byar som Junosuando etc - där Thomas Östros har lite rötter på mammas sida - i Pajala kommun märks det också; fler får jobb nu. I Kiruna är det ju redan besvärande bostadsbrist och rekordlåg arbetslöshet.

Kristina Zackrisson,s, verkar, lite överraskande, bli den som får jobbet som kommunalråd och ersätter Kennet Stålnacke, liksom även Törnman. Båda kan väl bli kvar på något sätt men inte längre som kommunalråd i Kiruna.

Både Clas Olson och Lakkapää byggmarknad (avknoppning från K-Rauta) är på väg att etablera butiker i Kiruna; byggena är redan på gång. Så handeln expanderar också i stan med knappa 3,5 % arbetslöshet och gott om norska turister.

Gott om byggentreprenörer av olika slag som flera gånger i veckan flyger upp från Stockholm till Kiruna är det också på planet till och från Kiruna...

Och gamla, klassiska Matojärvi ishall har fått ett renoveringslyft för ett par mille och det är full fart där på ungdomsverksamheten. Om ett par år ska dock en ny andra ishall byggas vid Lombia, alldeles intill konstgräsfotbollsplanen.

/Robert Björkenwall;robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com

PS. Ice hotels VD Yngve Bergkvist var f.ö med planet till Stockholm den 6 okt. så även han är igång med kontakt- och marknadsarbetet inför nya vinstersäsongen. Det blir väl så där 98 %-ig beläggning på hotellet i vinter också, antar jag.

S får inte slarva med sin valanalys

2010-10-07T10:40:00.000-07:00

Även försiktigt uttryckt så är valet den 19 september 2010 en katastrof för svensk socialdemokrati. Väljarna har uppenbarligen inte känt tillräckligt förtroende för vare sig S politik eller partiets ledande företrädare. I den valanalys som nu kommer måste partiet förmå att gå till grunden med orsakerna.

Här måste alla stenar vändas på, ansvar pekas ut och nödvändiga förändringar genomföras. Utan det är risken att S backar ytterligare - under 30 % i väljarstöd - vid valet 2014 överhängande.

Förhoppningsvis kommer den grupp om nu fått uppdraget att analysera valet också att orka ta de mer obehagliga konfrontationer som ett med sanningen överensstämmande arbete kräver. Det första och kanske viktigaste är att klart erkänna att valförlusten förorsakades av oss själva.

Skulden till katastrofen ligger i grunden varken i några ”Mosa Mona-kampanjer” eller i att S saknar tillgång till media. Visst, något lite roll kan de ha spelat. Men skulden är partiets egen i grund och botten. Den kraftiga väljarflykten - bara 22 proc. av alla löntagare och bara 50,7 proc. av LO-förbundsmedlemmarna etc röstade S -beror inte på att man fått för lite information utan på att man ogillade budskapet och tonen från partiet. Man kände också mer misstro än tillit till för många av våra centrala företrädare. Som valarbetare på fältet fick man gång på gång förklara att det går att rösta (S) ”för partiet är större än bara

företrädare X eller Y”. Men ett vet vi med rätt stor säkerhet redan nu: den gemensamma ekonomisk-politiska budgetmotionen för de rödgröna den 3 maj 2010 var allt annat än en succé. Efter det kom socialdemokraterna och de rödgröna aldrig riktigt in i matchen igen - och valet var förlorat redan då.

I praktiken var det så.

I den valanalys som nu ska göras måste inte bara de politiska utan också de organisatoriska delarna få en seriös och råärlig behandling. Där måste hela partiexpeditionen, valorganisationen och dess insatser granskas. Där måste såväl de enskilda medarbetarnas som hela valorganisationens verklighetsförankring få en genomlysning. Och kanske måste en del av framtids- och förnyelsearbetet börja med en djupare diskussion om vad demokratisk socialism är och de värderingar kring vilka partiets politik historiskt sett byggts upp. Utan en råärlig analys är risken stor att vandringen i den politiska öknen kan bli lång för

Sveriges mesta och mest naturliga regeringsparti - socialdemokraterna. Svårare än så är det inte, i grund och botten. Så slarva nu inte med s-valanalysen.

Förtroende tar tid att bygga upp men går fort att rasera.

Robert Björkenwall; robert.bjorken@telia.com; http://rbjorkenwall.blogspot.com